Tre stabila BBC-tips

Har jag börjat hallucinera, tänker ni nu. Har Linnéa, som inte uppdaterat sin blogg på typ ett år, lagt upp ett blogginlägg? Då skulle jag vilja meddela att du inte alls hallucinerar för det har jag sannerligen. Vi får väl se hur länge detta håller i sig och hur frekvent det blir, men jag är lite sugen på att dela med mig av mitt liv till er igen.

Jag tycker vi börjar med inte bara ett, inte två utan tre stabila BBC-tips (okej är inte 100 på att de går att se i Sverige men ni löser väl det med något VPN-aktigt, eller hur?).

Först – Informer
Vill börja med att säga att jag inte har lätt för att fastna för serier. Dom kan vara bra, men jag blir sällan så emotionellt engagerad som andra verkar bli. Jag har aldrig gråtit efter sista avsnittet liksom. Jag har fortfarande lite kvar att se på the Wire. Men Informer. Jag var nästan stressad under det näst sista avsnittet för att jag visste att det snart var över. Så mycket gillade jag den. Kortfattat utspelar den sig i (östra) London och handlar om Raza som övertalas att bli informatör för polisens anti-terrorenhet. Släng in en poliskille med men efter flera år som undercover och en känslokall polistjej (classic?) så är vi hemma. Låter basic, är otroligt.

Bild: BBC

Sen – The Cry
Dom levererar just nu, BBC, det måste jag säga. The Cry handlar om ett par som åker från Skottland till Australien med sin tre månader gamla son för att försöka få tillbaka vårdnaden om mannens dotter från ett tidigare äktenskap. Innan ens hunnit fram till hans hemstad händer dock något som får allt att förändras. Väldigt spännande och ganska mörkt. Vill flagga för att jag inte sett klart än, så är det någon (riktigt) sjuk twist eller blir katastrof på slutet har jag missat det.

Bild: BBC

Bonus – Killing Eve
Detta kanske är världen mest självklara tips, vet genuint inte om denna serie blivit en grej i Sverige? Om inte så borde den bli det tycker jag. Handlar om Eve som är uttråkad på sitt jobb på MI5, tills en rad märkliga mord ser över hela Europa och hon börjar en katt- och råttalek med den talangfulla, obrydda, lyxälskande yrkesmördaren Villanelle. Inte alls speciellt mörkt och faktiskt ganska roligt. Framför allt supersnygga miljöer!

Bild: BBC

Translation: Yes, we’re really doing this. Let’s wait and see how often I’ll post and how long I’ll keep it up, but suddenly I got a little excited thinking about sharing stuff with you guys again. Let’s start with some binge watching recommendations, all BBC stuff (I’m sure you can figure out how to VPN it if you’re not in the UK).

Informer, about Raza who is convinced/forced to become an informer for a counter-terrorism officer with severe issues related to his previous life as undercover within the fascist movement. I haven’t been this hooked on a tv show in ages. See it.

Also, watch the Cry and Killing Eve if you haven’t already. I mean, a baby going missing in Australia under suspicious circumstances and a gorgeous assassin playing cat and mouse with a bored MI5 officer, would anyone in their right mind want to miss out on that?

Hackney, Hampstead and a bunny

Jag kämpar på med uppdateringarna här, även om de inte blir så frekventa som de en gång var. Men nu har jag åkt på en härlig förkylning och kan inte göra mycket annat än att ligga i sängen, så har jag egentligen någon ursäkt? Nej precis.

Hursomhelst, för några veckor sedan var Måns här och hälsade på, och jag tycker att vi kan ta en kik på vad vi gjorde en av dagarna.

Det var soligt och man kunde riktigt känna våren i luften (inte visste vi då att inte bara en, utan två snöstormar väntade). Sugna på sol tog vi overground österut och hoppade av i Haggerston.

Där gick vi runt på Broadway market en sväng, och blev hungriga av alla bröd, ostar och street food. Tänk, jag har varit där ungefär en miljon gånger och läskats, men aldrig någonsin köpt något. Gör detta mig till deras sämsta kund någonsin?

När vi var färdiga med att ooha och aaha över diverse bakverk smet vi in på NT’s för att, jag vet inte, vila kanske? Man blir bra trött av att fönstershoppa mat.

Där kunde man sitta ute och inmundiga sin lemonad, så det gjorde vi såklart, i sällskap av den starka rösten tillhörande en instruktör som höll någon typ av gympapass några våningar ned. Kan inte riktigt avgöra vad Måns menar med sin min här, är det beundran eller typ “vem är du ens?”.

Sen promenerade vi vidare mot ett av mina absoluta favorit brunch/helglunchställen, Rawduck. Det ligger mellan London Fields och Hackney Central och har så mycket spännande och god mat. Hett tips om du har vägarna förbi.

Mätta och glada bestämde vi oss för att byta såväl miljö som vädersträck, och började röra oss norrut. Någongång i höstas tog nämligen Nic med oss på något som skulle kunna likna en pub crawl (med spöktema…) i Hampstead och Highgate, och vi blev lite kära i hela grejen. Kanske för att den delen av London är så otroligt olik där vi bor, så tillrättalagd, ren (och lite tråkig), och omväxling förnöjer ju. Hursomhelst bestämde vi oss för att ta med Måns dit, och började på The King William IV.

Där var det som vanligt supermysigt, och vi satt länge och pratade om familjen, Stockholm och vad man skulle pyssla med om dagarna ifall man var brittisk överklass.

Men det bästa av allt, och enda anledningen till att jag smyger in en dålig mobilbild här, är att en person hade med sig en kanin till puben. En kanin som jag, efter att ha kollat över axeln lite för många gånger, fick gosa med. Jag vet att det är tveksamt hur bra det är för en kanin att hänga på en högljudd pub, men han verkade förvånansvärd okej med det (ta det från någon som en gång födde upp kaniner, yep true story).

När det började skymma och jag slitit mig från goset gick vi vidare, upp mot heden (som tydligen heath översätts till, man lär sig något nytt varje dag…). Titta vad mysigt det är i Hampstead, med vindlande gränder, kullersten och maffiga hus.

Det var sådär fuktigt i luften och trots att mörkret kom snabbt kändes det så himla vårigt.

Efter en riktig hajk (det var mycket längre än vad vi mindes det) så kom vi fram till vår destination, the Spaniard’s Inn. Det är en supergammal pub med byggnadsår 1585 som frekventerats av många kända ansikten genom åren. Allt är trångt, snett och vint, men vansinnigt mysigt.
Det var ännu en gång dags för mat och någonstans här fick Marcus kontakt med såväl Kate och Jacob som Hugo och vi bestämde oss för att åka tillbaka där vi kom ifrån, alltså Hackney.

Vi tog oss till Pub on the Park och efter en smärre brottningsmatch med alla galna rugbyfans hittade vi ett bord. Kul ju!

De andra hade mer storslagna planer för kvällen än jag, så när de ville gå till Kansas Smitty’s för drinkar och livemusik kände jag mest av allt att jag ville hem. Så jag drog hemåt och gänget fortsatte sin kväll. Mkt trevlig dag.

Translation: A few weeks ago Måns was here visiting, the sun was shining and I felt all the spring feelings. And when that’s the case you can’t simply stay inside, right? So Måns, Marcus and I took the overground to Hackney where we strolled down Broadway market, made a pit stop at NT’s and had lunch at one of my favorite spots, Rawduck.

Then we felt like changing the scenery and travelled further north, to Hampstead. It’s so different from where we live, and maybe that’s why I like it so much? It’s clean, pretty, and maybe just a little bit boring, quite the opposite to Brixton. However, all we did was spending time in different pubs, one where I met a bunny (that obviously made my day!) and one that was established in 1585 (kind of also made my day, being the history nerd that I am).

After a few hours we had had enough of posh people (jk!) and made our way back to Hackney to meet up with Kate, Jacob and Hugo for, surprise surprise, some more beer. When the others went on to Kansas Smitty’s I headed back down South, there’s a limit to how many pubs I can do in a day. Great day though.

Hoppers in Soho

“Welcome to advertising” säger dom när man är trött efter en 60-timmarsvecka. Det vansinniga i det kan vi ju diskutera en annan gång, men för nu kan vi nöja oss med att konstatera att jag precis gått ur min vansinnigaste jobbperiod jag någonsin och börjar sakta men säkert hitta tillbaka till mig själv. Februari liksom försvann, men nu är det mars och förhoppningsvis fokus på lite annat än jobb.

Hursomhelst, innan allt blev galet firade Marcus och jag sexårsdag (!) på ett ställe som var så bra att jag måste tipsa vidare. Det heter Hoppers, ligger i Soho (men finns också vid St Christopher’s Place) och serverar lankesisk mat. Och det är så.himla.gott. Dessutom gillar man ju när man får lära sig något nytt, och jag måste erkänna att jag hade väldigt dålig koll på vad man äter på Sri Lanka innan vårt besök. Det visade sig att det var precis i min smak, sådan tur. Dessutom hade de drömgoda drinkar.

Gå dit om du någonsin har vägarna förbi Soho!

Translation: I’ve never spent so much time at work that I’ve done the past month. People say that’s a part of being in advertising, and even though I know they’re right I know damn well that I look forward to doing something else than alternating between my desk and bed. February kind of disappeared, but before things went crazy Marcus and I celebrated our 6th(!) anniversary at a place that I can’t keep to myself (even if I kind of want to). It’s called Hoppers and have one restaurant in Soho and one in St Christopher’s Place. They serve Sri Lankan food, and to be honest I wasn’t completely sure what that ment before going, but it turned out to be sooo good. Also, their drinks are amazing, so even more reasons to go. Just do it.

 

Brighton Sundays

För ett tag sedan (eller egentligen jättelängesen, så blir det när man inte bloggar på månader) kände Marcus och jag för att lämna storstan för några timmar. Vi hoppade på tåget söderut och drygt en timme senare var vi framme i Brighton.

Där var det mulet och regnet hängde i luften men det spelade inte så stor roll, havet är ju alltid havet. Plus att det finns något magiskt med kuststäder på hösten och vintern, älskar det där blåsiga och lite karga.

Marcus hade aldrig varit i Brighton förut, så vi gick bort till piren. Det är ändå ett måste.Jag gillar det lite skavigt sunkiga som ändå är stora delar av strandpromenaden. Med reservation för att jag är heeeeelt ute och cyklar här, men vissa delar av Brighton känns som en kuststad som hade sina glansdagar för ett bra tag sedan, riktigt dekadent och härligt, men som sedan fallit lite i glömska. Man kan liksom se spåren och lätt föreställa sig hur maffigt allt var, men nu känns inget varesig nytt eller fräscht. Eller så var det bara lågsäsongen som spökade.

Fint är det ju i alla fall.

Sen strosade vi in mot stadskärnan, som har en helt annan vibe. Färgglatt och hippies och vegansk mat och vintagebutiker om vartannat. Älskar det. Men det bästa var nog godisaffären som, undangömt längst in, hade riktig svensk lakrits. Salta döskallar, hallon- och lakritsskallar, chilifrukter. Förstår ni lyckan?

När vi kände oss klara med stan tog vi oss ner mot stranden igen, molnen hade nämligen skingrats och solen sken in i gränderna.

Där satt vi och åt lakrits (jag) och aktade oss för måsar (Marcus) tills det var dags att gå upp mot tåget igen.

Hejdå Brighton! Eftersom det varit fotboll fick vi stå hela vägen hem, 1 timme och 40 minuter denna gång, vilket gjorde att vi blev jättesura på allt. Inte alls något värdigt avslut på en jättefin dag. Men tillslut rullade vi in mellan taken i Lambeth och kunde andas ut, rufsiga i håret, saltstänkta i ansiktet och helt okej redo för en ny vecka.

Translation: A (quite long) while ago Marcus and I took the train to Brighton. We strolled along the beach, checked out the pier and the vintage stores, talked about how different the city must have been in its seaside resort heydays and most importantly, found Swedish licorice (!). Such a nice day trip.

Age of Terror at Imperial War Museum

Nu är jag tillbaka här igen, men jag tänker att vi inte behöver prata så mycket om det. Jag kan säga att jag lovar att bli bättre och hålla upp bloggandet (det vill jag ju), men eftersom jag failade miserabelt med mitt förra nyårsmål att ägna mer tid åt bloggen så får vi se lite hur det går. Försöker fortfarande klura ut det här med att jobba heltid, spendera +1 timme på tunnelbanan och dessutom hinna med livet.

Istället hoppar vi direkt in i ett litet tips. Måhända att det är lite väl specifikt eftersom den bara går att se i London, men å andra sidan håller den på ända till slutet på maj så du hinner hit innan dess.

Det jag pratar om är utställningen Age of Terror på ett av mina favoritmuseum Imperial War Museum. Utställningen består av en gedigen samling konst som skapats som respons på krig och terror i kölvattnet av 9/11, med verk av bland annat Ai Wei Wei och Iván Navarro. Mixen av video- och fotokonst, till skulptur till ljusinstallationer skapade tillsammans med det narrativ som binder dem samman en mäktig utställning som framkallar både gåshud och tårade ögon. I alla fall hos mig. Jag behöver egentligen inte säga så mycket mer än så, men se till att gå om du får chansen.

Source.

Translation: Yes, I’m back, but I don’t really want to talk about that too much. Let’s just say I’ll do my best to write here every now and then, but I won’t make any promises. I mean, I’m still trying to figure out this whole “work full time, commute and still have a life” thing.

Anyway, I figured we should head straight into what I really wanted to say, or I guess, recommend. This past weekend we went to the Age of Terror exhibition at one of my favorite museums, Imperial War Museum. The exhibition consists of art created as an response to war and terror (after 9/11) and features work from Ai Wei Wei and Iván Navarro, among many others. The mix of photo and video art, sculptures and light installations creates, together with the narrative that ties it all together, an exhibition powerful enough to send chills down your spine (at least it did that to me). I don’t think I need say any more than that, just that if you find yourself in London I really think you should go. It’s on until May 28th.

Three days in Bath

Den här veckan har jag inte behövt fundera ut hur jag ska spendera mina dagar helt ensam, för Marcus har varit ledig! Han hade lyxen att ha för många oanvända semesterdagar och vi bestämde oss för en liten semester innan mitt jobb drar igång. Våra planer gick från Florens till Alperna till det något mer modesta Bath, vilket i för sig inte var fy skam det heller. Vi kikar lite på vad vi gjorde!

Vi rullade in med tåget strax efter lunch i måndags och efter incheckning på hotellet tog vi oss ut för att utforska stan. Folk gillar att höja Bath till skyarna pga så vackert, och jag måste säga att jag är beredd att hålla med. Staden ligger nere i en dal omgiven av gröna kullar, med georgianska hus i kalksten byggda på höjderna. So pretti.
Vi rörde oss bort från turisthorderna på huvudgatan och promenerade iväg en sväng i denna 1700-talsdröm innan det var dags för en liten vätskepaus.

Och vad passar bättre i Bath än något från Bath Ales? (Fast om jag ska vara ärlig drack ingen av oss någonting från det lokala bryggeriet eftersom det bara fanns på cask, sorry not sorry).

Åh vad man kan se att jag håller på att bli supersjuk här, helt matt. Vi var rätt krassliga när vi åkte, och sen blev det bara värre. Rätt dålig timing när man vill spaa med varmt bad och bastu.

Det hindrade oss dock inte från en aktivitet som nästan är härligare än att gå på spa, nämligen att äta. Lagom till middagen bokade vi bord på, vad som visade sig vara pyttelilla, tapasbaren Olé.

Där var det världens sämsta fotoljus men desto bättre mat och vi åt oss mätta på patatas bravas, gambas och massa annat gott. När vi druckit upp sangrian som serverades i glas större än Marcus huvud promenerade vi tillbaka mot hotellet. Där var det tack och godnatt eftersom en hel dag av Bathäventyr väntade. Vad som hände då lovar jag att berätta snart.

Translation: This week Marcus and I both have been off work, so we decided to ditch the city for some change of scenery.  We ended up in Bath which turned out to be just as pretty as promised. Our first day there we arrived by train early afternoon and strolled around town, had some refreshments at a pub and finally tapas dinner at Olé. We were kind of sick from a cold (which you can really tell from the pic of me, so weak), but high in spirits because who wouldn’t be the first day of a three day vacation.

Monsteror, slussar och lite kändisspotting

Förra helgen när vi satt och åt frukost fick jag en notis på Facebook, det var Kate som berättade att hon och Jacob tänkte spendera dagen i Hackney och undrade om vi ville hänga på. Det ville vi såklart, så när vi druckit upp vår smoothie och ätit upp vår ciabatta tog vi sikte på Columbia Road.

Där är det nämligen blommarknad varje söndag och de mest macho män du kan tänka dig kränger blommor som om livet hängde på det.

Det är en sådan fantastisk kontrast att man helst vill ta kort på alla, men är man så pass harig som jag får det räcka med en smygbild. Vill bli kompis med denna man.

När alla nödvändiga inköp var gjorda och trängseln blev lite för mycket flydde vi in på TUYO för brunch för några och ginger beer för andra.

När vi sen fortsatte strosa längs kanalen inträffade en stor händelse för Kate. Hennes första slussning! Alltså, hon var inte med på båten, utan hade aldrig sett en slussning förut och visste inte ens att det fanns något liknande. Antar att de inte har så många kanaler i East Bay.

Efter att ha inspekterat de nyinflyttades lägenhet gick vi ner till kvarterspuben för en avslutande söndagsöl. Medan vi valsar runt det lilla stället i jakt på ett bord i solen fångar plötsligt en mörklockig man i gubbkeps Marcus uppmärksamhet. Inte medvetet förstås, han satt bara oskyldigt och drack öl, men råkar också vara en av de mest populära karaktärerna i en av de mest populära tvserierna just nu. Kit Harrington mina damer och herrar. Yep, vi tog deras bord när de gick. Sådana är vi.

Sen blev det lite för kallt och jag kände mig lite för sjuk, så vi tog bussen hemåt. Dagen därpå skulle vi nämligen åka till Bath, och man ville ju vara på topp. Mer om det senare!

Translation: Last weekend we met up with Kate and Jacob on Columbia Road to buy flowers from the most macho men you’ve ever seen. When that was covered we went for some brunch and a stroll along the canal where Kate ended up watching her first locking (is that even the word?). Very exciting! We ended up in De Beauvoir Town at the same pub as Kit Harrington. We took his seat when he left because we’re classy like that.

I limbo (och Sverige)

Jag är så sjukt ledig just nu. Den femte september började mitt nannykid skolan och sedan dess har jag spenderat dagarna precis som jag vill (är glad att ingen räknat timmarna i sängen). Men ni behöver inte oroa er, jag ska börja jobba, men inte förrän om drygt två veckor. Eftersom jag inte fick någon semester i somras (förutom en vecka som jag ska visa er snart) är det faktiskt ganska skönt att vara lite ledig, så fort stressen av att inte göra någonting släppte. Det betyder att man till exempel kan passa på att åka till Sverige och krama på alla man saknat, så det gjorde jag förra veckan.

Som den orutinerade bloggare jag numera är tog jag extremt lite foton, men ni får väl ta mitt ord på att jag hann med nästan precis allt jag ville. Äta lunch med farmor och farfar, vara ute i skogen inte bara en utan två gånger, träffa både vänner och familj och äta ikapp allt lösgodis jag missat. Jag hade det så bra att när hemresan närmade sig bokade jag två extradagar. Men nu är jag tillbaka på Hubert Grove igen och hur sjukt det än låter (eftersom jag bara bott här i tre månader) känns det verkligen som att komma hem.

Translation: September 4th was my last day as a nanny, and since then I’ve spent my days doing nothing. But don’t you worry, I’ll be starting my new job shortly (or at least in about 2 1/2 weeks…) and will tell you all about it when the time is right. Even though I had to go through feeling lazy and unproductive at first, it’s kind of nice to have some time off since I worked the entire summer. A perk of not having to go to work is that it gives you time to travel to Sweden to visit (almost) everyone you’ve missed, and that’s exactly what I did last week. Being the crappy blogger that I am nowadays I barely took any pictures, so I guess you just have to trust me when I say that I managed to do almost everything that I wanted, like having lunch with my grandma + grandpa, doing some hiking and mushroom gathering/picking, hanging out with family and friends and having all the pick-and-mix candy that I’ve been missing out on. Now I’m back on Hubert Grove and even though it might seem strange considering I’ve only lived here for a few months, it really felt like coming home.

Tre biofilmer jag sett som du borde se

Det är inte alltid man får in en fullträff när man går på bio, men de senaste veckorna har jag lyckats pricka in inte mindre än tre filmer som jag verkligen gillat. Alla går (eller går snart upp) på bio i Sverige, så jag tänker att det är lika bra att tipsa vidare.

Dunkirk 

Jag är inget stort fan av krigsfilmer generellt, men jag älskade Dunkirk. När vi gick ut från Clapham Picturehouse kände jag mig helt dränerad efter att ha suttit på helspänn i nästan två timmar. Otroligt dramatisk men ändå mänsklig på något sätt. Något som kanske gör filmen något mindre realistisk, men samtidigt ganska härlig att titta på, är den enorma mängd käkben den samlade casten innehar. Ärligt, alla är SÅ snygga?

The Square 

För några veckor sedan åkte jag från kontoret in till stan och Somerset House. Hundratals människor hade samlats på “borggården” med picknickfiltar och vinglas för att se UK-premiären av Ruben Östlunds The Square. Jag brukar gilla hans filmer, och denna gjorde mig inte besviken. Jag tyckte den var lite roligare än hans tidigare filmer, men också jätteobekväm, som vanligt alltså. Det enda jag kan klaga på är att denna kanske var aningens lite lång, men vad gör det egentligen. Se den!

The Beguiled 

Jag tror att denna film heter De bedragna i Sverige, och är Sofia Coppolas nya. Den var lite mindre flippad än vad jag förväntat mig baserat på trailern, men ändå väldigt intressant. Och framförallt så snygg. Scenografi och foto gjorde att man bara ville krypa in i deras värld och stanna där, om det inte hade varit så att så hemska saker hände.

Så, om du tröttnat på utomhusaktiviteter nu när hösten är på intågande, kolla in några av dessa. Jag hoppas att du inte blir besviken.

Translation: Three films I’ve seen and liked lately; Dunkirk, The Square and The Beguiled.

Brixton – Clapham – Peckham

Det blir många rapporter om helgäventyr här, men när man spenderar precis hela vardagarna med plugg, jobb och lite mer jobb finns det inte så mycket mer att rapportera om. Den här helgen var, pga skäl precis nämnda, lugn som en filbunke, men förra veckan hade vi besök av Marcus mamma och då måste man ju aktivera sig.

Här kommer därför en liten bildbomb från lördagen då vi visade runt här i Brixton, tog en sväng förbi Clapham för att fly regnet med bubbel och lyxmellis (kommer mer om detta!) och åkte till Peckam för att hänga på takbaren Frank’s Cafe och äta middag på Montpellier. Det blir alltid så maxade dagar när man har besök? Intensivt men härligt såklart, och kul att få visa runt på ställen man tycker så mycket om.

Fortsättning följer.

Translation: I’m aware that it’s a lot of weekend stuff here, but when your weekdays consist of work, school and some more work that’s how it is. This past weekend was spent mainly in bed, but before that Marcus’ mom was visiting which of course called for some adventure.

Saturday we showed her Brixton, hid from the rain with sparkling wine and snacks in Clapham and took the bus to Peckham for some roof top drink sipping at Frank’s Cafe and dinner at Montpellier. Days get so intense when you have visitors, but it we had so much fun showing her all the places that we love around here. To be continued