Monsteror, slussar och lite kändisspotting

Förra helgen när vi satt och åt frukost fick jag en notis på Facebook, det var Kate som berättade att hon och Jacob tänkte spendera dagen i Hackney och undrade om vi ville hänga på. Det ville vi såklart, så när vi druckit upp vår smoothie och ätit upp vår ciabatta tog vi sikte på Columbia Road.

Där är det nämligen blommarknad varje söndag och de mest macho män du kan tänka dig kränger blommor som om livet hängde på det.

IMG_0917.pngDet är en sådan fantastisk kontrast att man helst vill ta kort på alla, men är man så pass harig som jag får det räcka med en smygbild. Vill bli kompis med denna man.

När alla nödvändiga inköp var gjorda och trängseln blev lite för mycket flydde vi in på TUYO för brunch för några och ginger beer för andra.

När vi sen fortsatte strosa längs kanalen inträffade en stor händelse för Kate. Hennes första slussning! Alltså, hon var inte med på båten, utan hade aldrig sett en slussning förut och visste inte ens att det fanns något liknande. Antar att de inte har så många kanaler i East Bay.

Efter att ha inspekterat de nyinflyttades lägenhet gick vi ner till kvarterspuben för en avslutande söndagsöl. Medan vi valsar runt det lilla stället i jakt på ett bord i solen fångar plötsligt en mörklockig man i gubbkeps Marcus uppmärksamhet. Inte medvetet förstås, han satt bara oskyldigt och drack öl, men råkar också vara en av de mest populära karaktärerna i en av de mest populära tvserierna just nu. Kit Harrington mina damer och herrar. Yep, vi tog deras bord när de gick. Sådana är vi.

Sen blev det lite för kallt och jag kände mig lite för sjuk, så vi tog bussen hemåt. Dagen därpå skulle vi nämligen åka till Bath, och man ville ju vara på topp. Mer om det senare!

Translation: Last weekend we met up with Kate and Jacob on Columbia Road to buy flowers from the most macho men you’ve ever seen. When that was covered we went for some brunch and a stroll along the canal where Kate ended up watching her first locking (is that even the word?). Very exciting! We ended up in De Beauvoir Town at the same pub as Kit Harrington. We took his seat when he left because we’re classy like that.

Advertisements

I limbo (och Sverige)

Jag är så sjukt ledig just nu. Den femte september började mitt nannykid skolan och sedan dess har jag spenderat dagarna precis som jag vill (är glad att ingen räknat timmarna i sängen). Men ni behöver inte oroa er, jag ska börja jobba, men inte förrän om drygt två veckor. Eftersom jag inte fick någon semester i somras (förutom en vecka som jag ska visa er snart) är det faktiskt ganska skönt att vara lite ledig, så fort stressen av att inte göra någonting släppte. Det betyder att man till exempel kan passa på att åka till Sverige och krama på alla man saknat, så det gjorde jag förra veckan.

Som den orutinerade bloggare jag numera är tog jag extremt lite foton, men ni får väl ta mitt ord på att jag hann med nästan precis allt jag ville. Äta lunch med farmor och farfar, vara ute i skogen inte bara en utan två gånger, träffa både vänner och familj och äta ikapp allt lösgodis jag missat. Jag hade det så bra att när hemresan närmade sig bokade jag två extradagar. Men nu är jag tillbaka på Hubert Grove igen och hur sjukt det än låter (eftersom jag bara bott här i tre månader) känns det verkligen som att komma hem.

Translation: September 4th was my last day as a nanny, and since then I’ve spent my days doing nothing. But don’t you worry, I’ll be starting my new job shortly (or at least in about 2 1/2 weeks…) and will tell you all about it when the time is right. Even though I had to go through feeling lazy and unproductive at first, it’s kind of nice to have some time off since I worked the entire summer. A perk of not having to go to work is that it gives you time to travel to Sweden to visit (almost) everyone you’ve missed, and that’s exactly what I did last week. Being the crappy blogger that I am nowadays I barely took any pictures, so I guess you just have to trust me when I say that I managed to do almost everything that I wanted, like having lunch with my grandma + grandpa, doing some hiking and mushroom gathering/picking, hanging out with family and friends and having all the pick-and-mix candy that I’ve been missing out on. Now I’m back on Hubert Grove and even though it might seem strange considering I’ve only lived here for a few months, it really felt like coming home.

Brixton – Clapham – Peckham

Det blir många rapporter om helgäventyr här, men när man spenderar precis hela vardagarna med plugg, jobb och lite mer jobb finns det inte så mycket mer att rapportera om. Den här helgen var, pga skäl precis nämnda, lugn som en filbunke, men förra veckan hade vi besök av Marcus mamma och då måste man ju aktivera sig.

Här kommer därför en liten bildbomb från lördagen då vi visade runt här i Brixton, tog en sväng förbi Clapham för att fly regnet med bubbel och lyxmellis (kommer mer om detta!) och åkte till Peckam för att hänga på takbaren Frank’s Cafe och äta middag på Montpellier. Det blir alltid så maxade dagar när man har besök? Intensivt men härligt såklart, och kul att få visa runt på ställen man tycker så mycket om.

Fortsättning följer.


Translation: I’m aware that it’s a lot of weekend stuff here, but when your weekdays consist of work, school and some more work that’s how it is. This past weekend was spent mainly in bed, but before that Marcus’ mom was visiting which of course called for some adventure.

Saturday we showed her Brixton, hid from the rain with sparkling wine and snacks in Clapham and took the bus to Peckham for some roof top drink sipping at Frank’s Cafe and dinner at Montpellier. Days get so intense when you have visitors, but it we had so much fun showing her all the places that we love around here. To be continued

The most wonderful time of the year

Jag hade nästan glömt bort hur speciell den här tiden på året är, när allting äntligen slår ut, ljuset kommer tillbaka och livet med det. Man sitter där i början på april och tänker att det ska bli härligt, men HUR härligt är det liksom svårt att ta in. Livskvaliteten har ökat med ungefär 100 procent nu när vi dessutom snart är klara med c-uppsatsen och framtiden sakta men säkert börjar utkristallisera sig. “Skolavslutningstider” har alltid varit min bästa tid på året, så jag antar att det bara är att njuta.

Det bestämde jag mig i alla fall för att göra i lördags och tog med mig Hanna och Judith till Söderåsens nationalpark. Hur har jag missat att det finns en nationalpark 40 minuters kollektivtrafikresa bort? Varför har jag hängt runt i Lund när man kan gå i bokskogar, äta matsäck på klippor med fötterna dinglandes över kanten och se ut över mäktigare utsikter än vad man trodde fanns i Sveriges plattaste landskap (obs kanske inte sant, men har en stark känsla)? Vansinne.

Titta vad fint vi hade det! På kvällen var det Eurovision, ett event som på senare år verkligen hittat fram till mitt hjärta. Älskar Eurovision! Melodifestivalen ger jag inte mycket för, men Eurovision, ett så otroligt konstigt, härligt spektakel. I år firade jag genom att äta pizza och dricka sangria med Emma, My och Rebecca. En sån himla lyxlördag.

Translation: Summer has finally arrived in Skåne and I realize that I had almost forgotten how incredibly magical this season is. I mean, you know it’s going to be good, but exactly how good is almost impossible to imagine before the daylight comes back (sun’s up between 4am – 9.30pm atm) and the trees are blooming. Last Saturday we decided to embrace the weather change (even if it was more springlike than summer-y) and hike Söderåsen national park. But first, how could I possibly have missed that there’s a national park like 40 minutes from where I live? Madness. However, I found out and immediately felt an urge to go. So I did. I brought Hanna and Judith with me to walk in the beech forest, have lunch dangling our feet off a cliff ledge and gasping at the views. The best cure for thesis anxiety.

Fem år och shotbrickor

Nu har jag hamnat sådär långt efter igen, för det jag snart ska berätta hände för drygt en månad sen. Men bättre sent än aldrig, så vi kikar på en Köpehamnshelg. Den började egentligen med att Marcus och jag bestämde oss för att det minsann var dags att fira vår årsdag en gång för alla. Eftersom han flyttade till andra sidan jorden strax innan vi varit tillsammans ett år och vi på något sätt lyckats vara på olika ställen den 31 januari varenda år sedan dess har vi aldrig gjort det innan. Jag tycker nog egentligen inte att det är en jättestor sak, men man ska ta varje chans att fira och det är ju inte varje år man varit tillsammans ett halvt decennium. Eftersom vi även detta år skulle spendera 31 januari på olika ställen bokade vi hotell och bord fredagen innan, för annars kanske det skulle dröja ett helt decennium innan vi skålar för oss ordentligt.

Vi promenerade vad som blivit vår runda: in och ut ur affärer längs Ströget till Hay House och en liten bit till, sen över Dronning Louises bro mot Nørrebro för vad som blev öl på Mikkeller.


Ganska fint ändå. Sen lämnade jag obloggigt nog kameran hemma när vi efter lite bubbel på hotellrummet gick mot Condesa för att äta sjukt otippat god mexikansk mat. Snobbigt nog kan jag dra mig lite från att beställa det här eftersom man blir så bortskämt efter att ha spenderat massor av tid i Kalifornien (för att inte tala om Texas…), men Condesa alltså. Vilken skräll. Så gott. Sen gick vi tillbaka till hotellet och jag försökte tänka bort att jag ändå var lite ledsen.


För dagen därpå såg det nämligen ut så här, en syn som jag sett ungefär tio gånger för mycket. Marcus (och Kate) hade fått frilansjobb på en byrå i London och det var dags att flytta igen. Nu vet vi att det blev betydligt längre än fyra veckor och mer stabilt än frilans, vilket ju är svinkul. Men att säga hejdå suger alltid lika mycket. Som tur var skulle jag snart göra något annat roligt, efter lunch på Joe & the Juice där jag beställde på engelska eftersom alla danskar hittills bytt språk så fort jag försökt på svenska och jag redan blir så osäker så fort jag går in där. Önskar att jag slapp men klarar mig inte riktigt utan deras avo shake.


Sen mötte jag upp Eve och hennes vänner på huvudbangården och tog sikte på Christiania. Om det låter lite oklart så kan jag meddela att hon hade fyllt år och bjudit ett helt gäng till Köpenhamn för ett riktigt heldagsfirande. De flesta hade inte varit i Christiania så vi gick dit och kikade. Jag tycker jättemycket om att promenera runt där, när man kommer bort från Pusher Street känns det plötsligt som att man är ute på landet fast man är mitt i stan.

Sen tyckte vi ändå att klockan var tillräckligt mycket för öl, så vi tog sikte på första mötesplatsen för folk som skulle sluta upp, en riktig sunkbar (men en bra sådan!) på en tvärgata till Ströget.


Folk började droppa in och jag fick krama på massor av gamla klassisar jag inte träffat på nästan två år. Så fint ju :´). Till slut var vi så många att några fick flytta upp i de upphöjda (?) båsen lite längre bort. Hej hej!

När vi blev hungriga styrde vi stegen mot Cph Street Food på Papirøn. ÄLSKAR det stället. Ni ska få se mer varför senare eftersom jag var där med familjen bara förra veckan och tog mer bilder. En kort spaning bara: visst är hot sauce nästa hipsterkillgrej? Eller det kanske redan är över? När både surdegen och hantverksölen normaliserats är olika starka såser det man ska snöa in på. Vi hittade i alla fall massor (från olika craft brewerys såklart).


Mätta och glada (på colombiansk mat för min del) gick vi vidare mot någon liten bar på väg mot Köttbyn. Den gjorde inget bestående intryck men hade öl och plats för alla vid samma bord, så jag var nöjd.


Man måste ju inkludera även dom som inte kunde komma, det är sen gammalt.


Efter den anonyma baren var vi några tappra som fortsatte mot Jolene, där det blev dans, dans, dans (och shots tydligen) innan vi upptäckte att klockan var halv tre och att det var dags att gå om man ville vara i Lund innan fyra.


Den här tanten är inte van att vara uppe så sent så jag var trötthetens mamma dagen efter, men det var det allt värt. Tur att man har så fina vänner.

Translation: A month ago I spent a weekend in Copenhagen. First with Marcus, celebrating our fifth anniversary and when he left for London with a bunch of friends for Eve’s birthday. I was kind of a wreck from lack of sleep on Sunday, but had so much fun.

2017 > 2016

Idag är det allra sista dagen i januari 2017. Tack och lov. Denna evighetslånga månad som i år innehållit ännu mer otyg än vanligtvis. Nu får vi äntligen vända blad i kalendern, solen börjar värma så smått (i alla fall här i söder), vårplaner utkristallisera sig. Jag antar att ni nästan glömt vid det här laget, men för bara några veckor sedan firade vi in det nya året med framtidsförhoppningar och pepp.

Jag spenderade kvällen hemma hos Lisa och Martin tillsammans med en hel hög med gamla och nyare vänner, en gigantisk plockmatsbuffé som aldrig tog slut, ett svinsvårt musikquiz, fyrverkerier på balkongen med blöta strumpor och massor av dans till nittiotalsljuseffekter i vardagsrummet. Att fotografera inomhus i december (på kvällen, med bubbel i kroppen) är inte så värst tacksamt, men ni får stå ut.

Translation: Even though it feels like ages ago, it’s just four weeks since we wished each other a better year then the last on Lisa and Martin’s balcony while trying to catch at least one firework on camera. Apart from that, my NYE consisted of stuffing my face with loads of finger food, drinking champagne while dancing in lighting that felt like it belonged in the 90’s and failing miserably at humming some song I’ve never heard before infront of the entire party crowd. It was great. I do apologize for the quality of these photos, but just try to snap great shots at night in December in Sweden while tipsy on sparkling. That’s what I thought.

Äta och dricka i London

Nu är jag nedflyttad till de södra delarna av landet för att göra min (förhoppningsvis) allra sista termin innan jag har examensbeviset i handen. Det känns bra, men lite märkligt att gå i en klass där jag inte känner någon, men de känner alla varandra sedan flera år. Eftersom vi bara har föreläsningar några gånger i veckan och dåligt med grupparbeten finns det inte så många tillfällen att lära känna folk, men det kommer väl gå bättre vad det lider.

Hittills har jag inte dokumenterat så mycket av vardagen här, eftersom den mest bestått i att få i ordning i lägenheten, införskaffa kurslitteratur, tågpendla och försöka att inte avlida av trötthet, så istället kan vi ta en titt på de få mobilbilder som finns från när vi hängde i London och scoutade framtida bostadsområden, gick på intervjuer och drack öl medan engelsmännen spydde i handfatet på pubtoaletten.

(Inser att den sista grejen låter lite märklig men den är i högsta grad sann)

unnamed1 2.jpgI mitt nya favoritområde Brixton åt vi lunch på Nanban. Jag tog en ramen som frälste även mig från min tidigare något skeptiska syn på denna hypade maträtt. Drömmer fortfarande om den mäktiga chili/sesambuljongen med zuccini, aubergine och parmesan(!). unnamed2 2.jpgSamma kväll ramlade vi in på Bar Kick i Shoreditch där vi drack fläderdrinkar och faschinerades av exakt hur full man kan vara i London klockan nio (ganska rejält visade det sig).unnamed3 2.jpgDagen därpå startade vi dagen på Grounded i Whitechapel, jag med Eggs Royale och ingefärsjuice, innan vi promenerade norrut för att spana in Hackney, Dalston och Clapton innan kvällen (och resan) avslutades på Dishoom med Kate och hennes kompis Ger.

Tydligen så tog jag bara bilder på mat, men det är ju också bland det bästa, så det kanske inte gör så mycket. Hörs snart!

Translation:  I’ve moved, again. This time to a tiny city situated in the very south of Sweden. It’s very old (founded about 990) , packed with students (85 000 inhabitants / 48 000 at the university) and really nice. I haven’t documented that much just yet since I’m trying to adjust to proper, traditional lectures and a bunch of strangers that have known each other for years, but I guess things will work out fine eventually. In the meantime, let’s have a look at stuff I ate and drank in London. Crazy delicious ramen at Nanban, elderflower drinks at Bar Kick while watching people being waaaay to drunk at 9pm, and Eggs Royale at Grounded for brunch. Can’t wait to go back.

Fyra gånger jag var utomhus

Det kan man inte tro idag, när suttit hela dagen i pyjamas framför avsnitt efter avsnitt av Unga Föräldrar (<3), men som ni vet vid det här laget så älskar jag friluftsliv i allmänhet och att vara ute i skogen i synnerlighet. Jag gillar det så mycket att det är den första och faktiskt i princip enda anledningen att jag i denna stund sitter och googlar körkortskurser. Det är nämligen inte så himla lätt att ta sig ut i naturen utan att kunna köra, men några gånger den här hösten har jag lyckats flörta till mig en vän (eller släkting) med bil och kunnat ta mig ut. Lite så här har det sett ut:

Bergslagsleden etapp 8 – Mogetorp till Blankhult

Dovrasjödalen

Skärmarboda

Blankhult runt via Skrikarboda

Nu längtar jag mest tills snön kommer tillbaka så man kan åka skidor igen.

Translation: Four hikes I’ve done this fall. Right now I’m just wishing for the snow to come back so that I can get my skis out.

Whale tour to Farallon Islands

I söndags gick vi upp tidigare än jag gjort på väldigt länge, tog på oss vandringskängor och regnställ, packade matsäck och åksjuketabletter och tog en bil till Pier 39. Det var nämligen dags att casha in Marcus födelsedagspresent, en båttur och valsafari till Farallon Islands.

Farallon Islands är en ögrupp som ligger ungefär fem mil utanför San Franciscos kust, ett så kallat marine wildlife sanctuary (typ marint naturreservat?). Något som överraskade mig när jag flyttade hit var hur mångfaldigt djurlivet är här, att man kan gå på en morgonpromenad och mötas av valar eller sitta på stranden och spana på hoppande delfiner. Farallon Islands är liksom smältpunkten för alla dessa djur, och runt öarna simmar både knölvalar, vithajar, delfiner, sjölejon och en och annan späckhuggare. Hur coolt?! Dit skulle vi alltså åka, och då måste man vara på plats 07:30 för att inte missa båten.

Runt åtta hoppade vi på den (förvånansvärt lilla) båten och tog sikte på havet, men först måste man ju åka under den här skönheten. Det var ganska dimmigt och kallt, men känslan av att åka under Golden Gate var rätt mäktig.

Vi åkte förbi Marin Headlands och Point Bonita. Det är den sista utposten på innan Stilla Havet och för att komma ut till fyren måste man gå igenom en tunnel i berget, förstår ni vad ödsligt det måste ha varit att bo här ute när det byggdes 1855?

Hejdå land, för ett tag.

Och det var nu det började, kaoset. Vi var beredda på att vi skulle ut på öppet hav och hade tagit åksjuketabletter innan, men alltså jisses. Kapten beskrev det som att vi nu åkte i uppförsbacke mot öarna och vågorna sköljde över båten som om någon tömde världens största hink om och om igen, det var omöjligt att stå upprätt, folk ramlade fram över däcket i försök att ta sig till relingen för att kräkas. Ja ni förstår. Vi klarade oss helt okej, men det var helt klart en upplevelse. Men till slut lugnade havet sig, båten saktade ner och öarna uppenbarade sig.

Hej hej Farallons! Jag hade ingen aning om att ön var bebodd, men tydligen finns det ett gäng forskare här ute. DET måste vara ödsligt om något, 5 landmil från fastlandet.

Vi körde runt utanför öarna ett tag och letade valar, skrattade åt spexiga sjölejon och försökte återhämta oss efter utresan. Det var kallt som attan men solen värmde.

Vi hade tur och fick se massor av delfiner och minst sex knölvalar, så mäktigt.

Så pass glad att vansinnesfärden var över och att man fick äta chocolate covered peanut butter filled pretzels istället för att panikslaget låsa blicken på horisonten för att inte spy. Plus valarna då.

Några timmar och en gigantisk val senare var vi tillbaka i bukten. Hemresan var ungefär tusen gånger trevligare än resan dit.

Hejdå Stilla Havet!

Sen var den plötsligt där igen, staden. På vingliga ben men solkyssta och lyckliga ramlade vi i land och tog oss bort till Marinan för en väldigt välförtjänt lunch. Det kändes som vi hade hajkat typ tre mil, det är galet vad havet (tydligen) gör med en.

Även beskrivningen av vägen dit kanske kan få upplevelsen att låta hemsk var det verkligen så häftigt att vara ute på havet och nära naturen. Jag har tänkt på upplevelsen varje dag sedan i söndags och kommer nog inte glömma det i första taget. Om du är intresserad av djur- och naturliv rekommenderas det starkt, googla San Francisco Whale Tours för mer info.

Translation: This Sunday we went out to Farallon Islands with San Francisco Whale Tours. It was wet, wild and completely wonderful. After a crazy tough ride out to the islands the sky (literally) turned blue and we saw loads of porpoises, humpback whales and sea lions. Would highly recommend if you’re interested in wildlife and nature experiences.

När jag lurade upp Linda på berget

Nu börjar min tid i Kalifornien lida mot sitt slut och jag försöker hinna med att göra det där grejerna jag aldrig hunnit och samtidigt maxa med sånt som jag vet att jag älskar. I den senare kategorin hamnar lördagens aktivitet, då åkte nämligen Linda och jag ut till Marin County och kämpade oss upp på toppen av Mt Tam.

Det var varmt som sjutton och mycket jobbigare än vad jag mindes det, men så härligt när vi landade nere på Sand Dollar för fish&chips och öl efter nästan sex timmars vandrande. Då hade vi tagit oss upp på Mt Tams högsta topp via stekheta grusvägar, förundrats över mängden dimma över stan och kämpat oss ner igen genom uråldrig skog med vattenfall och sequoiaträd. Jag har fortfarande träningsvärk i vaderna, men det var det värt. Jisses vad jag kommer att sakna det här stället.

Translation: My time in the Bay Area is slowly running out and I’m trying to squeeze in as much fun stuff as possible in the 4 and a half weeks I have left, divided between those things I’ve never really had the time to do and those that I know I love and will miss terribly. This Saturday Linda and I decided to hike Mt Tam in Marin County, one of my favorite places here. This hike really has it all: redwood forests, waterfalls, stunning views of the Bay and the ocean. It was tougher than I remembered it, but totally worth it. I will miss you Mt Tam.