Sex dagar i London

Som ett försök till att vara en ambitiös bloggare packade jag med kameran i väskan och hoppade på tåget mot London. Där låg den sen kvar, precis hela veckan. Men jag passade på att fota lite extra med mobilen, så jag tycker vi tar en titt på vad vi gjorde ändå.

Jag landade tisdag morgon och mötte upp Marcus redan på flygplatsen, han hade firat Valborg i Uppsala och vi var nog båda rätt slitna efter en lång helg följt av en alldeles för tidig morgon. Av den anledningen, och för vi båda hade rätt mycket att göra på jobbet och i c-uppsatsdokumentet, gick dom första dagarna som i någon slags dimma. Jag lämnade knappt huset utan var mest inne och skrev analyssida efter analyssida och när Marcus äntligen kom hem hann vi knappt äta innan vi däckade framför någon serie jag redan glömt. Hugo jobbade så sent och gick så tidigt att jag inte ens såg honom förrän på torsdag kväll.

Då bytte jag äntligen den här (visserligen helt okej) köksfönsterutsikten mot insidan av La Bodega Negra där vi åt tacos och drack drinkar. Tips förresten om du får cravings på mexikanskt i London, det var många resor bättre än det jag smakat i stan hittills och pleasade till och med tre kräsna fd. Kalifornienbor.

Om det känns vårigt här i Skåne så var sommaren inte långt bort i London. Inte supervarmt, men så himla grönt! Älskar även att jag ännu en gång bor på gångavstånd till Clapham Common, min bästa park.
På fredagskvällen var vi inte i form för några större äventyr, så när Marcus kom hem tvingade jag ut honom på en liten promenad till Clapham för inhandling av plockmat och vin. Älskar den här gatan, här brukar det vara farmers market på lördagar och allmänt mys mest jämt.
IMG_5059.pngHär ser ni ännu en gång vilken ringrostig bloggare jag är, för på lördagen åkte vi nämligen till Peckham för att gå på loppis och jag tog inte en enda bild. Om jag hade gjort det hade ni fått sett hur vi inte hittade en enda grej på själva marknaden, strosade genom Peckham och pratade om att bli vuxen vilket slutade med att vi hamnade i East Dulwich där Marcus köpte ett bord av en gubbe som pratade om Dylan. Sen funkade inte mitt kort så jag kunde inte betala på bussen och vi fick gå tillbaka till tågstationen släpandes på det där bordet. När vi kom hem blev det ett väldigt liv på vår gata då det visade sig att det hänt en olycka vid tåget ca tjugo meter från vår terass, vilket givetvis var fruktansvärt och lite omskakande om jag ska vara ärlig. Vi stannade inomhus ett tag och jag passade på att prova denna goding från vårt numera (super)lokala bryggeri.

IMG_5082.pngNär saker och ting lugnat ner sig lite promenerade vi tillsammans med Hugo över bron till vår (också super)lokala pub, Duke of Edinburgh, för att möta upp Kate och Gillian.
IMG_5068.pngGillar det stället så himla mycket, och nu visade det sig att de dessutom har svingod mat i samarbete med White Men Can’t Jerk. Dröm.
Kvällen fortsatte på Effra Social där vi dansade till soul tills tröttheten tog över helt.

Dagen därpå gjorde jag ännu ett försök att styra upp min sommar (det gick ganska bra!) och promenerade sen över floden till Sea Containers till Marcus som jobbat hela dagen. Det var den varmaste dagen på hela veckan, solen sken och turister och Londonbor trängdes i kvällssolen. Tror det var där det slog mig att jag flyttar tillbaka till den här favvostaden om en månad och även om NorCalsaknaden fortfarande skaver i bröstet så kommer det bli så himla fint.

Men än har jag lite åtaganden kvar i Sverige, och som sig bör avslutades även den här vistelsen med söndagsmiddag på Nanban, där min ambition att bli stammis kvarstår. Tycker så mycket om att bo i Brixton. Och tack London för den här gången, det var kort men fint.

Translation: In an attempt to step up my blogging game I brought my camera with me to London. It didn’t really matter though, as I for some reason decided to leave it in my bag for the entire stay. However I was a little better at using my phone, so here’s some stuff we did during the six days I spent there.

Both Marcus and I arrived from Sweden early Tuesday and were so tired from celebrating Valborg and having way too much work and school stuff to do, so the first few days are kind of a blur. I didn’t even see Hugo until Thursday night when we had tacos and drinks at La Bodega Negra because he came home super late from work and left before we even woke up. Rough week on Hubert Grove. Because of that we spent Friday evening just strolling around Clapham, picking up wine and some cheese and stuff for dinner.

Saturday is a prime example of my no longer existing blogging skills. Marcus and I went to Peckham for a yard sale/flea market (content op!), but I didn’t take one single photo. If I would have, you would have seen us not buying a single thing at the market, wandering around Peckham talking about becoming an adult and ending up in East Dulwich where Marcus bought a side table from a guy that used Dylan as a part of his sales pitch. I then could have shown you (but probably wouldn’t have) how my contactless didn’t work on the bus and how we had to walk back to the overground carrying that, kind of big, table. When we got back we had beer from our local brewery, visited our local pub with Hugo, Kate and Gillian and danced to soul at Effra Social. Sunday was spent trying to figure out my summer (kind of succeeded) and saying goodbye to London with dinner at Nanban, as per usual (I’m not giving up my dream of becoming a regular). Thanks for this time London, you’ve been great as always.

Fem år och shotbrickor

Nu har jag hamnat sådär långt efter igen, för det jag snart ska berätta hände för drygt en månad sen. Men bättre sent än aldrig, så vi kikar på en Köpehamnshelg. Den började egentligen med att Marcus och jag bestämde oss för att det minsann var dags att fira vår årsdag en gång för alla. Eftersom han flyttade till andra sidan jorden strax innan vi varit tillsammans ett år och vi på något sätt lyckats vara på olika ställen den 31 januari varenda år sedan dess har vi aldrig gjort det innan. Jag tycker nog egentligen inte att det är en jättestor sak, men man ska ta varje chans att fira och det är ju inte varje år man varit tillsammans ett halvt decennium. Eftersom vi även detta år skulle spendera 31 januari på olika ställen bokade vi hotell och bord fredagen innan, för annars kanske det skulle dröja ett helt decennium innan vi skålar för oss ordentligt.

Vi promenerade vad som blivit vår runda: in och ut ur affärer längs Ströget till Hay House och en liten bit till, sen över Dronning Louises bro mot Nørrebro för vad som blev öl på Mikkeller.


Ganska fint ändå. Sen lämnade jag obloggigt nog kameran hemma när vi efter lite bubbel på hotellrummet gick mot Condesa för att äta sjukt otippat god mexikansk mat. Snobbigt nog kan jag dra mig lite från att beställa det här eftersom man blir så bortskämt efter att ha spenderat massor av tid i Kalifornien (för att inte tala om Texas…), men Condesa alltså. Vilken skräll. Så gott. Sen gick vi tillbaka till hotellet och jag försökte tänka bort att jag ändå var lite ledsen.


För dagen därpå såg det nämligen ut så här, en syn som jag sett ungefär tio gånger för mycket. Marcus (och Kate) hade fått frilansjobb på en byrå i London och det var dags att flytta igen. Nu vet vi att det blev betydligt längre än fyra veckor och mer stabilt än frilans, vilket ju är svinkul. Men att säga hejdå suger alltid lika mycket. Som tur var skulle jag snart göra något annat roligt, efter lunch på Joe & the Juice där jag beställde på engelska eftersom alla danskar hittills bytt språk så fort jag försökt på svenska och jag redan blir så osäker så fort jag går in där. Önskar att jag slapp men klarar mig inte riktigt utan deras avo shake.


Sen mötte jag upp Eve och hennes vänner på huvudbangården och tog sikte på Christiania. Om det låter lite oklart så kan jag meddela att hon hade fyllt år och bjudit ett helt gäng till Köpenhamn för ett riktigt heldagsfirande. De flesta hade inte varit i Christiania så vi gick dit och kikade. Jag tycker jättemycket om att promenera runt där, när man kommer bort från Pusher Street känns det plötsligt som att man är ute på landet fast man är mitt i stan.

Sen tyckte vi ändå att klockan var tillräckligt mycket för öl, så vi tog sikte på första mötesplatsen för folk som skulle sluta upp, en riktig sunkbar (men en bra sådan!) på en tvärgata till Ströget.


Folk började droppa in och jag fick krama på massor av gamla klassisar jag inte träffat på nästan två år. Så fint ju :´). Till slut var vi så många att några fick flytta upp i de upphöjda (?) båsen lite längre bort. Hej hej!

När vi blev hungriga styrde vi stegen mot Cph Street Food på Papirøn. ÄLSKAR det stället. Ni ska få se mer varför senare eftersom jag var där med familjen bara förra veckan och tog mer bilder. En kort spaning bara: visst är hot sauce nästa hipsterkillgrej? Eller det kanske redan är över? När både surdegen och hantverksölen normaliserats är olika starka såser det man ska snöa in på. Vi hittade i alla fall massor (från olika craft brewerys såklart).


Mätta och glada (på colombiansk mat för min del) gick vi vidare mot någon liten bar på väg mot Köttbyn. Den gjorde inget bestående intryck men hade öl och plats för alla vid samma bord, så jag var nöjd.


Man måste ju inkludera även dom som inte kunde komma, det är sen gammalt.


Efter den anonyma baren var vi några tappra som fortsatte mot Jolene, där det blev dans, dans, dans (och shots tydligen) innan vi upptäckte att klockan var halv tre och att det var dags att gå om man ville vara i Lund innan fyra.


Den här tanten är inte van att vara uppe så sent så jag var trötthetens mamma dagen efter, men det var det allt värt. Tur att man har så fina vänner.

Translation: A month ago I spent a weekend in Copenhagen. First with Marcus, celebrating our fifth anniversary and when he left for London with a bunch of friends for Eve’s birthday. I was kind of a wreck from lack of sleep on Sunday, but had so much fun.

Det blir söndag i London också

För några veckor sedan var jag ju i London som ni vet, så jag tycker vi tar och tittar på hur det såg ut under söndagen. Vi började dagen med lax och avokadomackor och På Spåret i sängen men till slut var klockan så mycket att det knappt skulle bli någon dag kvar om vi inte skärpte till oss. Så då gjorde vi det. Vi fortsatte på vårt mission att ta oss bort från öst och hamnade i Notting Hill där man kan strosa bland antikviteter, peka på hus man vill bo i och äta semla på Fabrique, bland annat. Så vi gjorde det också. Via Little Venice hamnade vi inne i stan igen och bläddrade i böcker på Marylebone High Street, åt nudlar på Wagamama och uppskattade hur britterna hittat ett nytt användningsområde för de ikoniska telefonkioskerna. När vi satte oss på bussen hem var tanken att se La La Land på Hackney Picturehouse (Marcus hade redan sett den men den var “så mysig” att han hade noll problem att se om) men vi hamnade hemma med glass och Tallulah på Netflix istället. Jag var supernere och på gränsen till katastrofgråt mest hela tiden, så det var nog bäst. Fy fan vad jag hatar distans ändå.

Translation: A few weeks ago I was in London as we all know by now, so let’s take a look at how our Sunday played out. We started the day by being super lazy in bed with lox&avo sandwiches and a Swedish geography game show (which I love but am probably not the target audience for). After spending way too many hours doing nothing we realized that the day was kind of slipping through our fingers, so we walked to London Fields Station and headed west. In Notting Hill we looked at antiques and had cinnamon buns and my favorite pastry of all times, semla, at Fabrique on Portobello Road. On our way back east we walked through Little Venice and Marylebone High Street where we flickered through books at Daunt Books and had noodles at Wagamama. The plan was to see La La Land at Hackney Picturehouse, but we ended up in bed with ice cream and Tallulah on Netflix instead. I was kind of a wreck and on the verge of becoming a bawling meltdown of a human so I guess it was for the good. Long distance can be tough sometimes you guys.

 

En gång var jag i London två gånger

För två veckor sedan flyttade Marcus. Han och hans (jobb-)partner Kate frilansar på en reklambyrå i några veckor och jag är ensam igen. Man tror ju att vi borde ha vant oss vid det här laget, men jag har typ aldrig gråtit så mycket som de två senaste gångerna vi sagt hejdå. Kaos verkligen. Jag tror det är för att vi, efter fyra år, känner oss rätt så himla klara med den här distansen. Tack gud att det bara är fyra månader kvar.

Fördelen med att hans nya adress är att jag får åka till London lite oftare än vart femte år. Så förra torsdagen, när saknaden gjorde sig påmind redan efter mindre än en vecka, spontanbokade jag biljetter tio timmar innan planet skulle gå och satte väckarklockan på 04.15.

Fredagen spenderade jag mest sovandes på vårt Airbnb för att sen möta upp Marcus och Hugo för middag hemma hos oss. På lördagen vaknade vi helt okej pigga och bestämde oss för att köra en riktig turistdag. Hugo har bott i London i drygt en månad men knappt varit väster om Russel Square, och det måste man faktiskt (åtminstone en gång).

Det var varmt och supersoligt, så killarna gick och kisade medan jag kände mig smart i solglasögon.

Vårt första delmål var södra sidan av London Bridge. Vi tänkte nämligen inte promenera till väst, utan anlända med båt. Det visade sig vara betydligt mindre glassigt än jag mindes det, men ändå lite mysigt.

Efter att ha trängts med ungefär alla andra turister vid Houses of Parliament och Westminster Abbey började hungern göra sig påmind och vi insåg att vi var på ungefär det sämsta stället i hela London för tidig middag. Vi promenerade upp genom Green Park och höll tummarna.

Tack och lov hittade vi en pub där man kunde få både öl och snacks. Ni ser ju hur glad jag blev för det.

Trots att vi åt en hel hög med nachos fortsatte både öl-och matmagen att kurra, så vi hoppade på en buss som kryssade mellan galna shoppare på en fortfarande proppfull Oxford Street. Mot Tesco!

Där handlade vi allt vi var sugna på dvs. guac-ingredienser, chips, blinier, rökt lax, hummus och bröd. Väl hemma i den gamla prästgården tyckte Marcus att det var jättekul att peka finger (fucka?) när jag skulle ta kort, ungefär hur kul ser ni här.

Mogenheterna fortsatte vid middagen vilket ledde till ett långt samtal om konstiga grejer man gjorde på högstadiet, att strypa varandra tills man svimmar och varför vissa alltid blir raggade på av det motsatta könet. Vi tänkte ta oss vidare till någon pub men fastnade i vardagsrummet när vi insåg att tröttheten var alldeles för påtaglig för att gå någonstans än till sovrummet (eller hem till Clapton då, för Hugos del). Snipp snapp snut, så var den lördagen i London slut.

Translation: Two weeks ago Marcus moved again, and even though you might think we’re used to long distance by now I bawled my eyes out when we said goodbye. I feel so very, very over with this ldr shit now, thank god it’s just four months left. The only upside with him being 617 miles away is that I have an excuse to visit London as often as I can afford. Last Thursday (yeah that’s less than a week after he left) I decided that we’ve been apart for too long and booked a flight for 10h later. After spending most of Friday in bed after waking up at 04.15 we decided to make Saturday an active (and very touristy) day. Themsen boat ride, showing Hugo Houses of Parliament, beer and nachos at a random pub led to dinner at our Airbnb and a failed attempt of pub hopping. Instead, we decided moving from the living room anywhere else than the bedroom would be too much of an effort. Well, except from Hugo who had to take the bus up to Clapton. Poor guy.

Längtan till Louisiana

För drygt ett år sedan lämnade vi Louisiana efter fem dagar i och omkring New Orleans. Det har alltid varit den plats i USA som jag helst velat åka till och, i brist på bättre ord, visade det sig vara precis lika magiskt som jag föreställt mig. Så pass magiskt att jag sedan dess längtat tillbaka minst två gånger i veckan. I över ett år. Speciellt den här tiden på året, när bara man halkar runt i slask som aldrig tar slut. Det finns en stor chans att nästa USA-resa inte går till min gamla hemstad utan istället till shrimp po-boys, jazz, alligatorer, Mardi Gras indians, tropiska vindar från Mexikanska golfen, go-cups, bayous, parader och en helt oemotståndlig blanding av cajun, creole, Södern och Karibien.

Translation: Ever since we left Louisiana a year ago I’ve been dying to go back. Don’t know how I’ll be able to live my life without shrip po-boys, the tropical breeze from the Mississippi river, go-cups and the occasional parade.

Just nu och i fortsättningen

Hej gullon.

I skrivande stund sitter jag drygt 7000 meter upp i luften någonstans över Engelska kanalen. Marcus och jag är på väg till London för att gå på intervjuer (han), ha semester (jag) och leta lägenhet med Hugo. Det blir en spännande vår det här förstår ni, för även om jag mestadels kommer att slita mitt hår över uppsats i min lilla studentetta i Lund kommer det även (förhoppningsvis) finnas ett annat hem som är lika mycket mitt. I Hackney, Clapton, Brixton eller någon annanstans, en dörr som jag har nyckel till och en säng som är bäddad med mina lakan. Marcus söker nämligen jobb här, och när C-uppsatsen är inlämnad och godkänd styr även jag min kosa över Nordsjön. Sist jag bodde i London hade jag precis sprungit ut från Risbergska viftandes frenetiskt med min vita mössa, flyttade in hos en (till en början) främmande familj och spenderade helgerna på diverse pubar och svettiga dansgolv. Det blir nog lite annorlunda den här gången, på ett bra sätt. Hur är svårt att säga än så länge, men än så länge känns det mest bara peppigt och spännande.  

Translation: While writing this I’m about 23 500 feet up in the air, somewhere over the English canal. We’re on our way to London, Marcus and I. I haven’t told you guys yet, but exciting times lie ahead. Because even though my spring mostly will consist of obsessing over my bachelor thesis in my tiny studio in Lund there will be another place to call home as well. In Hackney, Brixton, Clapton or somewhere else. Marcus is in the midst of interviewing for a bunch of different agencies here and my plan is to join after graduation in June. Even though it will be different from the last time I lived here (when I was 19, worked as a live-in au pair and spent the weekends on various dance floors) I’m so very, very excited. Bjussar på den enda Londonbilden jag har på mobilen, från bästa Borough Market. 

Den sista dagen i Yosemite

Nu, mitt i gråaste november tycker jag att vi passar på att titta på de allra sista bilderna från vår Yosemiteresa. Jag vet att det var längesen (tre månader herregud), men jag har liksom glömt bort att ni aldrig fick se söndagen. Så vi kör ändå.

IMG_2715.jpgVi behövde inte vara vakna länge för att inse att det skulle bli en rätt svettig dag och eftersom vi dessutom var rätt möra efter gårdagens strapats bestämde vi oss för att skippa vandringen. Istället hoppade vi in i bilen och satte kurs på närmsta naturliga pool, det var ju ändå nästan fyrtio grader varmt.
IMG_2718.jpgDet är något som jag förknippar så vansinnigt med Kalifornien, dessa eviga natural pools. Eftersom havet oftast är svinkallt och luften kokhet får man liksom ta vad man har. Obs jag har inget emot dem obvi eftersom de är både vackra och svalkande. Vid Rainbow Pools stannade vi i alla fall några timmar tills vi kylt ned oss tillräckligt för att orka köra vidare.

På väg till vårt boende på fredagen körde vi igenom det lilla samhället Groveland som såg lite för mysigt ut för att inte vara värt ett stopp på hemvägen. Så vi trotsade hettan för lite upptäcksfärd och lunchletning.

Det visade sig att Groveland var en gammal gruvstad och riktig hotspot under guldruschen. Med mängder av hårt arbetande och lika hårt supande män på samma lilla yta var behovet av en arrest inte helt litet, så i det här lilla gulliga huset hamnade man om man inte skötte sig (oftast för tillnyktring visade det sig). Wouldn’t mind.

Trots sin en gång viktiga position fanns det inte allt för mycket att kika på i Groveland förutom den väldigt korta huvudgatan så vi tog sikte på närmsta restaurang. Det visade sig att Kaliforniens äldsta alkoholservering låg bara ett stenkast från arresten (väl uttänkt kan man tro) och där bestämde vi oss för att äta. Maten var inte spektakulär, men inredningen desto mer och vi gick därifrån nöjda.

Sen satte vi oss i bilen och började färden ned för bergen, hejdå Yosemite!

Söndagen till ära var det massiv trafikstockning på Bay Bridge, så här fick vi sitta i drygt en timme och stirra. Tur att vi stannat i en av de små städerna på vägen (som seriöst hade sex kyrkor på 500 meter) och fyllt på med typ världens största milkshakes, annars hade de sura minerna varit betydligt fler.

När vi äntligen rullade över bron såg man inte mycket av stan, som vanligt den tiden på året då. Efter att ha lämnat av Kate i Castro fann vi oss på taket av Holiday Inn i iskall dimma och hård vind omgivna av avgaser och kontrasten mot soliga, varma Yosemite kunde inte ha varit större. Jag kommer tillbaka, det lovar jag.

Translation: I believe this gloomy November Thursday is perfect for showing you guys the last pics from Yosemite. A tad late, I know, but I completely forgot that you didn’t get to see what we did Sunday. However, it was crazy hot and we spent the day swimming in Rainbow Pools, checking out Groveland and spending way to many hours driving back to the city. The contrast between sunny, forrest-y 95F Yosemite and 59F, polluted and foggy SF was intense. I will be back Yosemite, promise.

Utanför landsgränsen

bild 3 (14).JPG

bild 2 (14).JPG

Skärmavbild 2016-10-26 kl. 16.13.20.png

I fredags hämtade Emma upp mig efter min körkonsert och så började vi köra västerut. Karlskoga, Kristinehamn, Karlstad, Arvika, Charlottenberg, Kongsvinger. Efter drygt fyra timmar av kolsvart riksväg rullade vi in i lilla Jessheim, där hon bor tillsammans med Sandra och Therese. Sen väntade en helg av sena nätter, långsamma förmiddagar och mängder av kvalitetstid. I måndags kväll satte jag mig på tåget hemåt igen, lite krasslig och betydligt tröttare än när jag kom dit, men så himla lycklig.

Translation: Last weekend I went to Norway to visit three of the best people I know, Sandra, Emma and Therese. We stayed up all night and spent most of the days on the couch hiding away from the snow and rain, but it was great. Monday night I went back to Sweden, so tired but so, so happy.

 

 

LA Snapshots

Jag sparar och snålar på de sista Kalifornienminnena här på bloggen, för om jag drar ut på det lite till så känns det inte lika långt borta. Därför får SF-inläggen bli utspridda mellan alla andra inlägg, så kan vi hålla oss kvar i känslan ett litet tag till. En känsla jag gärna stannar kvar i är den som framkallas av en gyllen sol, ljummen SoCal-bris, fina vänner och så mycket bra musik att man knappt hinner med att lyssna på allt. Ungefär så var det när vi åkte ner till LA för att gå på FYF Fest för andra året i rad.

Det var bara Cass, Mads, C-H, Marcus och jag den här gången (jämfört med året innan då vi var nästan 15 stycken), men det var precis lagom. Vi gjorde festivaliga saker som att dricka öl, lyssna på Kendrick Lamar och LCD Soundsystem, äta burritos och brunch. På måndagen, innan det var dags att åka hem, tog jag och Marcus en bil ner till Manhattan Beach. Även om vi bara var där några timmar kändes det i sig som en hel semester. Bara att få strosa runt i det lilla samhället i 35 graders värme, äta frukost med havsutsikt och plaska i Stilla Havets vågor för sista gången på länge ökade ledighetskänslan med ungefär 100 procent.

Translation: I’m really hanging onto the last memories from California, that way it all doesn’t feel so far away. I’ll keep on sneaking in these post between the regular ones, to be able to stay in the feeling a little bit longer. A feeling that I don’t mind staying in is the one of standing in golden sunlight in the warm SoCal breeze together with amazing friends listening to great music. In other words, the feeling of attending FYF Fest for the second year in a row. This year there were only five of us (compared to last year when we were about 15 people), but it was great. After a weekend of doing festival stuff like drinking beer, having brunch and listening to LCD Soundsystem and Kendrick Lamar Marcus and I decided to drive down to Manhattan Beach for a few hours before our flight left. It turned out to be the best decision ever. Just strolling by the beach, soaking up the sunlight in the 95F heat, having breakfast overlooking the Pacific and later wade as far out as we could go without taking our shorts off made this Monday feel like an entire vacation in itself.

När vi gick ner från Clouds Rest

Sist vi lämnade Yosemite-resan befann vi (Marcus, Kate, Richie och jag) oss på 3000 meters höjd, på toppen av Clouds Rest med utsikt över hela Yosemite Valley. Hur hisnande vyerna än var behövde vi efter ett tag lägga på ett kol för att hinna tillbaka innan mörkret sänkte sig.

Ljuset var helt magiskt, som det ju så ofta är i Kalifornien när solen snart går ner.

Vi stötte på en jordekorre som ville bli kompis, men trots att jag fick gå så nära så lyckades jag strula till skärpan. Var så stressad pga rädd att den skulle försvinna.

Och så plötsligt var vi tillbaka vid Tenaya Lake, 8 timmar och 23 kilometer efter att vi startade. Att vada ut i det precis lagom svala vattnet medan solen sänkte sig bakom bergen var en inte helt dum känsla.

Avkylda men mosiga satte vi oss sen i bilen för att köra den knappa timmen tillbaka till Buck Meadows. Det visade sig att vi hade perfekt timing för att hinna med en helt magisk solnedgång.

När vi rullade in framför vår hyrda stuga hade mörkret lagt sig, och efter en dusch och en öl avslutade vi kvällen med hamburgare på dinern med världens otrevligaste servitris. Jag brukar sällan klaga på servicepersonal (vet allt för väl hur det kan vara), men hon tog verkligen alla pris. Ni vet, på den nivån att hon himlade med ögonen när man beställde och gång efter gång dumförklarade sina gäster. Men med en sån här drömdag drog det inte ner humöret det minsta, och mätta och glada somnade vi som stockar i det timrade trähuset. Om du någonsin är i Yosemite måste du nästan lova att vandra till Clouds Rest.

Translation: The second part of our Clouds Rest hike. Best part? When Kate and I waded through the perfectly tempered water of Tenaya Lake as the sun set beneath the Yosemite mountains, after 14,5 miles and 8 hours on the trail.