Andra advent i Nora

Här kommer ett rykande aktuellt inlägg, för detta hände faktiskt idag! Jag jobbade hela dagen igår och låg i sängen redan klockan tio, så det var kanske inte så konstigt att jag vaknade pigg och fräsch redan innan åtta. Under natten hade det varit tio minus, men det stoppade inte oss från att hoppa in i bilen och åka norrut.

Utrustad med Uniqlo heat tech, lammullströja, ullstrumpor och fejkpäls kände jag mig i alla fall ganska redo för kylan.

Efter att ha swishat förbi åker efter åker, lada efter lada i kanske tjugo minuter hamnade vi på det gamla bryggeriområdet i Nora.

Där har det gamla industriområdet förvandlats till verkstäder och butiker för olika hantverkare. Älskar när man återanvänder gamla lokaler för att främja lokala förmågor.

Efter att ha kikat in i snickeriet och pratat om träslag och sagoekar med världens gulligaste finsnickare gick vi vidare mot smedjan. På bottenvåningen låg verkstaden, men vi satsade upp för trappan och hamnade i galleriet.

Det fanns mycket fint, men jag blev mest kär i grisarna du skymtar i bakgrunden. Dock blev det inget köp utan vi fortsatte vidare på området och provade kläder och smakade på såväl choklad som surdegsbröd. 

Men vad är ett gammalt bryggeri utan ett nytt bryggeri? Här finns nämligen ganska nystartade Nora Brygghus som jag sett fram emot att kolla in, men när vi kom dit var det stängt. Så tråkigt.

Istället gick vi in mot stadskärnan och till den traditionsenliga andra adventsmarknaden. Jag har varit i Nora så många gånger, men slogs verkligen av hur gulligt det är överallt.

Ja ni ser ju.

Vi tog ett varv runt torget och kikade på hemmagjord honung, lokalproducerad ost och fula hoodies med tryck.

När man är i Nora är det obligatoriskt att gå ner och titta på sjön, på vägen dit gick vi förbi en antikhandel där jag inte hade haft något emot att köpa typ allt.

Hej hej!

Man kanske inte kan tro det, men det tog mig och mamma en bra stund att få till bilden ovan. Under tiden hade pappa gått nerför backen till sjön och stod tålmodigt och väntade.

Det var så vackert att man fick lite hjärtsnörp.

När vi fryst klart nere vid vattnet promenerade vi förbi kyrkan en sista gång innan vi vinkade hejdå till Nora.

När vi åkte hem hade temperaturen kämpat sig upp till plusgrader och det var ett märkligt ljus över åkrarna. Även fast jag sovit så gott natten innan gjorde söndagssegheten sig påmind och jag landade i soffan där jag suttit sedan dess. Ändå bra söndag.

Translation: Today (!) we visited the traditional christmas fair in the tiny town Nora, about 20 minutes north from were my parents live. It turned out to be the most picturesque fair ever. We walked from the old brewery grounds to the town center and the lake and even though it was crazy cold it was a great day.

Fem popkulturella tips

k_YLvfol8QKyOXcGrB1tewR5aqTUE9H2lM18efvTbNwA.jpeg

En serie: SKAM, plöj två och en halv säsong på en helg och bli lika besatt som alla andra av de norska gymnasiekidsen.

En film: Everest, som kan verka som ännu en äventyrsfilm men kommer beröra dig till gråt, speciellt när du inser att den är baserad på en verklig händelse.

En podcast: Mortified, hör främlingar läsa högt ur sina tonårsdagböcker och glöm för allt i världen inte att plocka fram skämskudden, avsnitt 69 och 53 rekommenderas.

Ett blogginlägg: Ida Ekw om hur du kan hjälpa att avskaffa våld mot kvinnor.

Ett album: Laleh’s nya Kristaller, halva på svenska och halva på engelska med starka melodier och fantastiska texter.

Translation: I think you should watch the tv series SKAM about Norwegian high schoolers to get as obsessed as I am, also Everest is far more than an adventure film and definitely worth a shot. Listen to Mortified podcast to hear strangers read out loud from their teenage diaries, super cringey. If you’re more of a music person, try Laleh’s new album Kristaller, half of the songs in Swedish and half in English. And the most important of all these tips: read Ida’s blog post (in google translate) about how you can help preventing domestic violence.

Lägesupdate: sista dagen i november

Det är sista dagen i november klockan 16:05 och jag sitter i min lillebrors rum. Han spelar the Sims och jag hänger i soffan. Jag har inte varit utanför vårt lilla samhälle sedan i måndags, flera gånger planerat att åka den knappa milen in till stan men det har snarare gjort mig stressad än fylld med energi. Så istället har jag stannat här. Kollat ikapp serier, jobbat, promenerat på frostbitna löv.

Jag känner mig ganska tillfreds nu. Det är tydligt att den här perioden i mitt liv är tillfällig och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blickar framåt, men trots det har jag landat i något som för tillfället ger mig ro. Jag träffar vänner, tränar, har en bra mix mellan flera stimulerande jobb, får ändå tid till att vila. Äter risgrynsgröt till frukost, sjunger luciasånger och riktigt går in i allt som har med julen att göra.

Om 20 dagar får jag träffa Marcus igen. Just nu är mer förväntansfull än full av saknad, blir helt pirrig när jag tänker på att spendera några dagar i lägenheten på Norr Mälarstrand och bara vara för första gången på tre månader. Ännu mer pirrig blir jag när kollar på Airbnb inför vår Londonresa under 2017 första dagar. Då lägger vi grunden för framtiden, utforskar områden som kan bli våra. När han går på intervjuer ska jag bara vandra runt i staden jag älskar så mycket men inte besökt på nästan fem år. Det blir fint.

DSC08400.JPG

Translation: A few words on life right now. I’m doing alright. Even though this particular time in life really is temporary, and I would be lying saying I’m not looking ahead, I feel pretty good about being here. In 20 days I will be seeing Marcus again and after New Years we’re flying to London to visit a city we haven’t seen in almost five years, make plans for the future and stroll through neighborhoods that might be ours quite soon.

Hur får man ett distansförhållande att hålla?

Processed with VSCOcam with f2 preset

I början av 2012 blev Marcus och jag tillsammans. Under det första året gjorde vi grejer som så många andra nykära: lagade gigantiska bruncher och spenderade hela förmiddagarna i sängen, pussades på olika tåg runt om i Europa, längtade ihjäl oss när vi inte setts på en hel dag och pratade, pratade, pratade om familjer, gamla vänner, drömmar och saker som hände när man var tio. Vi hann till och med flytta ihop i en liten etta mitt i Stockholm. Men nästan hela tiden överskuggades det rosenskimrande av ett mörkt moln som blev större ju längre tiden led, redan i maj visste vi att han året därpå skulle flytta till andra sidan jorden. Klipp till fyra år senare så har vi ännu en gång 800 mil emellan oss och nästan varje gång jag  berättar det för någon ny kommer reaktionen “hur klarar ni det?!”. Så jag tänkte att jag ska bidra med mina bästa tips.

För många känns ett distansförhållande såväl skrämmande som nästintill omöjligt, men så behöver det inte vara. Det är stundtals svinjobbigt och visst har jag haft dagar när jag bara gråtit (många fler än en) men det finns grejer som underlättar:

  • Ha en tidsplan. Planer kan givetvis ändras, men utan någon typ av tanke om när ni slipper distansen blir det lätt outhärdligt. Blir det när du/hen slutar plugga, när ni har möjlighet att flytta till varandra eller till en ny gemensam stad?
  • Innan ni skiljs åt, bestäm nästa gång ni ses. Även om det är sex månader kvar (been there done that) är det så viktigt att ha något konkret att se fram emot och längta till.
  • Prata, prata, prata, prata. När man inte ses så ofta går det inte att visa känslor och tankar via kroppsspråk och handlingar som man annars är van vid. Är du ledsen? Berätta det. Arg? Det också. Känner du dig åsidosatt eller svartsjuk? Håll för guds skull inte inne med det. Underbyggda känslor blir så himla mycket skadligare när man inte ses face to face.
  • Hörs ofta. Ni behöver såklart inte prata varje dag, livet händer ju, men att skicka ett kort hej eller en bild som påminner dig om hen tar inte många sekunder men kan göra en dålig dag väldigt mycket bättre.
  • Lita på din partner. Tillit är ju inte alltid rationellt så detta tips är lite knepigt, men om ett distansförhållande ska fungera måste du tro på att din partner är ärlig. Svartsjuka blir så mycket starkare på distans.
  • För att underlätta tilliten, var delaktiga i varandras liv. Berätta om din nya träningskompis, dem som jobbar på ditt jobb, bekantskapen som blivit en vän. Även saker som kan verka triviala eller självklara för dig kan växa som en ond knut i bröstet hos din partner. När ni väl ses, presentera hen för personer som är frekventa i ditt liv (till en rimlig gräns förstås). Det är så lätt att bygga upp saker i huvudet när man bara får höra vissa grejer, men min erfarenhet är att det blir mycket bättre av en liten reality check.
  • Försök att se fördelarna med distansen. Jag har fått ha mitt “eget” liv med en utbildning, stad och vänner som i första hand är mina. Jag har bott själv i flera år och lärt mig supermycket om mig själv. Vi blev tillsammans tidigt men har på ett vis levt singelliv i perioder under dessa år (minus själva intimitetsbiten då): gått ut med vänner så mycket vi vill, inte behövt ta hänsyn till någon vad gäller matval, inredning eller helgplaner. Vi har båda utvecklats självständigt men ändå alltid haft varandra.
  • Ladda ner en nedräkningsapp (typ Big day) och håll koll på dagarna tills ni träffas, det är härligt att se hur det sakta men säkert tickar nedåt.
  • När vi ändå är inne på teknik, appen Couple är bra för att skicka privata meddelanden, små videoklipp eller töntiga bilder. En plats som är bara eran liksom. Lösenordsskydda för ultimat privacy.

Sen finns det ju inga garantier för att det kommer att hålla även om du följer alla tips till punkt och pricka, men inte heller att ett distansförhållande behöver betyda slutet. Om ni vill vara tillsammans förlorar ni (i de allra flesta fall) ingenting på att försöka, vara snälla mot varandra, prata ofta och härda ut.

Translation: My advice for surviving a long distance relationship: 1. make a time plan, even if it’ll be several years until you can live in the same place 2. every time you say goodbye, make sure you when you’ll be seeing each other again 3. be clear about your emotions, without physical contact and body language it’s super hard for your partner to guess what you’re feeling 4. stay in contact, even if you can’t talk every day it only takes a couple of seconds to send a stupid picture or a simple hello to let them know that you think about them 5. trust your partner, jealousy tends to grow stronger when miles apart 6. make sure to engage your partner in your life, tell them about new friends or co-workers and introduce them to people frequent in your life 7. try to see the ups of long distance, like that you get to be independent but still a part of a team (sorry for cheese) 8. download a count down app (like Big Day) 9. speaking of apps, Couple is great and let you password protect your private conversations, silly pics and short videos. Good luck and remember that long distance doesn’t have to mean the end.

Den sista dagen i Yosemite

Nu, mitt i gråaste november tycker jag att vi passar på att titta på de allra sista bilderna från vår Yosemiteresa. Jag vet att det var längesen (tre månader herregud), men jag har liksom glömt bort att ni aldrig fick se söndagen. Så vi kör ändå.

IMG_2715.jpgVi behövde inte vara vakna länge för att inse att det skulle bli en rätt svettig dag och eftersom vi dessutom var rätt möra efter gårdagens strapats bestämde vi oss för att skippa vandringen. Istället hoppade vi in i bilen och satte kurs på närmsta naturliga pool, det var ju ändå nästan fyrtio grader varmt.
IMG_2718.jpgDet är något som jag förknippar så vansinnigt med Kalifornien, dessa eviga natural pools. Eftersom havet oftast är svinkallt och luften kokhet får man liksom ta vad man har. Obs jag har inget emot dem obvi eftersom de är både vackra och svalkande. Vid Rainbow Pools stannade vi i alla fall några timmar tills vi kylt ned oss tillräckligt för att orka köra vidare.

På väg till vårt boende på fredagen körde vi igenom det lilla samhället Groveland som såg lite för mysigt ut för att inte vara värt ett stopp på hemvägen. Så vi trotsade hettan för lite upptäcksfärd och lunchletning.

Det visade sig att Groveland var en gammal gruvstad och riktig hotspot under guldruschen. Med mängder av hårt arbetande och lika hårt supande män på samma lilla yta var behovet av en arrest inte helt litet, så i det här lilla gulliga huset hamnade man om man inte skötte sig (oftast för tillnyktring visade det sig). Wouldn’t mind.

Trots sin en gång viktiga position fanns det inte allt för mycket att kika på i Groveland förutom den väldigt korta huvudgatan så vi tog sikte på närmsta restaurang. Det visade sig att Kaliforniens äldsta alkoholservering låg bara ett stenkast från arresten (väl uttänkt kan man tro) och där bestämde vi oss för att äta. Maten var inte spektakulär, men inredningen desto mer och vi gick därifrån nöjda.

Sen satte vi oss i bilen och började färden ned för bergen, hejdå Yosemite!

Söndagen till ära var det massiv trafikstockning på Bay Bridge, så här fick vi sitta i drygt en timme och stirra. Tur att vi stannat i en av de små städerna på vägen (som seriöst hade sex kyrkor på 500 meter) och fyllt på med typ världens största milkshakes, annars hade de sura minerna varit betydligt fler.

När vi äntligen rullade över bron såg man inte mycket av stan, som vanligt den tiden på året då. Efter att ha lämnat av Kate i Castro fann vi oss på taket av Holiday Inn i iskall dimma och hård vind omgivna av avgaser och kontrasten mot soliga, varma Yosemite kunde inte ha varit större. Jag kommer tillbaka, det lovar jag.

Translation: I believe this gloomy November Thursday is perfect for showing you guys the last pics from Yosemite. A tad late, I know, but I completely forgot that you didn’t get to see what we did Sunday. However, it was crazy hot and we spent the day swimming in Rainbow Pools, checking out Groveland and spending way to many hours driving back to the city. The contrast between sunny, forrest-y 95F Yosemite and 59F, polluted and foggy SF was intense. I will be back Yosemite, promise.

Min bucketlist

+ thru-hikea Pacific Coast Trail
+ ha en stuga i Dalarna
+ besöka Island
+ ta examen


+ ta körkort
+ vandra till Mount Everest Base Camp
+ ha en bostad som bjuder in till umgänge
+ volontära på kvinnohus


+ upptäcka Norge och framför allt Lofoten
+ “få” minst ett barn
+ se späckhuggare i sin naturliga miljö
+ åka på roadtrip i USA, antingen kust till kust eller Västkusten ner


+ odla egna grönsaker
+ engagera mig för behövande
+ åka skidor i Alperna
+ jobba utomlands med det jag är utbildad till


+ bli guidad på Irland av Kate och Richie
+ lära mig minst ett språk till tillräckligt bra för att ta sig fram på det
+ tågluffa i östra Europa
+ ha bröllopsfest


+ bestiga Kebnekaise
+ arbeta med något som spelar roll
+ skaffa en genomtänkt garderob
+ resa i Syd- och Mellanamerika


+ åka tillbaka till New Orleans
+ göra ett OCR, som Toughest eller Tough Mudder
+ vara stugvärd för STF i svenska fjällen
+ demonstrera

Med inspiration av Flora.

Translation: My bucket list, use Google for translation.

Tre poddar du borde lyssna på

Som trogna läsare av den här bloggen vet vid det här laget älskar jag podcasts. I min poddapp finns just nu 22 olika varianter, vissa konstanta och vissa som då och då byts ut. Nu har jag fått tre nya favoriter som jag tänkte dela med er:

P3 Serie – Kommando Karim
Andra säsongen av P3 serie har en annan inriktning än den första, De dödas röster, som hade en spöklik framtoning. Konceptet är fortfarande fiktion i flera kortare avsnitt med mockumentärkänsla men i säsong 2 är året 2031 och riksdagen har röstat igenom att riva upp alla permanenta uppehållstillstånd. I Malmöstadsdelen Holma sitter övervakningskameror överallt och dagliga räder görs för att hitta illegala. Två unga killar skjuts ihjäl av polis. I kaoset och protesterna som uppstår skapas Sveriges första inhemska terroristgrupp, Kommando Karim.

Flora och Frida
Den här podden fyller verkligen ett tomrum i den svenska poddvärlden för mig. Flora och Frida känns som två smarta och frispråkiga kompisar som pratar utan att spela in. Ibland får jag nackspärr av att nicka i samförstånd, ibland blir jag först lite provocerad på ett sätt som får mig att stanna och tänka till. Jag tycker framförallt du ska lyssna om du inte identifierar dig som kvinna, lovar att du kommer få en del ögonöppnare.

Fördomspodden
Så kul koncept! I tidningen Cafés regi testar Emil Persson alla sina fördomar om en känd svensk person – på personen i fråga. Är Veronica Maggio den som dumpar? Röker Lotta Lundgren fortfarande under fläkten? Var beredd på att bli förvånad, ibland har han rätt med nästan kuslig precision.

DSC07835.JPG

Translation: Three podcasts I like at the moment, unfortunately they’re all in Swedish.

Senaste tiden på Instagram

Processed with VSCOcam with f2 presetEn lite random men väldigt drömmig utsikt från vardagsrumsfönstret kan ju pigga upp den sketnaste tisdag.
Processed with VSCOcam with f2 preset
Även Oslo var ganska drömmigt när jag och Sandra promenerade längs Aker brygge innan jag tog tåget hem mot Sverige igen efter att ha hälsat på henne, Therese och Emma i Jessheim.
Processed with VSCOcam with f2 preset
Utanför Kumla ligger Kvarntorpshögen, en hög med restskiffer från oljeutvinning under andra världskriget. Numera leder en 427 steg lång trappa upp till den gräsbeklädda toppen där du kan kika på konstverk och en ganska maxad utsikt över Närkeslätten.
Processed with VSCOcam with f2 preset
Och sen kom snön och även höstlovet för skolbarnen. Erik var hemma tillsammans med sin tjej Johanna och tillsammans med Simon åkte vi upp till Skärmarboda. Kikade på konstiga tallar, utforskade stora sprickgrottor och kastade snöboll.
Processed with VSCOcam with f2 preset
Sandra kom hem och vi åkte upp till Blankhult för lite andningspaus. Det var kallt och snöigt men så härligt.
Processed with VSCOcam with f2 preset
Imorgon spelar min kör in julotta för SVT och i måndags övade vi i kyrkan (som för övrigt är den bästa jag vet). Är ganska glad att det spelas in i förväg så man inte behöver hanka sig upp mitt i natten efter julafton för att sjunga. Så pepp!

Translation: Some things I’ve posted on Instagram lately. Amazing views from Blankhult, Kvarntorpshögen and my living room window, snowball fights with Erik and Johanna and the altar at the church where we’re recording for national television on Saturday.

Don’t cry, organize.

Igår hade jag tänkt att lägga ut ett blogginlägg om saker jag gjort på sistone, ackompanjerat av härliga bilder och beskrivande undertexter. Istället låg jag hemma hela dagen med en klump i bröstet, tårar i ögonen och kunde inte förmå mig att skriva någonting alls. Men den största känslan jag känner är inte skräck, det är besvikelse. Jag är besviken och arg. Besviken och arg att misogyni, rasism och homofobi var det som fick amerikanernas röst. Att de valde att rösta på en man som ingen riktigt vet vad han vill. Men rädd är jag också, rädd för vad som kommer att hända med alla de miljoner människor som pekats ut som syndabockar av honom. Människor med “fel” religion, sexuell läggning eller annan hudfärg än vit. Rädd för hur det kommer se ut i Sverige om två år, när vi håller val. Om det senaste valet på hemmaplan och sedan Brexit inte var det uppvaknande jag behövde, så var händelserna igår det minst sagt.

Vi måste göra mer, jag måste göra mer, för att inte samma sak ska hända i Sverige. Jag måste sluta min slacktivism och börja kämpa på riktigt för att Sverigedemokraterna inte ska bli vårt största parti 2018. Jag får inte bli trött, inte bekväm, inte avslagen. Jag måste engagera mig på riktigt, ta kampen, orka lyssna, kämpa jämt. Det är det som krävs nu.

5772fdfd7d2abd5b5e092cdc88affe07.jpg
Translation: Some thoughts after the US election. I’m disappointed and angry that misogyny, racism and homophobia got Americas vote. I’m scared of what will happen to people of color, people with the “wrong” religion or sexual orientation. I’ve realized that I need to step up before our next election in 2018, to do my all to stop the racist and misogynist party SverigeDemokraterna from getting the most votes. I don’t have time to be comfortable, tired, bland. I have to engage for real, take time to listen, fight every fight. That’s what it takes now.

Tre saker jag stört mig på den senaste tiden

1. Hur fullkomligt vidriga alla var mot Monica Lewinsky efter “Lewinskyaffären”, speciellt media. Hon var 22 år, i beroendeposition och förälskad, han var drygt dubbelt så gammal, gift och folkvald president för ett av jordens mäktigaste länder. Förlåt för världens äldsta spaning, men var det verkligen rätt person att shamea? Dessutom, hur i hela friden kan detta på något sätt vara Hillary Clintons fel? Det är en person som varit otrogen i den här soppan, en person som dessutom har ljugit inte bara för sin fru utanför ett helt land. Och de som får mest skit för hela affären är en obunden 22-årig tjej och den otrognes fru? Tack patriarkatet.

2. Att det i många, långa år forskats på preventivmedel för män och att ett genombrott nu verkar vara riktigt nära, men en (lyckad) studie på detta medel stoppades i förtid på grund av oönskade biverkningar. Vilka är då dessa oönskade biverkningar, så allvarliga att det inte var värt att forska vidare? Acne, depression och muskelvärk, rapporterar flera tidningar. Ursäkta? Jag förstår att det inte är så roligt att få hudbölder bara för att man vill ligga lite, men kom igen. Plussa på risk för blodpropp, bröstcancer, upprepade svampinfektioner, migrän, illamående, ständigt spända bröst och kraftigt minskad sexlust, så har du dokumenterade biverkningar på ett av de vanligaste p-pillren. Tack patriarkatet.

3. Sedan den 4 november och året ut jobbar kvinnor gratis. Det är 2016 och vi tjänar i genomsnitt 84 öre för varje manskrona. Tack patriarkatet.

Translation: Three things that have annoyed me to near-death the past week:
1. How incredibly awful the entire world (and especially the media) treated Monica Lewinsky after the Lewinsky scandal. I know I’m not bringing anything new here, but seriously? She was 22, not married and totally dependent on him (as a White House intern). He was more than twice her age, married and elected president of the United States. How did not anyone (everyone) stop and think, are we really shaming the right person here? And how the hell can anyone ever use this “scandal” to trash talk Hillary? One person was unfaithful and lied, not only to his wife but to an entire country, and they blame his 22 year old lover and his wife? Thanks patriarchy.
2. That when we’re finally close to a break through with male birth control/contraception, a (successful) scientific study is cancelled because of reports of unwanted side effects. What side effects, you might ask. According to media: acne, depression and aching muscles. And of course you shouldn’t have to endure a soar body just because you want to get laid without consequences, but come on. Add blood cloths, risk of breast cancer, repeated yeast infections, migraines, nausea and little to no sex drive and you have the documented side effects of the most common birth control pills. Thanks patriarchy.
3. From November 4th and the rest of the year women work for free, since we only make about 84% of what men make. Thanks patriarchy.