Att flytta hem

Jag ska inte sticka under stol med att det varit lite märkligt att komma hem. Jag har alltid känt mig välkommen tillbaka till Örebro, självklart av vänner och familj men också av staden i sig själv på något sätt. Det har varit härligt att vandra på gatorna igen, fint att se bekanta ansikten, skönt att inte behöva anstränga sig, att kunna vara maximalt bekväm. Men så har det inte riktigt känts den här gången. Jag vet inte om det har att göra med att jag har varit borta för länge nu, eller det faktum att jag ska stanna längre än en kort påhälsning. Det var många år sedan jag bodde här en längre tid, och om jag ska vara ärlig trodde jag nog inte att det skulle ske igen. Inte på väldigt många år i alla fall.

Det känns som att det är så mycket som har förändrats här. Jag inser att jag är åtta år äldre än gymnasietjejerna som jag tränar bredvid på gymmet, samma gym som jag tränade på när jag gick på gymnasiet. Mina jämnåriga knallar runt på stan med barnvagnarna i bredd. Jag kan inte ens relatera till studenterna. Det finns ingen självklar plats för 25-åriga Linnéa. Det fanns en för den nyss fyllda 18-åringen som spenderade varje helg på Frimis, för 20-åringen som precis kommit hem från London och ramlade rakt in i ett delvis nytt och stort kompisgäng, för 22-åringen som kom tillbaka med ångesten brännande i bröstet våren 2013 och fick ett lugn att landa i. Men inte nu. Jag känner mig lite klaustrofobisk, fångad men samtidigt vilsen.

Jag hade tänkt fortsätta det här inlägget på samma ton, förklara hur märkligt det känns att vara här och hur jag egentligen skulle vilja vara någon annanstans. Men så läste jag (precis nu, mitt i skrivandet) Sandras blogginlägg. Och jag vill inte vända det här inlägget till någon happy go lucky-post om att se saker från den ljusa sidan, för det går inte alltid. Just nu har jag oftast ganska svårt för det ens när jag försöker. Men, det finns faktiskt en hel del saker som kommer att göra den här hösten betydligt bättre, och det börjar redan nästa vecka.

Då börjar jag jobba nästan heltid på mitt gamla sommarjobb och slipper dessa evighetsdagar utan några direkta planer. Om tre veckor startar repen inför den julshow jag tackat ja till att dansa i och är så peppad på. Redan nu har jag köpt gymkort på mitt favoritgym (för att orka ens ta några steg i nämnda julshow) och gått med i en mysig kör som har både konserter och tv-inspelning planerat framöver. Imorgon ska jag ringa ett samtal för att förhoppningsvis få lite ordning på mitt redan svajiga mående som tyvärr försämrats en del den senaste månaden. När jag ser på det så här, lite utifrån, så känns det faktiskt helt okej att vara i Örebro just nu. Det måste bara komma igång. Jag måste bara komma igång.

Translation: I have been feeling quite low since I left SF. For some reason it didn’t feel like I expected to come back to my hometown, something that I usually love. Things have changed and I’m having a hard time finding my spot here. However, there are things to look forward to this fall: like starting work on Monday, start rehearsing for the Christmas show that I’m going to be a part of and finally calling someone to start sorting out the mess that has been my mind for the past months.

DSC07519.JPG

När vi besteg Clouds Rest

Nu hörrni, nu ska ni få följa med på äventyr. I mitten av augusti begav vi oss nämligen till ett av mina drömresemål och en av de vackraste platser jag sett, Yosemite National Park. Jag har massor av bilder från fredagen när vi åkte dit och söndagen som bestod av bad och hemresa, men nu tycker jag vi fokuserar på resans höjdpunkt, hajken till Clouds Rest. Vi  (Kate, Richie, Marcus och jag) bestämde oss nämligen för att gå 23 kilometer fördelat på sammanlagt 300 höjdmeters stigning till 3000 meter över havet. Lite väl ambitiöst kan tyckas, men belöningens utsikt över hela Yosemite Valley gjorde det värt tusen gånger om.

Vi startade vid Tenaya Lake och redan där befann vi oss nästan 2500 meter över havet. Den första biten var ganska platt och skogig, så vi började gå med gott mod.

Efter några kilometers vandring hade vi kommit upp tillräckligt högt för denna vy att uppenbara sig. Och sen började det gå uppför…

Grejen med hajken till Clouds Rest är, även om höjdskillnaden inte är sådär fasligt häftig, att den har en väldigt snabb stegring. På en och en halv kilometer ska man ta sig 300 höjdmeter (dessutom i den tunna luften 3000 m.ö.h).

Om det var svettigt för oss så gick det desto bättre för det här gänget som vi stötte på en bit upp på berget.

Efter ett tag hade vi klarat av den värsta klättringen tog vi en paus med denna utsikt. Ganska mäktigt va? Vänta bara, det kommer mer.

Sa ju det.

Nu var det bara den sista lilla biten kvar innan vi skulle nå toppen. Men det var ingen stillsam liten promenad, nej nu skulle vi balansera på en bergskam som var tre meter i bredd som smalast.

På bägge sidor mer eller mindre stupade det ned, och det var här jag insåg att jag har precis noll höjdrädsla. Vissa andra däremot fick pausa med jämna mellanrum längs den några hundra meter långa klättringen, för att samla sig och lugna nerverna. 

Kämpa Kate och Richie.

När vi alla hade krigat oss upp blev vi rikligt belönade.

Långt där nere ligger Yosemite Valley, med ikoniska Half Dome (ni vet Mac-bakgrundsbilden) till vänster.

Efter en liten mat-och vattenpaus tog vi oss an den drygt 11,5 kilometer långa vandringen ner igen.

Men det får vi nog ta en annan dag, för att ni inte ska bli helt översvämmade av bilder.

Translation: Mid-August we went on a real adventure, to one of the places that I’ve been longing to for a really long time, Yosemite National Park. One day we decided to hike Clouds Rest, a 14,5 mile hike with a 1000ft elevation gain. It was pretty tough but the reward, a 360 view of Yosemite Valley and the surrounding mountains, made it all worth it.

Tillbaka i Sverige

Hej hörrni! Long time no see, minst sagt. Sedan jag skrev här sist har det hänt en hel del, varav det allra största är att jag numera befinner mig i the old motherland. Det känns märkligt, speciellt sedan Marcus åkte tillbaka till SF och jag fick stanna här, men de flesta dagar mår jag ändå helt okej. På grund av dessa något omvälvande förändringar har jag inte haft någon större lust eller ork att skriva här. Förrän nu. Nu är resväskorna tömda, jetlagen ett minne blott och jag börjar så smått vänja mig vid den närkingska vardagen. Så hej, nu är jag här igen.

Veckorna innan vi lämnade SF var galet händelserika, så det finns hur mycket som helst att berätta och visa (t.ex Yosemite!). Vi tar lite i taget tycker jag, och tills dess jag fått ordning på alla foton från kameran kan vi kika på hur de första veckorna i Sverige sett ut genom mobilen.

Processed with VSCOcam with f2 preset

Dagen efter att vi landat svängde Marcus syster Johanna och hennes kille Hampus förbi “på väg” hem från Dalhalla (de bor i Varberg så det var inte det minsta på vägen men i alla fall lite närmre och man måste ju passa på). För att fira denna härliga, men väldigt ovanliga, sammankomst gick hela familjen Pettersson Wikström plus respektive till Urban Deli för lunch. Drömmer fortfarande om deras skagen roll.

bild-2-12Efter några dagar i huvudstaden tog vi sikte på Öret. Och nog för att det är lite märkligt att plötsligt bo hemma vid 25 års ålder känns det rätt mysigt att vara hemma i det lilla, lilla samhället igen. Antagligen är det sista gången någonsin jag bor här en längre tid så man får passa på att njuta av skog och sjö och ängar.

Processed with VSCOcam with f2 preset

Att vara hemma betyder ju  också tid att hänga med vänner jag inte träffat på länge. Och nya vänner också för den delen, som lilla Lukas. Han är son till min barndomsvän Anna och typ det gulligaste jag sett.

Processed with VSCOcam with f2 preset

Och i helgen hann vi med en sväng till huvudstaden igen, denna gång tillsammans med yngsta lillebror för att hänga med äldsta dito. Flippin’ Burgers, Djurgårdspromenad och lördagsvin med svärföräldrarna, allt i perfekt sensommarväder, var ett vinnande koncept.

Ni ser, det går ingen nöd på mig. Även om jag inte skulle tacka nej till en flygbiljett tillbaka till NorCal där sommaren precis satt igång för fullt.

Translation: I’m back in Sweden! Since the last few weeks have been somewhat overwhelming I haven’t felt like blogging at all. But now that my bags are unpacked, the jetlag gone and I’m starting to adjust to what will be my everyday life for a while I’m ready to go. It feels okay being back, most days, especially since the weather has been great and I’ve come to realize spending the fall in my hometown equals spending time with friends I haven’t seen in forever on a regular basis. How great? I have so much to tell you since the last weeks before we left SF was pretty packed with adventures, but let’s start with some phone pics from the first weeks in Sweden. That includes skagen roll at Urban Deli with the entire Pettersson Wikström clan (aka Marcus, his parents, sister and her boyfriend), beer with Kajsa, fika dates with Anna and wonderful baby Lukas whom I had the pleasure to meet for the first time, visiting my brother in Stockholm and just walking around my parents neighborhood enjoying the forest, mountain and fields. As you can see I’m doing more than okay, even though I wouldn’t turn down a plane ticket back to NorCal if someone offered.

Hur gick det med mina önskningar för 2016?

Inför julen 2015 skrev jag ingen önskelista med prylar, istället berättade jag för er om några saker jag önskade för det kommande året, som en bucket list eller en sorts nyårslöfteslista. Nu har drygt hälften av 2016 passerat så jag tänker att vi tar en titt på hur det gått hittills.

  • Försöka skaffa fler icke-svenska vänner. Men ja! Trodde länge att den här punkten skulle bli katastrof eftersom jag inte ansträngt mig för att bjuda ut presumtiva kompisar på fika eller någonting under våren, men sommaren visade sig vara duktig på den fronten. Nu pratas det engelska i de allra flesta sammanhang jag befinner mig i, förutom när det bara är jag och Marcus.
  • Vara med i minst en kommunikationstävling. Det här däremot, ingen vidare lycka än så länge.
  • Fixa i ordning i vår lägenhet. Redan fixat, det gjordes direkt när Kate flyttade in i februari. Trivs så himla bra i vårt nya vardagsrum.
  • Besöka ett land jag aldrig varit i förut. Även om vi rest en del har vi hållit oss inom rikets gränser men kanske, kanske bjuder vintern på en liten resa någonstans exotiskt.
  • Bli bättre på att FaceTimea med mina vänner i andra länder. Är fortfarande sämst på det, förlåt alla.
  • Ta mer plats i klassrummet. Oh ja, vilken succé våren blev i det syftet, känns som en vinst.
  • Investera i ett gymkort och komma igång med träningen igen. Det blev inget gymkort och dröjde ofantligt länge innan träningen togs upp men nu är jag på g igen sedan ungefär fem veckor tack vare nyvunnen inspiration och Försvarsmaktens träningsklubb.
  • Hitta en riktig kalaspraktikplats här i SF där jag kan spendera hösten. Ja, det här är väl den sorgligaste biten av det hela. För visst hittade jag en praktikplats, två till och med, men inte fick jag stanna för det.

Så, efter en genomgång av lista måste jag ändå säga att större delen av målen redan är avklarade. Kanske får jag sätta mig med en ny lista väl hemma i Sverige, eller så låter vi bara hösten bli som den blir och tar nya tag i vår. Kanske blir det så.

Translation: In December I wrote a list of things I wished for to happen in 2016, and now that we’re more than half way through the year I figured it’s time to evaluate and see how many that have come true so far. I have succeeded in hanging out more with non-Swedish people, redecorating our apartment, speaking up more in class and to take up working out again. I haven’t been competing in a communications/advertising competition yet, I unfortunately didn’t become better at FaceTiming my friends back in Europe (sorry!) and I even though did find a great internship here in SF I still wasn’t able to stay. After looking at the list it seems like I have accomplished most of the “goals” already, so maybe it’s time to write a new one list. But on the other hand, I might just take fall is it comes and start over towards the end of the year. I might just do that.

Whale tour to Farallon Islands

I söndags gick vi upp tidigare än jag gjort på väldigt länge, tog på oss vandringskängor och regnställ, packade matsäck och åksjuketabletter och tog en bil till Pier 39. Det var nämligen dags att casha in Marcus födelsedagspresent, en båttur och valsafari till Farallon Islands.

Farallon Islands är en ögrupp som ligger ungefär fem mil utanför San Franciscos kust, ett så kallat marine wildlife sanctuary (typ marint naturreservat?). Något som överraskade mig när jag flyttade hit var hur mångfaldigt djurlivet är här, att man kan gå på en morgonpromenad och mötas av valar eller sitta på stranden och spana på hoppande delfiner. Farallon Islands är liksom smältpunkten för alla dessa djur, och runt öarna simmar både knölvalar, vithajar, delfiner, sjölejon och en och annan späckhuggare. Hur coolt?! Dit skulle vi alltså åka, och då måste man vara på plats 07:30 för att inte missa båten.

Runt åtta hoppade vi på den (förvånansvärt lilla) båten och tog sikte på havet, men först måste man ju åka under den här skönheten. Det var ganska dimmigt och kallt, men känslan av att åka under Golden Gate var rätt mäktig.

Vi åkte förbi Marin Headlands och Point Bonita. Det är den sista utposten på innan Stilla Havet och för att komma ut till fyren måste man gå igenom en tunnel i berget, förstår ni vad ödsligt det måste ha varit att bo här ute när det byggdes 1855?

Hejdå land, för ett tag.

Och det var nu det började, kaoset. Vi var beredda på att vi skulle ut på öppet hav och hade tagit åksjuketabletter innan, men alltså jisses. Kapten beskrev det som att vi nu åkte i uppförsbacke mot öarna och vågorna sköljde över båten som om någon tömde världens största hink om och om igen, det var omöjligt att stå upprätt, folk ramlade fram över däcket i försök att ta sig till relingen för att kräkas. Ja ni förstår. Vi klarade oss helt okej, men det var helt klart en upplevelse. Men till slut lugnade havet sig, båten saktade ner och öarna uppenbarade sig.

Hej hej Farallons! Jag hade ingen aning om att ön var bebodd, men tydligen finns det ett gäng forskare här ute. DET måste vara ödsligt om något, 5 landmil från fastlandet.

Vi körde runt utanför öarna ett tag och letade valar, skrattade åt spexiga sjölejon och försökte återhämta oss efter utresan. Det var kallt som attan men solen värmde.

Vi hade tur och fick se massor av delfiner och minst sex knölvalar, så mäktigt.

Så pass glad att vansinnesfärden var över och att man fick äta chocolate covered peanut butter filled pretzels istället för att panikslaget låsa blicken på horisonten för att inte spy. Plus valarna då.

Några timmar och en gigantisk val senare var vi tillbaka i bukten. Hemresan var ungefär tusen gånger trevligare än resan dit.

Hejdå Stilla Havet!

Sen var den plötsligt där igen, staden. På vingliga ben men solkyssta och lyckliga ramlade vi i land och tog oss bort till Marinan för en väldigt välförtjänt lunch. Det kändes som vi hade hajkat typ tre mil, det är galet vad havet (tydligen) gör med en.

Även beskrivningen av vägen dit kanske kan få upplevelsen att låta hemsk var det verkligen så häftigt att vara ute på havet och nära naturen. Jag har tänkt på upplevelsen varje dag sedan i söndags och kommer nog inte glömma det i första taget. Om du är intresserad av djur- och naturliv rekommenderas det starkt, googla San Francisco Whale Tours för mer info.

Translation: This Sunday we went out to Farallon Islands with San Francisco Whale Tours. It was wet, wild and completely wonderful. After a crazy tough ride out to the islands the sky (literally) turned blue and we saw loads of porpoises, humpback whales and sea lions. Would highly recommend if you’re interested in wildlife and nature experiences.

Nio tips för dig som ska besöka San Francisco

När jag reser gillar jag att ha lite koll innan flyget lyfter/tåget rullar/bussen gasar, och därför brukar jag googla “valfri stad + blog + tips”, skumma reseguider och “missa inte”-reportage innan avresa. Men trots att man har koll på vilka restauranger som är värda och var de bästa drinkarna hittas finns det ju massor av andra, mer praktiska grejer som kan vara bra att veta när man besöker en stad för första gången. Så, här har ni tio tips för den som funderar på att resa till SF:

  • Kolla flygbiljetter till Oakland också, det går minst lika bra att landa där som på SFO.
  • Åk inte på sommaren om du vill ha “Kalifornienväder”, juli är bara dimmigt och kallt. Satsa istället på september eller oktober som är varma med många soltimmar.
  • OM du ändå åker på sommaren, glöm för all del inte att smörja in dig med hög solskyddsfaktor (30+) även om det är dimmigt eller kallt, solen är svinstark ändå.
  • Köp ett Clipper Card och ta BART från flygplatsen istället för taxi, sparar dig ungefär 40 dollar.
  • Även om kollektivtrafiken inte riktigt är lika utbyggd som i Sverige så går det faktiskt  bra att ta sig runt med buss och BART (tunnelbana/pendeltåg), men lyxa med taxi/Uber/Lyft på kvällen för säkerhets skull.
  • Ta alltid med en jacka/tröja var du än går oavsett väder, den här staden har mängder av mikroklimat och temperaturerna skiftar blixtsnabbt.
  • Om du inte vill hyra bil men ändå ta dig utanför stan, kolla upp Marin Transit för transport till redwoodskogar och vattenfall.
  • Trots att SF är en så techfokuserad stad är det många mindre ställen som inte tar kort, växla (en del) hemma för att slippa dyra uttag.
  • Det finns fritt wifi på många allmänna platser (t.ex Union Square och i Dolores Park), koppla upp dig på #SFWIFI och surfa på.

Om du ändå är sugen på en mer regelrätt guide, kolla in min här: restauranger, barer/fest och aktiviteter. Och ha en fin resa för sjutton!

Translation: Nine tips for travelling to/visiting San Francisco.

När jag lurade upp Linda på berget

Nu börjar min tid i Kalifornien lida mot sitt slut och jag försöker hinna med att göra det där grejerna jag aldrig hunnit och samtidigt maxa med sånt som jag vet att jag älskar. I den senare kategorin hamnar lördagens aktivitet, då åkte nämligen Linda och jag ut till Marin County och kämpade oss upp på toppen av Mt Tam.

Det var varmt som sjutton och mycket jobbigare än vad jag mindes det, men så härligt när vi landade nere på Sand Dollar för fish&chips och öl efter nästan sex timmars vandrande. Då hade vi tagit oss upp på Mt Tams högsta topp via stekheta grusvägar, förundrats över mängden dimma över stan och kämpat oss ner igen genom uråldrig skog med vattenfall och sequoiaträd. Jag har fortfarande träningsvärk i vaderna, men det var det värt. Jisses vad jag kommer att sakna det här stället.

Translation: My time in the Bay Area is slowly running out and I’m trying to squeeze in as much fun stuff as possible in the 4 and a half weeks I have left, divided between those things I’ve never really had the time to do and those that I know I love and will miss terribly. This Saturday Linda and I decided to hike Mt Tam in Marin County, one of my favorite places here. This hike really has it all: redwood forests, waterfalls, stunning views of the Bay and the ocean. It was tougher than I remembered it, but totally worth it. I will miss you Mt Tam.

En dag på stranden

bild 2 (9).jpg

Igår var det varmare än på väldigt länge och vi bestämde oss för att åka till mitt bästa ställe i hela världen. Det är sant, jag vet verkligen inget finare eller bättre än Bolinas. Så, strax efter elva mötte vi Kate och Richie vid bussen för att bege oss iväg. Efter en resa kantad av stress, bilköer och bussmissar landade vi äntligen i den lilla byn och försökte undvika tidvattnet så gott det gick för att hitta det ultimata strandhänget (det gick bättre för vissa än för andra…). Efter några timmar omgivna av surfare och lyckliga hundflockar avslutade vi kvällen på Cost Café innan det var dags att ta bussen tillbaka igen. Dagar som denna är vill jag stoppa i fickan och ta fram någon gång i höst när jag är på väg till bussen mot jobbet och det regnar så mycket att det läcker in innanför min jacka.

Translation: Yesterday Kate, Richie, Marcus and I went to Bolinas, one of the best places in the entire world.

Ständigt dessa förändringar

Okej, då var det dags för ännu en uppdatering om framtiden. Det känns som att det varit många sådana under relativt kort tid, men så kan det bli när saker förändras.

När jag i vintras bestämde mig för att stanna ännu en termin på Academy of Art University var tanken att sedan hitta ett fett internship och få chansen att stanna till slutet av december. Det gjorde jag, men trots det kommer jag inte kunna stanna här i höst. Exakt varför är lite för invecklat för en bloggpost, men vi kan säga att det enbart beror på detta lands krångliga och nästintill omöjliga visumlagar.

Så, i början på september kommer jag tillbaka till Sverige, trots erbjudande om jobb här. Hur det känns går lite upp och ner, just nu får jag ett ångesttryck över bröstet bara av att tänka på att jag inte kommer vara i Bay Area i höst, men bara för någon vecka sedan längtade jag till Sverige så jag nästan sprack, så det säger egentligen inte så mycket.

Det blir fint att hänga med familjen, träffa vänner jag inte sett på länge, ta igen sådant jag missat under det dryga året här. Jag vet inte riktigt vad jag ska syssla med ännu, men det löser sig. Nu vet ni i alla fall.

Translation: I’m moving back to Sweden in September despite being offered a job here, visa regulations suck. DSC03998