Att flytta hem

Jag ska inte sticka under stol med att det varit lite märkligt att komma hem. Jag har alltid känt mig välkommen tillbaka till Örebro, självklart av vänner och familj men också av staden i sig själv på något sätt. Det har varit härligt att vandra på gatorna igen, fint att se bekanta ansikten, skönt att inte behöva anstränga sig, att kunna vara maximalt bekväm. Men så har det inte riktigt känts den här gången. Jag vet inte om det har att göra med att jag har varit borta för länge nu, eller det faktum att jag ska stanna längre än en kort påhälsning. Det var många år sedan jag bodde här en längre tid, och om jag ska vara ärlig trodde jag nog inte att det skulle ske igen. Inte på väldigt många år i alla fall.

Det känns som att det är så mycket som har förändrats här. Jag inser att jag är åtta år äldre än gymnasietjejerna som jag tränar bredvid på gymmet, samma gym som jag tränade på när jag gick på gymnasiet. Mina jämnåriga knallar runt på stan med barnvagnarna i bredd. Jag kan inte ens relatera till studenterna. Det finns ingen självklar plats för 25-åriga Linnéa. Det fanns en för den nyss fyllda 18-åringen som spenderade varje helg på Frimis, för 20-åringen som precis kommit hem från London och ramlade rakt in i ett delvis nytt och stort kompisgäng, för 22-åringen som kom tillbaka med ångesten brännande i bröstet våren 2013 och fick ett lugn att landa i. Men inte nu. Jag känner mig lite klaustrofobisk, fångad men samtidigt vilsen.

Jag hade tänkt fortsätta det här inlägget på samma ton, förklara hur märkligt det känns att vara här och hur jag egentligen skulle vilja vara någon annanstans. Men så läste jag (precis nu, mitt i skrivandet) Sandras blogginlägg. Och jag vill inte vända det här inlägget till någon happy go lucky-post om att se saker från den ljusa sidan, för det går inte alltid. Just nu har jag oftast ganska svårt för det ens när jag försöker. Men, det finns faktiskt en hel del saker som kommer att göra den här hösten betydligt bättre, och det börjar redan nästa vecka.

Då börjar jag jobba nästan heltid på mitt gamla sommarjobb och slipper dessa evighetsdagar utan några direkta planer. Om tre veckor startar repen inför den julshow jag tackat ja till att dansa i och är så peppad på. Redan nu har jag köpt gymkort på mitt favoritgym (för att orka ens ta några steg i nämnda julshow) och gått med i en mysig kör som har både konserter och tv-inspelning planerat framöver. Imorgon ska jag ringa ett samtal för att förhoppningsvis få lite ordning på mitt redan svajiga mående som tyvärr försämrats en del den senaste månaden. När jag ser på det så här, lite utifrån, så känns det faktiskt helt okej att vara i Örebro just nu. Det måste bara komma igång. Jag måste bara komma igång.

Translation: I have been feeling quite low since I left SF. For some reason it didn’t feel like I expected to come back to my hometown, something that I usually love. Things have changed and I’m having a hard time finding my spot here. However, there are things to look forward to this fall: like starting work on Monday, start rehearsing for the Christmas show that I’m going to be a part of and finally calling someone to start sorting out the mess that has been my mind for the past months.

DSC07519.JPG

Advertisements

När vi besteg Clouds Rest

Nu hörrni, nu ska ni få följa med på äventyr. I mitten av augusti begav vi oss nämligen till ett av mina drömresemål och en av de vackraste platser jag sett, Yosemite National Park. Jag har massor av bilder från fredagen när vi åkte dit och söndagen som bestod av bad och hemresa, men nu tycker jag vi fokuserar på resans höjdpunkt, hajken till Clouds Rest. Vi  (Kate, Richie, Marcus och jag) bestämde oss nämligen för att gå 23 kilometer fördelat på sammanlagt 300 höjdmeters stigning till 3000 meter över havet. Lite väl ambitiöst kan tyckas, men belöningens utsikt över hela Yosemite Valley gjorde det värt tusen gånger om.

Vi startade vid Tenaya Lake och redan där befann vi oss nästan 2500 meter över havet. Den första biten var ganska platt och skogig, så vi började gå med gott mod.

Efter några kilometers vandring hade vi kommit upp tillräckligt högt för denna vy att uppenbara sig. Och sen började det gå uppför…

Grejen med hajken till Clouds Rest är, även om höjdskillnaden inte är sådär fasligt häftig, att den har en väldigt snabb stegring. På en och en halv kilometer ska man ta sig 300 höjdmeter (dessutom i den tunna luften 3000 m.ö.h).

Om det var svettigt för oss så gick det desto bättre för det här gänget som vi stötte på en bit upp på berget.

Efter ett tag hade vi klarat av den värsta klättringen tog vi en paus med denna utsikt. Ganska mäktigt va? Vänta bara, det kommer mer.

Sa ju det.

Nu var det bara den sista lilla biten kvar innan vi skulle nå toppen. Men det var ingen stillsam liten promenad, nej nu skulle vi balansera på en bergskam som var tre meter i bredd som smalast.

På bägge sidor mer eller mindre stupade det ned, och det var här jag insåg att jag har precis noll höjdrädsla. Vissa andra däremot fick pausa med jämna mellanrum längs den några hundra meter långa klättringen, för att samla sig och lugna nerverna. 

Kämpa Kate och Richie.

När vi alla hade krigat oss upp blev vi rikligt belönade.

Långt där nere ligger Yosemite Valley, med ikoniska Half Dome (ni vet Mac-bakgrundsbilden) till vänster.

Efter en liten mat-och vattenpaus tog vi oss an den drygt 11,5 kilometer långa vandringen ner igen.

Men det får vi nog ta en annan dag, för att ni inte ska bli helt översvämmade av bilder.

Translation: Mid-August we went on a real adventure, to one of the places that I’ve been longing to for a really long time, Yosemite National Park. One day we decided to hike Clouds Rest, a 14,5 mile hike with a 1000ft elevation gain. It was pretty tough but the reward, a 360 view of Yosemite Valley and the surrounding mountains, made it all worth it.

Tillbaka i Sverige

Hej hörrni! Long time no see, minst sagt. Sedan jag skrev här sist har det hänt en hel del, varav det allra största är att jag numera befinner mig i the old motherland. Det känns märkligt, speciellt sedan Marcus åkte tillbaka till SF och jag fick stanna här, men de flesta dagar mår jag ändå helt okej. På grund av dessa något omvälvande förändringar har jag inte haft någon större lust eller ork att skriva här. Förrän nu. Nu är resväskorna tömda, jetlagen ett minne blott och jag börjar så smått vänja mig vid den närkingska vardagen. Så hej, nu är jag här igen.

Veckorna innan vi lämnade SF var galet händelserika, så det finns hur mycket som helst att berätta och visa (t.ex Yosemite!). Vi tar lite i taget tycker jag, och tills dess jag fått ordning på alla foton från kameran kan vi kika på hur de första veckorna i Sverige sett ut genom mobilen.

Processed with VSCOcam with f2 preset

Dagen efter att vi landat svängde Marcus syster Johanna och hennes kille Hampus förbi “på väg” hem från Dalhalla (de bor i Varberg så det var inte det minsta på vägen men i alla fall lite närmre och man måste ju passa på). För att fira denna härliga, men väldigt ovanliga, sammankomst gick hela familjen Pettersson Wikström plus respektive till Urban Deli för lunch. Drömmer fortfarande om deras skagen roll.

bild-2-12Efter några dagar i huvudstaden tog vi sikte på Öret. Och nog för att det är lite märkligt att plötsligt bo hemma vid 25 års ålder känns det rätt mysigt att vara hemma i det lilla, lilla samhället igen. Antagligen är det sista gången någonsin jag bor här en längre tid så man får passa på att njuta av skog och sjö och ängar.

Processed with VSCOcam with f2 preset

Att vara hemma betyder ju  också tid att hänga med vänner jag inte träffat på länge. Och nya vänner också för den delen, som lilla Lukas. Han är son till min barndomsvän Anna och typ det gulligaste jag sett.

Processed with VSCOcam with f2 preset

Och i helgen hann vi med en sväng till huvudstaden igen, denna gång tillsammans med yngsta lillebror för att hänga med äldsta dito. Flippin’ Burgers, Djurgårdspromenad och lördagsvin med svärföräldrarna, allt i perfekt sensommarväder, var ett vinnande koncept.

Ni ser, det går ingen nöd på mig. Även om jag inte skulle tacka nej till en flygbiljett tillbaka till NorCal där sommaren precis satt igång för fullt.

Translation: I’m back in Sweden! Since the last few weeks have been somewhat overwhelming I haven’t felt like blogging at all. But now that my bags are unpacked, the jetlag gone and I’m starting to adjust to what will be my everyday life for a while I’m ready to go. It feels okay being back, most days, especially since the weather has been great and I’ve come to realize spending the fall in my hometown equals spending time with friends I haven’t seen in forever on a regular basis. How great? I have so much to tell you since the last weeks before we left SF was pretty packed with adventures, but let’s start with some phone pics from the first weeks in Sweden. That includes skagen roll at Urban Deli with the entire Pettersson Wikström clan (aka Marcus, his parents, sister and her boyfriend), beer with Kajsa, fika dates with Anna and wonderful baby Lukas whom I had the pleasure to meet for the first time, visiting my brother in Stockholm and just walking around my parents neighborhood enjoying the forest, mountain and fields. As you can see I’m doing more than okay, even though I wouldn’t turn down a plane ticket back to NorCal if someone offered.