En onsdagsupdate

Wow vad intensiva de senaste dagarna varit. Eller ja, egentligen har de kanske bara varit lite mer intensiva än vanligt, men jag lyckades dra på mig någon typ av minisjuka med förlamande trötthet, huvudvärk och halsont mitt i allt vilket gjorde det hela ungefär tio gånger mer svåröverkomligt. Men nu mina vänner har jag precis avslutat en hel dags rekryteringövningar som ett andra steg i processen för en roll på en byrå (håll tummarna!) och kan alltså officiellt deklarera minisemestern påbörjad!

Det var en intressant upplevelse idag. Man tänker att kulturchocken bör bli större ju längre bort från sitt eget land man kommer, men så visar det sig att man bara behöver åka till England. Herre jisses, jag fattade nog ungefär 60 procent av alla referenser och samtalsämnen som slängdes runt av de andra sökanden under lunch och pauser. Det är så märkligt när man förstår precis vad någon säger, men har precis noll kontext för att faktiskt fatta innebörden. Jag har nog aldrig känt mig så lost rent kulturellt och min dag har bestått en hel del av att nicka, le och skratta när alla andra skrattade. Som tur var fanns det personer som ville prata om annat än skolresultat och brittiska kändisar. Dessutom gick intervjuerna och själva övningarna bra, så överlag har det varit en bra, om än otroligt köttig, dag. Nu är det bara att hoppas att det går hela vägen.

Mina planer för resten av kvällen är inte mer glamorösa än att somna som en stock. Imorgon är jag ledig på förmiddagen och sen åker vi till Sverige (!!!) för en hel helg av konsert och festligheter. Är så orimligt peppad på detta.

DSC09203.jpg

Translation: These past couple of days have really been intense. Or well, maybe just a slightly bit more intense than usually, but I managed to catch some kind of cold which has made everything more of a struggle. But now the moment that I’ve been waiting for since Sunday is finally here. I just finished a super ambitions assessment day and can declare my mini vacation officially started.

It was an interesting day today. You’d think that the further away your from home you get the more intense culture shock, and then it turns out that the UK is a whole new level of compared to the US. I mean, I probably understood about 60 percent of the references and topics my fellow applicants were chatting about over lunch. It’s so weird to completely understand the words they’re saying, but totally lacking the context necessary. You know, when you smile and nod and hope you don’t laugh when you’re not supposed to laugh? That was me today. Luckily there were some people that wanted to talk about things other than Uni results and British celebrities. Also, the task and interviews went really well so overall it was a really good day. Now I’m just crossing my fingers and hope that the agency agree.

But I’ll be happy no matter what, because tomorrow I get to sleep in and in the evening we’re flying to Sweden! I’m so excited!

Advertisements

Lördagstankar

Det är dagen innan Valborg och i studentområdet där jag bor är festen redan i full gång. Jag gick upp tjugo i sju för att knipa den enda tvättid som fanns kvar och nu ligger jag på sängen och hör olika grupper av människor härja utanför, när musiken tillfälligt sänks skär gälla skratt igenom luften. Det skulle ha regnat men nu lyser solen, och jag kommer på mig själv att bli glad för härjarnas skull. Om två timmar landar Sandra och Emma, vi ska dricka vit sangria och äga mest hela helgen. Sådan tur att tjejer är bäst, speciellt mina. Och på tisdag åker jag till London och får äntligen pussas igen, det känns som en evighet sedan. Det är sjukt hur snabbt man vänjer sig med att få träffas ofta. Från att ha gått flera månader på olika håll till att tycka att fyra veckor är outhärdligt. Tur att vi snart inte behöver vara isär alls längre. Måste verkligen sova lite om jag ska orka den här helgen.

IMG_4886.JPG

Translation: Letting my mind wander on a Saturday afternoon.

Sounds of the trail

Jag är inget stort fan av #liveauthentic-poster på Instagram, men har nog aldrig varit så nära att använda det gamla John Muir-citatet “the mountains are calling and I must go” som idag. Det har varit påtagligt ända sedan jag flyttade ner till Skåne igen, för hur vackert det än är här i juni kan vi väl alla komma överens om att sydligaste Sverige på vintern suger? Det är platt, dimmigt och gråbrunt, med noll snö och ens en upphöjning så långt ögat kan nå. Jag längtar efter Mount Tam, Kilsbergen, Clouds Rest, Desolation Wilderness, Orsaskogarna. Karga fjäll, lummiga skogar, snöklädda vidder.

Sedan drygt ett år har jag varit fast besluten att jag någon gång i livet ska klara hela Pacific Crest Trail, från 4,265 kilometer mexikanska gränsen till Kanada. Men det blir inte det här året, så under tiden drömmer jag mig bort med diverse media för att dämpa hikesuget, även om det snarare har motsatt effekt. Min nyaste upptäckt, podden Sounds of the trail följer två tjejer som gör PTC och respektive Appalachian Trail och rapporterar från vägen. Det känns lite, lite som att vara där ute med dem, och om inte annat som en väldigt bra förberedelse för att få förståelse för vad det faktiskt innebär att bara gå och gå och gå i drygt fem månader.

Translation: I’m not the biggest fan of #liveauthentic posts, but I don’t think I’ve ever been this close to using the old John Muir quote “the mountains are calling and I must go”. Ever since I moved down to the very south of Sweden I’ve been craving mountain air, lakes, snow. Here it’s just greyish, foggy and flat. My heart aches with longing for Mount Tam, Clouds Rest, Desolation Wilderness, the mountain range outside my hometown.

Basically the only thing on my bucket list is to thru-hike the PCT, but it won’t happen this year. Until it does, I listen to Sounds of the trail (a podcast that follows two thru-hikers on the PCT and the AT respectively) in an attempt to still my urge. It’s not working at all, but I think you should listen to it anyway if you like outdoorsy stuff or are simply interested in why people would come up with the idea to walk every day for five months straight.

Hur får man ett distansförhållande att hålla?

Processed with VSCOcam with f2 preset

I början av 2012 blev Marcus och jag tillsammans. Under det första året gjorde vi grejer som så många andra nykära: lagade gigantiska bruncher och spenderade hela förmiddagarna i sängen, pussades på olika tåg runt om i Europa, längtade ihjäl oss när vi inte setts på en hel dag och pratade, pratade, pratade om familjer, gamla vänner, drömmar och saker som hände när man var tio. Vi hann till och med flytta ihop i en liten etta mitt i Stockholm. Men nästan hela tiden överskuggades det rosenskimrande av ett mörkt moln som blev större ju längre tiden led, redan i maj visste vi att han året därpå skulle flytta till andra sidan jorden. Klipp till fyra år senare så har vi ännu en gång 800 mil emellan oss och nästan varje gång jag  berättar det för någon ny kommer reaktionen “hur klarar ni det?!”. Så jag tänkte att jag ska bidra med mina bästa tips.

För många känns ett distansförhållande såväl skrämmande som nästintill omöjligt, men så behöver det inte vara. Det är stundtals svinjobbigt och visst har jag haft dagar när jag bara gråtit (många fler än en) men det finns grejer som underlättar:

  • Ha en tidsplan. Planer kan givetvis ändras, men utan någon typ av tanke om när ni slipper distansen blir det lätt outhärdligt. Blir det när du/hen slutar plugga, när ni har möjlighet att flytta till varandra eller till en ny gemensam stad?
  • Innan ni skiljs åt, bestäm nästa gång ni ses. Även om det är sex månader kvar (been there done that) är det så viktigt att ha något konkret att se fram emot och längta till.
  • Prata, prata, prata, prata. När man inte ses så ofta går det inte att visa känslor och tankar via kroppsspråk och handlingar som man annars är van vid. Är du ledsen? Berätta det. Arg? Det också. Känner du dig åsidosatt eller svartsjuk? Håll för guds skull inte inne med det. Underbyggda känslor blir så himla mycket skadligare när man inte ses face to face.
  • Hörs ofta. Ni behöver såklart inte prata varje dag, livet händer ju, men att skicka ett kort hej eller en bild som påminner dig om hen tar inte många sekunder men kan göra en dålig dag väldigt mycket bättre.
  • Lita på din partner. Tillit är ju inte alltid rationellt så detta tips är lite knepigt, men om ett distansförhållande ska fungera måste du tro på att din partner är ärlig. Svartsjuka blir så mycket starkare på distans.
  • För att underlätta tilliten, var delaktiga i varandras liv. Berätta om din nya träningskompis, dem som jobbar på ditt jobb, bekantskapen som blivit en vän. Även saker som kan verka triviala eller självklara för dig kan växa som en ond knut i bröstet hos din partner. När ni väl ses, presentera hen för personer som är frekventa i ditt liv (till en rimlig gräns förstås). Det är så lätt att bygga upp saker i huvudet när man bara får höra vissa grejer, men min erfarenhet är att det blir mycket bättre av en liten reality check.
  • Försök att se fördelarna med distansen. Jag har fått ha mitt “eget” liv med en utbildning, stad och vänner som i första hand är mina. Jag har bott själv i flera år och lärt mig supermycket om mig själv. Vi blev tillsammans tidigt men har på ett vis levt singelliv i perioder under dessa år (minus själva intimitetsbiten då): gått ut med vänner så mycket vi vill, inte behövt ta hänsyn till någon vad gäller matval, inredning eller helgplaner. Vi har båda utvecklats självständigt men ändå alltid haft varandra.
  • Ladda ner en nedräkningsapp (typ Big day) och håll koll på dagarna tills ni träffas, det är härligt att se hur det sakta men säkert tickar nedåt.
  • När vi ändå är inne på teknik, appen Couple är bra för att skicka privata meddelanden, små videoklipp eller töntiga bilder. En plats som är bara eran liksom. Lösenordsskydda för ultimat privacy.

Sen finns det ju inga garantier för att det kommer att hålla även om du följer alla tips till punkt och pricka, men inte heller att ett distansförhållande behöver betyda slutet. Om ni vill vara tillsammans förlorar ni (i de allra flesta fall) ingenting på att försöka, vara snälla mot varandra, prata ofta och härda ut.

Translation: My advice for surviving a long distance relationship: 1. make a time plan, even if it’ll be several years until you can live in the same place 2. every time you say goodbye, make sure you when you’ll be seeing each other again 3. be clear about your emotions, without physical contact and body language it’s super hard for your partner to guess what you’re feeling 4. stay in contact, even if you can’t talk every day it only takes a couple of seconds to send a stupid picture or a simple hello to let them know that you think about them 5. trust your partner, jealousy tends to grow stronger when miles apart 6. make sure to engage your partner in your life, tell them about new friends or co-workers and introduce them to people frequent in your life 7. try to see the ups of long distance, like that you get to be independent but still a part of a team (sorry for cheese) 8. download a count down app (like Big Day) 9. speaking of apps, Couple is great and let you password protect your private conversations, silly pics and short videos. Good luck and remember that long distance doesn’t have to mean the end.

Don’t cry, organize.

Igår hade jag tänkt att lägga ut ett blogginlägg om saker jag gjort på sistone, ackompanjerat av härliga bilder och beskrivande undertexter. Istället låg jag hemma hela dagen med en klump i bröstet, tårar i ögonen och kunde inte förmå mig att skriva någonting alls. Men den största känslan jag känner är inte skräck, det är besvikelse. Jag är besviken och arg. Besviken och arg att misogyni, rasism och homofobi var det som fick amerikanernas röst. Att de valde att rösta på en man som ingen riktigt vet vad han vill. Men rädd är jag också, rädd för vad som kommer att hända med alla de miljoner människor som pekats ut som syndabockar av honom. Människor med “fel” religion, sexuell läggning eller annan hudfärg än vit. Rädd för hur det kommer se ut i Sverige om två år, när vi håller val. Om det senaste valet på hemmaplan och sedan Brexit inte var det uppvaknande jag behövde, så var händelserna igår det minst sagt.

Vi måste göra mer, jag måste göra mer, för att inte samma sak ska hända i Sverige. Jag måste sluta min slacktivism och börja kämpa på riktigt för att Sverigedemokraterna inte ska bli vårt största parti 2018. Jag får inte bli trött, inte bekväm, inte avslagen. Jag måste engagera mig på riktigt, ta kampen, orka lyssna, kämpa jämt. Det är det som krävs nu.

5772fdfd7d2abd5b5e092cdc88affe07.jpg
Translation: Some thoughts after the US election. I’m disappointed and angry that misogyny, racism and homophobia got Americas vote. I’m scared of what will happen to people of color, people with the “wrong” religion or sexual orientation. I’ve realized that I need to step up before our next election in 2018, to do my all to stop the racist and misogynist party SverigeDemokraterna from getting the most votes. I don’t have time to be comfortable, tired, bland. I have to engage for real, take time to listen, fight every fight. That’s what it takes now.

Tre saker jag stört mig på den senaste tiden

1. Hur fullkomligt vidriga alla var mot Monica Lewinsky efter “Lewinskyaffären”, speciellt media. Hon var 22 år, i beroendeposition och förälskad, han var drygt dubbelt så gammal, gift och folkvald president för ett av jordens mäktigaste länder. Förlåt för världens äldsta spaning, men var det verkligen rätt person att shamea? Dessutom, hur i hela friden kan detta på något sätt vara Hillary Clintons fel? Det är en person som varit otrogen i den här soppan, en person som dessutom har ljugit inte bara för sin fru utanför ett helt land. Och de som får mest skit för hela affären är en obunden 22-årig tjej och den otrognes fru? Tack patriarkatet.

2. Att det i många, långa år forskats på preventivmedel för män och att ett genombrott nu verkar vara riktigt nära, men en (lyckad) studie på detta medel stoppades i förtid på grund av oönskade biverkningar. Vilka är då dessa oönskade biverkningar, så allvarliga att det inte var värt att forska vidare? Acne, depression och muskelvärk, rapporterar flera tidningar. Ursäkta? Jag förstår att det inte är så roligt att få hudbölder bara för att man vill ligga lite, men kom igen. Plussa på risk för blodpropp, bröstcancer, upprepade svampinfektioner, migrän, illamående, ständigt spända bröst och kraftigt minskad sexlust, så har du dokumenterade biverkningar på ett av de vanligaste p-pillren. Tack patriarkatet.

3. Sedan den 4 november och året ut jobbar kvinnor gratis. Det är 2016 och vi tjänar i genomsnitt 84 öre för varje manskrona. Tack patriarkatet.

Translation: Three things that have annoyed me to near-death the past week:
1. How incredibly awful the entire world (and especially the media) treated Monica Lewinsky after the Lewinsky scandal. I know I’m not bringing anything new here, but seriously? She was 22, not married and totally dependent on him (as a White House intern). He was more than twice her age, married and elected president of the United States. How did not anyone (everyone) stop and think, are we really shaming the right person here? And how the hell can anyone ever use this “scandal” to trash talk Hillary? One person was unfaithful and lied, not only to his wife but to an entire country, and they blame his 22 year old lover and his wife? Thanks patriarchy.
2. That when we’re finally close to a break through with male birth control/contraception, a (successful) scientific study is cancelled because of reports of unwanted side effects. What side effects, you might ask. According to media: acne, depression and aching muscles. And of course you shouldn’t have to endure a soar body just because you want to get laid without consequences, but come on. Add blood cloths, risk of breast cancer, repeated yeast infections, migraines, nausea and little to no sex drive and you have the documented side effects of the most common birth control pills. Thanks patriarchy.
3. From November 4th and the rest of the year women work for free, since we only make about 84% of what men make. Thanks patriarchy.

Att flytta hem

Jag ska inte sticka under stol med att det varit lite märkligt att komma hem. Jag har alltid känt mig välkommen tillbaka till Örebro, självklart av vänner och familj men också av staden i sig själv på något sätt. Det har varit härligt att vandra på gatorna igen, fint att se bekanta ansikten, skönt att inte behöva anstränga sig, att kunna vara maximalt bekväm. Men så har det inte riktigt känts den här gången. Jag vet inte om det har att göra med att jag har varit borta för länge nu, eller det faktum att jag ska stanna längre än en kort påhälsning. Det var många år sedan jag bodde här en längre tid, och om jag ska vara ärlig trodde jag nog inte att det skulle ske igen. Inte på väldigt många år i alla fall.

Det känns som att det är så mycket som har förändrats här. Jag inser att jag är åtta år äldre än gymnasietjejerna som jag tränar bredvid på gymmet, samma gym som jag tränade på när jag gick på gymnasiet. Mina jämnåriga knallar runt på stan med barnvagnarna i bredd. Jag kan inte ens relatera till studenterna. Det finns ingen självklar plats för 25-åriga Linnéa. Det fanns en för den nyss fyllda 18-åringen som spenderade varje helg på Frimis, för 20-åringen som precis kommit hem från London och ramlade rakt in i ett delvis nytt och stort kompisgäng, för 22-åringen som kom tillbaka med ångesten brännande i bröstet våren 2013 och fick ett lugn att landa i. Men inte nu. Jag känner mig lite klaustrofobisk, fångad men samtidigt vilsen.

Jag hade tänkt fortsätta det här inlägget på samma ton, förklara hur märkligt det känns att vara här och hur jag egentligen skulle vilja vara någon annanstans. Men så läste jag (precis nu, mitt i skrivandet) Sandras blogginlägg. Och jag vill inte vända det här inlägget till någon happy go lucky-post om att se saker från den ljusa sidan, för det går inte alltid. Just nu har jag oftast ganska svårt för det ens när jag försöker. Men, det finns faktiskt en hel del saker som kommer att göra den här hösten betydligt bättre, och det börjar redan nästa vecka.

Då börjar jag jobba nästan heltid på mitt gamla sommarjobb och slipper dessa evighetsdagar utan några direkta planer. Om tre veckor startar repen inför den julshow jag tackat ja till att dansa i och är så peppad på. Redan nu har jag köpt gymkort på mitt favoritgym (för att orka ens ta några steg i nämnda julshow) och gått med i en mysig kör som har både konserter och tv-inspelning planerat framöver. Imorgon ska jag ringa ett samtal för att förhoppningsvis få lite ordning på mitt redan svajiga mående som tyvärr försämrats en del den senaste månaden. När jag ser på det så här, lite utifrån, så känns det faktiskt helt okej att vara i Örebro just nu. Det måste bara komma igång. Jag måste bara komma igång.

Translation: I have been feeling quite low since I left SF. For some reason it didn’t feel like I expected to come back to my hometown, something that I usually love. Things have changed and I’m having a hard time finding my spot here. However, there are things to look forward to this fall: like starting work on Monday, start rehearsing for the Christmas show that I’m going to be a part of and finally calling someone to start sorting out the mess that has been my mind for the past months.

DSC07519.JPG

Hur gick det med mina önskningar för 2016?

Inför julen 2015 skrev jag ingen önskelista med prylar, istället berättade jag för er om några saker jag önskade för det kommande året, som en bucket list eller en sorts nyårslöfteslista. Nu har drygt hälften av 2016 passerat så jag tänker att vi tar en titt på hur det gått hittills.

  • Försöka skaffa fler icke-svenska vänner. Men ja! Trodde länge att den här punkten skulle bli katastrof eftersom jag inte ansträngt mig för att bjuda ut presumtiva kompisar på fika eller någonting under våren, men sommaren visade sig vara duktig på den fronten. Nu pratas det engelska i de allra flesta sammanhang jag befinner mig i, förutom när det bara är jag och Marcus.
  • Vara med i minst en kommunikationstävling. Det här däremot, ingen vidare lycka än så länge.
  • Fixa i ordning i vår lägenhet. Redan fixat, det gjordes direkt när Kate flyttade in i februari. Trivs så himla bra i vårt nya vardagsrum.
  • Besöka ett land jag aldrig varit i förut. Även om vi rest en del har vi hållit oss inom rikets gränser men kanske, kanske bjuder vintern på en liten resa någonstans exotiskt.
  • Bli bättre på att FaceTimea med mina vänner i andra länder. Är fortfarande sämst på det, förlåt alla.
  • Ta mer plats i klassrummet. Oh ja, vilken succé våren blev i det syftet, känns som en vinst.
  • Investera i ett gymkort och komma igång med träningen igen. Det blev inget gymkort och dröjde ofantligt länge innan träningen togs upp men nu är jag på g igen sedan ungefär fem veckor tack vare nyvunnen inspiration och Försvarsmaktens träningsklubb.
  • Hitta en riktig kalaspraktikplats här i SF där jag kan spendera hösten. Ja, det här är väl den sorgligaste biten av det hela. För visst hittade jag en praktikplats, två till och med, men inte fick jag stanna för det.

Så, efter en genomgång av lista måste jag ändå säga att större delen av målen redan är avklarade. Kanske får jag sätta mig med en ny lista väl hemma i Sverige, eller så låter vi bara hösten bli som den blir och tar nya tag i vår. Kanske blir det så.

Translation: In December I wrote a list of things I wished for to happen in 2016, and now that we’re more than half way through the year I figured it’s time to evaluate and see how many that have come true so far. I have succeeded in hanging out more with non-Swedish people, redecorating our apartment, speaking up more in class and to take up working out again. I haven’t been competing in a communications/advertising competition yet, I unfortunately didn’t become better at FaceTiming my friends back in Europe (sorry!) and I even though did find a great internship here in SF I still wasn’t able to stay. After looking at the list it seems like I have accomplished most of the “goals” already, so maybe it’s time to write a new one list. But on the other hand, I might just take fall is it comes and start over towards the end of the year. I might just do that.

Ständigt dessa förändringar

Okej, då var det dags för ännu en uppdatering om framtiden. Det känns som att det varit många sådana under relativt kort tid, men så kan det bli när saker förändras.

När jag i vintras bestämde mig för att stanna ännu en termin på Academy of Art University var tanken att sedan hitta ett fett internship och få chansen att stanna till slutet av december. Det gjorde jag, men trots det kommer jag inte kunna stanna här i höst. Exakt varför är lite för invecklat för en bloggpost, men vi kan säga att det enbart beror på detta lands krångliga och nästintill omöjliga visumlagar.

Så, i början på september kommer jag tillbaka till Sverige, trots erbjudande om jobb här. Hur det känns går lite upp och ner, just nu får jag ett ångesttryck över bröstet bara av att tänka på att jag inte kommer vara i Bay Area i höst, men bara för någon vecka sedan längtade jag till Sverige så jag nästan sprack, så det säger egentligen inte så mycket.

Det blir fint att hänga med familjen, träffa vänner jag inte sett på länge, ta igen sådant jag missat under det dryga året här. Jag vet inte riktigt vad jag ska syssla med ännu, men det löser sig. Nu vet ni i alla fall.

Translation: I’m moving back to Sweden in September despite being offered a job here, visa regulations suck. DSC03998

Ljusa kvällar om våren

Hur mycket jag än älskar Norra Kalifornien kan jag inte låta bli att längta efter Sverige nu när den finaste tiden på hela året är alldeles runt hörnet. Jag ignorerar sociala medier för att inte få akutsaknad efter blommande hägg och vitsippor, vårluft och den första varma solen. DSC02515
DSC01729
DSC02461

Translation: It doesn’t matter how much I love NorCal, this time a year Sweden is the best place to be. I am completely ignoring social media not to get instant stomach ache from missing out on flourishing bird cherry trees, fields of wood anemones and all the other things that is a part of the most beautiful time of the year.