Den sista dagen i Yosemite

Nu, mitt i gråaste november tycker jag att vi passar på att titta på de allra sista bilderna från vår Yosemiteresa. Jag vet att det var längesen (tre månader herregud), men jag har liksom glömt bort att ni aldrig fick se söndagen. Så vi kör ändå.

IMG_2715.jpgVi behövde inte vara vakna länge för att inse att det skulle bli en rätt svettig dag och eftersom vi dessutom var rätt möra efter gårdagens strapats bestämde vi oss för att skippa vandringen. Istället hoppade vi in i bilen och satte kurs på närmsta naturliga pool, det var ju ändå nästan fyrtio grader varmt.
IMG_2718.jpgDet är något som jag förknippar så vansinnigt med Kalifornien, dessa eviga natural pools. Eftersom havet oftast är svinkallt och luften kokhet får man liksom ta vad man har. Obs jag har inget emot dem obvi eftersom de är både vackra och svalkande. Vid Rainbow Pools stannade vi i alla fall några timmar tills vi kylt ned oss tillräckligt för att orka köra vidare.

På väg till vårt boende på fredagen körde vi igenom det lilla samhället Groveland som såg lite för mysigt ut för att inte vara värt ett stopp på hemvägen. Så vi trotsade hettan för lite upptäcksfärd och lunchletning.

Det visade sig att Groveland var en gammal gruvstad och riktig hotspot under guldruschen. Med mängder av hårt arbetande och lika hårt supande män på samma lilla yta var behovet av en arrest inte helt litet, så i det här lilla gulliga huset hamnade man om man inte skötte sig (oftast för tillnyktring visade det sig). Wouldn’t mind.

Trots sin en gång viktiga position fanns det inte allt för mycket att kika på i Groveland förutom den väldigt korta huvudgatan så vi tog sikte på närmsta restaurang. Det visade sig att Kaliforniens äldsta alkoholservering låg bara ett stenkast från arresten (väl uttänkt kan man tro) och där bestämde vi oss för att äta. Maten var inte spektakulär, men inredningen desto mer och vi gick därifrån nöjda.

Sen satte vi oss i bilen och började färden ned för bergen, hejdå Yosemite!

Söndagen till ära var det massiv trafikstockning på Bay Bridge, så här fick vi sitta i drygt en timme och stirra. Tur att vi stannat i en av de små städerna på vägen (som seriöst hade sex kyrkor på 500 meter) och fyllt på med typ världens största milkshakes, annars hade de sura minerna varit betydligt fler.

När vi äntligen rullade över bron såg man inte mycket av stan, som vanligt den tiden på året då. Efter att ha lämnat av Kate i Castro fann vi oss på taket av Holiday Inn i iskall dimma och hård vind omgivna av avgaser och kontrasten mot soliga, varma Yosemite kunde inte ha varit större. Jag kommer tillbaka, det lovar jag.

Translation: I believe this gloomy November Thursday is perfect for showing you guys the last pics from Yosemite. A tad late, I know, but I completely forgot that you didn’t get to see what we did Sunday. However, it was crazy hot and we spent the day swimming in Rainbow Pools, checking out Groveland and spending way to many hours driving back to the city. The contrast between sunny, forrest-y 95F Yosemite and 59F, polluted and foggy SF was intense. I will be back Yosemite, promise.

LA Snapshots

Jag sparar och snålar på de sista Kalifornienminnena här på bloggen, för om jag drar ut på det lite till så känns det inte lika långt borta. Därför får SF-inläggen bli utspridda mellan alla andra inlägg, så kan vi hålla oss kvar i känslan ett litet tag till. En känsla jag gärna stannar kvar i är den som framkallas av en gyllen sol, ljummen SoCal-bris, fina vänner och så mycket bra musik att man knappt hinner med att lyssna på allt. Ungefär så var det när vi åkte ner till LA för att gå på FYF Fest för andra året i rad.

Det var bara Cass, Mads, C-H, Marcus och jag den här gången (jämfört med året innan då vi var nästan 15 stycken), men det var precis lagom. Vi gjorde festivaliga saker som att dricka öl, lyssna på Kendrick Lamar och LCD Soundsystem, äta burritos och brunch. På måndagen, innan det var dags att åka hem, tog jag och Marcus en bil ner till Manhattan Beach. Även om vi bara var där några timmar kändes det i sig som en hel semester. Bara att få strosa runt i det lilla samhället i 35 graders värme, äta frukost med havsutsikt och plaska i Stilla Havets vågor för sista gången på länge ökade ledighetskänslan med ungefär 100 procent.

Translation: I’m really hanging onto the last memories from California, that way it all doesn’t feel so far away. I’ll keep on sneaking in these post between the regular ones, to be able to stay in the feeling a little bit longer. A feeling that I don’t mind staying in is the one of standing in golden sunlight in the warm SoCal breeze together with amazing friends listening to great music. In other words, the feeling of attending FYF Fest for the second year in a row. This year there were only five of us (compared to last year when we were about 15 people), but it was great. After a weekend of doing festival stuff like drinking beer, having brunch and listening to LCD Soundsystem and Kendrick Lamar Marcus and I decided to drive down to Manhattan Beach for a few hours before our flight left. It turned out to be the best decision ever. Just strolling by the beach, soaking up the sunlight in the 95F heat, having breakfast overlooking the Pacific and later wade as far out as we could go without taking our shorts off made this Monday feel like an entire vacation in itself.

När vi gick ner från Clouds Rest

Sist vi lämnade Yosemite-resan befann vi (Marcus, Kate, Richie och jag) oss på 3000 meters höjd, på toppen av Clouds Rest med utsikt över hela Yosemite Valley. Hur hisnande vyerna än var behövde vi efter ett tag lägga på ett kol för att hinna tillbaka innan mörkret sänkte sig.

Ljuset var helt magiskt, som det ju så ofta är i Kalifornien när solen snart går ner.

Vi stötte på en jordekorre som ville bli kompis, men trots att jag fick gå så nära så lyckades jag strula till skärpan. Var så stressad pga rädd att den skulle försvinna.

Och så plötsligt var vi tillbaka vid Tenaya Lake, 8 timmar och 23 kilometer efter att vi startade. Att vada ut i det precis lagom svala vattnet medan solen sänkte sig bakom bergen var en inte helt dum känsla.

Avkylda men mosiga satte vi oss sen i bilen för att köra den knappa timmen tillbaka till Buck Meadows. Det visade sig att vi hade perfekt timing för att hinna med en helt magisk solnedgång.

När vi rullade in framför vår hyrda stuga hade mörkret lagt sig, och efter en dusch och en öl avslutade vi kvällen med hamburgare på dinern med världens otrevligaste servitris. Jag brukar sällan klaga på servicepersonal (vet allt för väl hur det kan vara), men hon tog verkligen alla pris. Ni vet, på den nivån att hon himlade med ögonen när man beställde och gång efter gång dumförklarade sina gäster. Men med en sån här drömdag drog det inte ner humöret det minsta, och mätta och glada somnade vi som stockar i det timrade trähuset. Om du någonsin är i Yosemite måste du nästan lova att vandra till Clouds Rest.

Translation: The second part of our Clouds Rest hike. Best part? When Kate and I waded through the perfectly tempered water of Tenaya Lake as the sun set beneath the Yosemite mountains, after 14,5 miles and 8 hours on the trail.

När vi besteg Clouds Rest

Nu hörrni, nu ska ni få följa med på äventyr. I mitten av augusti begav vi oss nämligen till ett av mina drömresemål och en av de vackraste platser jag sett, Yosemite National Park. Jag har massor av bilder från fredagen när vi åkte dit och söndagen som bestod av bad och hemresa, men nu tycker jag vi fokuserar på resans höjdpunkt, hajken till Clouds Rest. Vi  (Kate, Richie, Marcus och jag) bestämde oss nämligen för att gå 23 kilometer fördelat på sammanlagt 300 höjdmeters stigning till 3000 meter över havet. Lite väl ambitiöst kan tyckas, men belöningens utsikt över hela Yosemite Valley gjorde det värt tusen gånger om.

Vi startade vid Tenaya Lake och redan där befann vi oss nästan 2500 meter över havet. Den första biten var ganska platt och skogig, så vi började gå med gott mod.

Efter några kilometers vandring hade vi kommit upp tillräckligt högt för denna vy att uppenbara sig. Och sen började det gå uppför…

Grejen med hajken till Clouds Rest är, även om höjdskillnaden inte är sådär fasligt häftig, att den har en väldigt snabb stegring. På en och en halv kilometer ska man ta sig 300 höjdmeter (dessutom i den tunna luften 3000 m.ö.h).

Om det var svettigt för oss så gick det desto bättre för det här gänget som vi stötte på en bit upp på berget.

Efter ett tag hade vi klarat av den värsta klättringen tog vi en paus med denna utsikt. Ganska mäktigt va? Vänta bara, det kommer mer.

Sa ju det.

Nu var det bara den sista lilla biten kvar innan vi skulle nå toppen. Men det var ingen stillsam liten promenad, nej nu skulle vi balansera på en bergskam som var tre meter i bredd som smalast.

På bägge sidor mer eller mindre stupade det ned, och det var här jag insåg att jag har precis noll höjdrädsla. Vissa andra däremot fick pausa med jämna mellanrum längs den några hundra meter långa klättringen, för att samla sig och lugna nerverna. 

Kämpa Kate och Richie.

När vi alla hade krigat oss upp blev vi rikligt belönade.

Långt där nere ligger Yosemite Valley, med ikoniska Half Dome (ni vet Mac-bakgrundsbilden) till vänster.

Efter en liten mat-och vattenpaus tog vi oss an den drygt 11,5 kilometer långa vandringen ner igen.

Men det får vi nog ta en annan dag, för att ni inte ska bli helt översvämmade av bilder.

Translation: Mid-August we went on a real adventure, to one of the places that I’ve been longing to for a really long time, Yosemite National Park. One day we decided to hike Clouds Rest, a 14,5 mile hike with a 1000ft elevation gain. It was pretty tough but the reward, a 360 view of Yosemite Valley and the surrounding mountains, made it all worth it.

Whale tour to Farallon Islands

I söndags gick vi upp tidigare än jag gjort på väldigt länge, tog på oss vandringskängor och regnställ, packade matsäck och åksjuketabletter och tog en bil till Pier 39. Det var nämligen dags att casha in Marcus födelsedagspresent, en båttur och valsafari till Farallon Islands.

Farallon Islands är en ögrupp som ligger ungefär fem mil utanför San Franciscos kust, ett så kallat marine wildlife sanctuary (typ marint naturreservat?). Något som överraskade mig när jag flyttade hit var hur mångfaldigt djurlivet är här, att man kan gå på en morgonpromenad och mötas av valar eller sitta på stranden och spana på hoppande delfiner. Farallon Islands är liksom smältpunkten för alla dessa djur, och runt öarna simmar både knölvalar, vithajar, delfiner, sjölejon och en och annan späckhuggare. Hur coolt?! Dit skulle vi alltså åka, och då måste man vara på plats 07:30 för att inte missa båten.

Runt åtta hoppade vi på den (förvånansvärt lilla) båten och tog sikte på havet, men först måste man ju åka under den här skönheten. Det var ganska dimmigt och kallt, men känslan av att åka under Golden Gate var rätt mäktig.

Vi åkte förbi Marin Headlands och Point Bonita. Det är den sista utposten på innan Stilla Havet och för att komma ut till fyren måste man gå igenom en tunnel i berget, förstår ni vad ödsligt det måste ha varit att bo här ute när det byggdes 1855?

Hejdå land, för ett tag.

Och det var nu det började, kaoset. Vi var beredda på att vi skulle ut på öppet hav och hade tagit åksjuketabletter innan, men alltså jisses. Kapten beskrev det som att vi nu åkte i uppförsbacke mot öarna och vågorna sköljde över båten som om någon tömde världens största hink om och om igen, det var omöjligt att stå upprätt, folk ramlade fram över däcket i försök att ta sig till relingen för att kräkas. Ja ni förstår. Vi klarade oss helt okej, men det var helt klart en upplevelse. Men till slut lugnade havet sig, båten saktade ner och öarna uppenbarade sig.

Hej hej Farallons! Jag hade ingen aning om att ön var bebodd, men tydligen finns det ett gäng forskare här ute. DET måste vara ödsligt om något, 5 landmil från fastlandet.

Vi körde runt utanför öarna ett tag och letade valar, skrattade åt spexiga sjölejon och försökte återhämta oss efter utresan. Det var kallt som attan men solen värmde.

Vi hade tur och fick se massor av delfiner och minst sex knölvalar, så mäktigt.

Så pass glad att vansinnesfärden var över och att man fick äta chocolate covered peanut butter filled pretzels istället för att panikslaget låsa blicken på horisonten för att inte spy. Plus valarna då.

Några timmar och en gigantisk val senare var vi tillbaka i bukten. Hemresan var ungefär tusen gånger trevligare än resan dit.

Hejdå Stilla Havet!

Sen var den plötsligt där igen, staden. På vingliga ben men solkyssta och lyckliga ramlade vi i land och tog oss bort till Marinan för en väldigt välförtjänt lunch. Det kändes som vi hade hajkat typ tre mil, det är galet vad havet (tydligen) gör med en.

Även beskrivningen av vägen dit kanske kan få upplevelsen att låta hemsk var det verkligen så häftigt att vara ute på havet och nära naturen. Jag har tänkt på upplevelsen varje dag sedan i söndags och kommer nog inte glömma det i första taget. Om du är intresserad av djur- och naturliv rekommenderas det starkt, googla San Francisco Whale Tours för mer info.

Translation: This Sunday we went out to Farallon Islands with San Francisco Whale Tours. It was wet, wild and completely wonderful. After a crazy tough ride out to the islands the sky (literally) turned blue and we saw loads of porpoises, humpback whales and sea lions. Would highly recommend if you’re interested in wildlife and nature experiences.

När jag lurade upp Linda på berget

Nu börjar min tid i Kalifornien lida mot sitt slut och jag försöker hinna med att göra det där grejerna jag aldrig hunnit och samtidigt maxa med sånt som jag vet att jag älskar. I den senare kategorin hamnar lördagens aktivitet, då åkte nämligen Linda och jag ut till Marin County och kämpade oss upp på toppen av Mt Tam.

Det var varmt som sjutton och mycket jobbigare än vad jag mindes det, men så härligt när vi landade nere på Sand Dollar för fish&chips och öl efter nästan sex timmars vandrande. Då hade vi tagit oss upp på Mt Tams högsta topp via stekheta grusvägar, förundrats över mängden dimma över stan och kämpat oss ner igen genom uråldrig skog med vattenfall och sequoiaträd. Jag har fortfarande träningsvärk i vaderna, men det var det värt. Jisses vad jag kommer att sakna det här stället.

Translation: My time in the Bay Area is slowly running out and I’m trying to squeeze in as much fun stuff as possible in the 4 and a half weeks I have left, divided between those things I’ve never really had the time to do and those that I know I love and will miss terribly. This Saturday Linda and I decided to hike Mt Tam in Marin County, one of my favorite places here. This hike really has it all: redwood forests, waterfalls, stunning views of the Bay and the ocean. It was tougher than I remembered it, but totally worth it. I will miss you Mt Tam.

En dag på stranden

bild 2 (9).jpg

Igår var det varmare än på väldigt länge och vi bestämde oss för att åka till mitt bästa ställe i hela världen. Det är sant, jag vet verkligen inget finare eller bättre än Bolinas. Så, strax efter elva mötte vi Kate och Richie vid bussen för att bege oss iväg. Efter en resa kantad av stress, bilköer och bussmissar landade vi äntligen i den lilla byn och försökte undvika tidvattnet så gott det gick för att hitta det ultimata strandhänget (det gick bättre för vissa än för andra…). Efter några timmar omgivna av surfare och lyckliga hundflockar avslutade vi kvällen på Cost Café innan det var dags att ta bussen tillbaka igen. Dagar som denna är vill jag stoppa i fickan och ta fram någon gång i höst när jag är på väg till bussen mot jobbet och det regnar så mycket att det läcker in innanför min jacka.

Translation: Yesterday Kate, Richie, Marcus and I went to Bolinas, one of the best places in the entire world.

Ständigt dessa förändringar

Okej, då var det dags för ännu en uppdatering om framtiden. Det känns som att det varit många sådana under relativt kort tid, men så kan det bli när saker förändras.

När jag i vintras bestämde mig för att stanna ännu en termin på Academy of Art University var tanken att sedan hitta ett fett internship och få chansen att stanna till slutet av december. Det gjorde jag, men trots det kommer jag inte kunna stanna här i höst. Exakt varför är lite för invecklat för en bloggpost, men vi kan säga att det enbart beror på detta lands krångliga och nästintill omöjliga visumlagar.

Så, i början på september kommer jag tillbaka till Sverige, trots erbjudande om jobb här. Hur det känns går lite upp och ner, just nu får jag ett ångesttryck över bröstet bara av att tänka på att jag inte kommer vara i Bay Area i höst, men bara för någon vecka sedan längtade jag till Sverige så jag nästan sprack, så det säger egentligen inte så mycket.

Det blir fint att hänga med familjen, träffa vänner jag inte sett på länge, ta igen sådant jag missat under det dryga året här. Jag vet inte riktigt vad jag ska syssla med ännu, men det löser sig. Nu vet ni i alla fall.

Translation: I’m moving back to Sweden in September despite being offered a job here, visa regulations suck. DSC03998

En fredag i Berkeley

Förra fredagen var Marcus ledig och vi bestämde oss för att fly stan (trogna läsare kanske kan skönja ett mönster?). Den här gången blev det dock ingen hajk utan visade sig bli en dagsutflykt i ölens tecken, vi startade på Jupiter’s i Berkeley.

Pizza + öl = glada miner.

Dessutom var det ju inte jättejobbigt att sitta i skuggan på den här uteplatsen och veta att man har tre lediga dagar framför sig.

Sen gick vi vidare till the Rare Barrel, ett bryggeri som bara brygger suröl. Min bästa öl! Vi provade en halloninfuserad, en med ananastouch, en med mint och gurka och en som lagrats på fat som använts till Bordeauxvin. Alla var riktigt sura och speciellt hallon- och ananasvarianten var galet goda.

Sen vinkade vi hejdå till Rare Barrel och satte oss på bussen till Jack London Square i Oakland, där vi hann med ännu ett ölstopp på Beer Revolution. Det blev inte förevigat, men det var härligt att stå på deras uteservering omgiven av massor av hundar och väldoftande mat innan vi hoppade på båten hem.

Att åka båt till och från Oakland har blivit min nya grej, det är ungefär tusen gånger härligare än att swisha fram i en liten tub under vattnet (*rysning av obehag*). Det var rätt kallt, men vi tvingade oss själva att sitta ute och ta in det fina.

Sen var vi plötsligt framme vid Ferry Building igen och promenerade hem genom staden ackompanjerade av jazzmusik vilket gjorde att det kändes lite som att vara med i en Woody Allen-film. Marcus fortsatte med att möta upp kompisar på El Rio men jag somnade som en liten stock.

Translation: Last Friday Marcus had the day off and we went on what came to be a brewery tour in East Bay. We started at Jupiter’s with pizza, continued to the Rare Barrel for fruit and berry infused sour beer and lastly went to Beer Revolution. When we had satisfied our beer urges we took the ferry back and walked home through the city accompanied by a street musician playing saxophone which made it feel a little bit like starring in a Woody Allen movie. Marcus went on to meet up with some friends at El Rio but I was way too exhausted to do anything but listen to podcasts and sleep.