Längtan till Louisiana

För drygt ett år sedan lämnade vi Louisiana efter fem dagar i och omkring New Orleans. Det har alltid varit den plats i USA som jag helst velat åka till och, i brist på bättre ord, visade det sig vara precis lika magiskt som jag föreställt mig. Så pass magiskt att jag sedan dess längtat tillbaka minst två gånger i veckan. I över ett år. Speciellt den här tiden på året, när bara man halkar runt i slask som aldrig tar slut. Det finns en stor chans att nästa USA-resa inte går till min gamla hemstad utan istället till shrimp po-boys, jazz, alligatorer, Mardi Gras indians, tropiska vindar från Mexikanska golfen, go-cups, bayous, parader och en helt oemotståndlig blanding av cajun, creole, Södern och Karibien.

Translation: Ever since we left Louisiana a year ago I’ve been dying to go back. Don’t know how I’ll be able to live my life without shrip po-boys, the tropical breeze from the Mississippi river, go-cups and the occasional parade.

Advertisements

Sådant man (tydligen) inte pratar om

Tillbaka i Louisiana! När vi var klara med alligatorer och vodookvinnor hoppade vi in i bussen igen med sikte på Oak Alley Plantation. Det var ett otroligt märkligt besök, det liksom krockar i huvudet att vara på en så vacker plats där det försiggått så mycket hemskt. DSC03263Grejen med Oak Alley är den 300 år gamla ekallé som leder upp till huvudbyggnaden, där plantageägarna bodde. Det är verkligen otroligt vackert, speciellt en sån dag som när vi var där, när det är varmare än på länge och solen strilar genom stammarna.DSC03248Vi fick en rundtur i huset och guiden pratade mest om de olika familjer som bott där och stilen huset var byggt i. DSC08493Och nog för att det var fint men det känns lite som att åka till Auschwiz och enbart få höra om hur tyskarna bodde och hur fina saker de hade. Jag vet att det inte är exakt samma sak, men att inte alls nämna slavarna under den enda guidade turen som fanns på plantaget känns inte bara otroligt respektlöst utan närmast vansinnigt. DSC03245Vi fick i alla fall veta allt om alla ägare och fint var det ju i alla fall. När vi skulle avsluta turen stod vi ute på balkongen på baksidan av huset där man såg slavskjulen en bit bort. Då säger guiden något i stil med att vi får tänka på att utan slavarna hade familj blablabla inte varit så rika som de faktiskt var. VAD?! Där och då slutade jag lyssna.DSC08506Efter världens sämsta rundtur fick vi i alla fall gå runt på egen hand på ägorna. Obligatoriskt var att gå ner hela allén för att få till de bästa korten. På andra sidan vallen där, vid Marcus huvud, ligger Mississippifloden.DSC03262Vid slavskjulen fanns en liten utställning om deras liv, en utställning som faktiskt var bra. Den berättade om livet på plantaget blandat med enskilda personers liv och kändes ungefär tusen gånger mer respektfull än guiden i huset. DSC03265Sjukt hur man kan bo i det gigantiska, otroligt vackra huset med utsikt över dessa skjul som inte ens har sängar och tycka att det känns okej. Jag vet att det var tidsandan och bla bla bla men det är ändå så sjukt.
DSC08516När vi gått runt ett bra tag blev vi hemskjutsade av samma gulliga busschaufför. Han nämnde att det kunde ta lite längre tid än vanligt eftersom det skulle bli parad i stan, något som vi inte la så mycket fokus på just då.
DSC08518För efter en hel dag utan mat var vi superhungriga och hamnade på Coop’s Place i French Quarter. DSC08517Vi beställde deras share plate med friterat allt (= räkor, kräftor, ostron, catfish och pommes) och höll på att dö av mättnad. Den här bilden är tagen innan maten, när Marcus fortfarande var pigg och glad.
DSC08520
Ja ni ser ju. Plötsligt frågade servitrisen om vi skulle gå och titta på paraden och när vi fått det från två håll kände vi oss nästan tvungna, så när vi ätit upp tog vi en gin&tonic i go cup (konstigaste och bästa uppfinningen) och gick bort ett kvarter.
DSC08538
Plötsligt började folkmassan röra på sig och diverse spännande kreationer vandra fram. Paraden visade sig vara den första inför Mardi Gras och hyllade Jeanne D’Arc, så hon återfanns i massor av olika skepnader.
DSC08545
Det var utklädnader, hästar, marschband, styltor och hela grejen. Parader är ju livet, det känns nästan lite synd att vi inte har mer av en paradkultur i Sverige.
DSC08528
När vi druckit upp våra drinkar var det dags att styra kosan hemåt efter vad som kändes som världens längsta dag.
DSC08574
Väl hemma på vårt Airbnb möttes vi som vanligt av Doris och ramlade i säng glada och otroligt nöjda.

Translation: We’re back in New Orleans (at least in this blog post)! After the Manchac swamp we continued to Oak Alley Plantation. It was kind of weird walking around there, in a place so beautiful but with such a dark past. It became even weirder when the guide only told us about the owners of the house (i.e the slave owners) and their life. She only mentioned the slaves briefly when we were standing on the balcony on the backside of the house overlooking the slave shacks, “we have to remember that without the slaves the Romans wouldn’t have been as rich as they were”. WHAT??? After that I had a really hard time listening to anything she said. When the tour was over we got to look around the plantation. We walked under the famous oaks and looked at the exhibit about slavery at Oak Alley. It was actually quite good and told us about the life of the people that had been forced to work at the plantation under terrible conditions, and was about a thousand times more respectful than the tour guide. When arriving back in the city we had fried seafood at Coop’s Place (super good but super heavy) and watched the Joan of Arc parade (that starts festival season in NOLA) with our go cups in hand. Super long but super interesting day.

 

Gone swampin’

Andra dagen i New Orleans bestämde vi oss för att lämna stan och utforska lite mer av Louisiana. Efter att ha gåsprungit längs hela Esplanad Avenue pga ständig tidsoptimism blev vi upplockade av en busschaufför som pratade så mycket louisianadialekt att jag inte fattade någonting. Efter att ha hämtat några fler som också skulle ut på äventyr begav vi oss mot första stoppet för dagen – Manchacträsket.DSC08440Så sjukt att vi bor i ett (i för sig enormt) land där det finns alligatorer? DSC03226Träskmiljön var så häftig, vi blev guidade av en man som bott i träsken hela sitt liv och kunde så otroligt mycket om alla träd, buskar, fåglar och djur. Satt som en liten svamp och sög i mig allt vad han sa.DSC03210Vi hann inte så långt innan vi såg den första alligatorn, en liten en på kanske 40 cm, och sedan poppade de upp lite här och var, alla i ungefär samma storlek. Men så plötsligt ropade någon till och alla sprang till ena sidan båten. Då hade de fått syn på den här bjässen, 21 år gammal var hon tydligen enligt vår guide. DSC03214Solen sken och det var faktiskt riktigt varmt för att vara i början på januari.DSC03231Kapten Allen hade under hela resan pratat om den alligator han haft hemma i några år eftersom hon inte klarat sig ute i det fria, och så plötsligt vände han sig om och lyfte på filtarna som låg över en låda och plockade upp Allie. Så sjukt? Hade ingen aning om att hon var på båten.DSC08482Alla fick hålla och jag vet inte om jag någonsin sett Marcus med en sådan öm blick. Kolla, det ser ju ut som han håller en bebis eller kaninunge eller så?DSC08463Vi åkte förbi en begravningsplats, och kaptenen berättade om byn Frenier som drabbades hårt av en orkan år 1915 där alla utom fem personer dog. Hela byn är begravd här, på den kyrkogård som blivit av träsket där de bodde, alla utom Julia Brown. Enligt legenden var hon en voodoprästinna som bodde i byn, men är nu begravd några meter bort, utanför staketet som markerar gravplatsen. Julia var välbärgad och väl omtyckt, men brukade sitta på sin trapp och sjunga “the day I die, I’m gonna take Frenier with me”. Hon dog kvällen innan stormen kom och blåste med sig hela byn. Makes you think huh?DSC08484.JPGEfter någon timme åkte vi tillbaka mot bussen och gjorde oss redo för nästa utflyktsmål, Oak Alley Plantation. Men för att det här inlägget inte ska bli alldeles för långt får det bli en egen post.

Translation: The second day in NOLA we decided to leave the city in order to explore some more of Louisiana. First we headed to the Manchac Swamp where we were guided by the awesome Captain Allen and got to know more about the inhabitants of the swamp and about the town of Frenier that completely disappeared during a black storm in 1915. After a few hours we were bussed to Oak Alley Plantation, but if I would tell you all about that now this post would be the longest ever, so we’ll save that for later.