Brighton Sundays

För ett tag sedan (eller egentligen jättelängesen, så blir det när man inte bloggar på månader) kände Marcus och jag för att lämna storstan för några timmar. Vi hoppade på tåget söderut och drygt en timme senare var vi framme i Brighton.

Där var det mulet och regnet hängde i luften men det spelade inte så stor roll, havet är ju alltid havet. Plus att det finns något magiskt med kuststäder på hösten och vintern, älskar det där blåsiga och lite karga.


Marcus hade aldrig varit i Brighton förut, så vi gick bort till piren. Det är ändå ett måste.Jag gillar det lite skavigt sunkiga som ändå är stora delar av strandpromenaden. Med reservation för att jag är heeeeelt ute och cyklar här, men vissa delar av Brighton känns som en kuststad som hade sina glansdagar för ett bra tag sedan, riktigt dekadent och härligt, men som sedan fallit lite i glömska. Man kan liksom se spåren och lätt föreställa sig hur maffigt allt var, men nu känns inget varesig nytt eller fräscht. Eller så var det bara lågsäsongen som spökade.

Fint är det ju i alla fall.

Sen strosade vi in mot stadskärnan, som har en helt annan vibe. Färgglatt och hippies och vegansk mat och vintagebutiker om vartannat. Älskar det. Men det bästa var nog godisaffären som, undangömt längst in, hade riktig svensk lakrits. Salta döskallar, hallon- och lakritsskallar, chilifrukter. Förstår ni lyckan?

När vi kände oss klara med stan tog vi oss ner mot stranden igen, molnen hade nämligen skingrats och solen sken in i gränderna.

Där satt vi och åt lakrits (jag) och aktade oss för måsar (Marcus) tills det var dags att gå upp mot tåget igen.

Hejdå Brighton! Eftersom det varit fotboll fick vi stå hela vägen hem, 1 timme och 40 minuter denna gång, vilket gjorde att vi blev jättesura på allt. Inte alls något värdigt avslut på en jättefin dag. Men tillslut rullade vi in mellan taken i Lambeth och kunde andas ut, rufsiga i håret, saltstänkta i ansiktet och helt okej redo för en ny vecka.

Translation: A (quite long) while ago Marcus and I took the train to Brighton. We strolled along the beach, checked out the pier and the vintage stores, talked about how different the city must have been in its seaside resort heydays and most importantly, found Swedish licorice (!). Such a nice day trip.

Advertisements

Age of Terror at Imperial War Museum

Nu är jag tillbaka här igen, men jag tänker att vi inte behöver prata så mycket om det. Jag kan säga att jag lovar att bli bättre och hålla upp bloggandet (det vill jag ju), men eftersom jag failade miserabelt med mitt förra nyårsmål att ägna mer tid åt bloggen så får vi se lite hur det går. Försöker fortfarande klura ut det här med att jobba heltid, spendera +1 timme på tunnelbanan och dessutom hinna med livet.

Istället hoppar vi direkt in i ett litet tips. Måhända att det är lite väl specifikt eftersom den bara går att se i London, men å andra sidan håller den på ända till slutet på maj så du hinner hit innan dess.

Det jag pratar om är utställningen Age of Terror på ett av mina favoritmuseum Imperial War Museum. Utställningen består av en gedigen samling konst som skapats som respons på krig och terror i kölvattnet av 9/11, med verk av bland annat Ai Wei Wei och Iván Navarro. Mixen av video- och fotokonst, till skulptur till ljusinstallationer skapade tillsammans med det narrativ som binder dem samman en mäktig utställning som framkallar både gåshud och tårade ögon. I alla fall hos mig. Jag behöver egentligen inte säga så mycket mer än så, men se till att gå om du får chansen.


Source.

Translation: Yes, I’m back, but I don’t really want to talk about that too much. Let’s just say I’ll do my best to write here every now and then, but I won’t make any promises. I mean, I’m still trying to figure out this whole “work full time, commute and still have a life” thing.

Anyway, I figured we should head straight into what I really wanted to say, or I guess, recommend. This past weekend we went to the Age of Terror exhibition at one of my favorite museums, Imperial War Museum. The exhibition consists of art created as an response to war and terror (after 9/11) and features work from Ai Wei Wei and Iván Navarro, among many others. The mix of photo and video art, sculptures and light installations creates, together with the narrative that ties it all together, an exhibition powerful enough to send chills down your spine (at least it did that to me). I don’t think I need say any more than that, just that if you find yourself in London I really think you should go. It’s on until May 28th.