Sånt jag inte pratar om

Det här är antagligen det mest personliga jag någonsin skrivit här, men jag tror att ju fler vi är som pratar om det desto bättre, så jag har bestämt mig för att inte fega ur. Jag läste precis på Vickys blogg att det är National Eating Disorder Awareness Week (i USA förvisso) och känner att det är dags att äntligen publicera det där inlägget jag funderat på att skriva i flera månader.

När jag gick i högstadiet bestämde jag mig för att börja äta nyttigt. I mitt huvud innebar det inte att få i sig det som kroppen krävde, utan snarare att undvika allt min hjärna (med god hjälp av samhället) ansåg vara för fett, sött eller på annat sätt dåligt. Det började med något så oskyldigt som ett godisstopp, men sen var jag fast. Jag kan titta tillbaka på dagböcker från den tiden och bli så ledsen. Sida upp och sida ner med matdagböcker, där jag kommenterat bra! eller dåligt:(, beroende på hur jag tyckte att veckan gått. Jag var bara ett barn men min hjärna var redan helt inställd på vilka livsmedel som var tillåtna och inte. När andra åt pizza eller McDonalds åt jag en sallad som inte ens var god, jag tackade nej till påskägg och julgodis. Men jag slutade aldrig äta, och jag tror det var därför det var så lätt att dölja. För när du är “nyttig”, tränar mycket och äter “hälsosamt” är det ingen som ser kaoset i din hjärna. Tvärtom får du hurrarop och påhejningar eftersom att du är så duktig och disciplinerad. Och duktig vill man ju vara.

Det pågick i år men jag har inga svältbilder att visa eller skräckhistorier att berätta, rent fysiskt mådde jag bra och eftersom kaoset fanns i mitt huvud och bara där har jag varken diagnosticerats eller behandlats. Precis som Vicky tror jag att man aldrig riktigt blir helt bra, men idag mår jag mycket, mycket bättre, kanske så bra jag kommer kunna må. De ovanliga men förekommande tankarna påverkar inte längre mina mat- och träningsval. Men det finns fortfarande saker som triggar, och om du vill hjälpa mig och många andra med liknande problematik finns det några saker du kan tänka på:

    • Kommentera aldrig, aldrig, aldrig vad/hur/hur mycket någon äter. Även om det är helt oskyldigt i dina ögon. Den skam jag kände (och ibland fortfarande känner) när jag köpte godis, poppade popcorn eller köpte snabbmat gjorde att jag helst ville smälta ihop med väggen och att någon skulle uppmärksamma det mer än vad jag trodde att alla redan gjorde var min värsta mardröm.
    • Diskutera inte dieter, strikta träningsscheman eller hur du ska komma i form till sommaren med folk du inte känner till 100 % och undvik det helst överhuvudtaget. Det är så många går runt med problematiska tankar och det är helt omöjligt att se på utsidan, även om media matar oss med hur en ätstörd person ser ut.
    • Prata överlag inte om kroppar så himla mycket hela, hela tiden. Jag älskar att min kropp kan ta mig ut i naturen och upp på olika berg med feta utsikter, att den kan dansa och få hjärnan att spruta ut endorfiner, att den har orkat bära mig i 26 år och förhoppningsvis orkar i många fler. Men det är bara en kropp.

 

Vi kan väl hjälpas åt?

DSC07202 (kopia).jpgTranslation: This is probably the most personal I’ve ever been on this blog, but since Vicky informed me that it’s National Eating Disorder Awareness Week I feel like it’s time to publish the blog post I’ve been thinking about for months.

When I was in junior high I started to eat healthy. In my mind that wasn’t equal to eating what my body and mind craved and needed, but rather cutting out everything that I deemed as too sweet, too fat or just bad. It started very innocent with a bet consisting of me not eating candy for a year, but that was all it took. When I read my diaries from that time I feel like crying. Page after page with entries on what I’ve eaten and comments like good! and bad:( depending on how well I’d stuck to my made up food rules. I was only a child but already my brain was set on what I was allowed to eat and not. When the other kids had pizza or McDonalds I ordered a salad (that didn’t even taste good?), I turned down birthday cakes and Christmas candy. But I never stopped eating, and I believe that’s why it was so easy to hide. Because when you’re “healthy”, work out a lot and eat according to what society think is good for you no one sees the chaos in your brain. Instead, you get loads of encouragement on your discipline and are constantly being told that you’re doing great. And who doesn’t want to do great?

It went on for years but I don’t have any pictures of my starving body to show or horror stories to tell. I was in great physical shape and since the sick thoughts were in my mind and only there I haven’t been diagnosed or treated. Just like Vicky I believe that you never really recover from these kind of things, but today I’m much, much better. Maybe as good as I’ll ever get. The occasional twisted thoughts no longer control my eating or exercising. But there are still things that triggers these kind of thoughts, and if you want to help me and others with a similar problem there’s a few things you can do:

    • Do never, ever talk about what/how/how much someone eats. Even if you don’t mean anything by it. The shame I felt buying candy, making popcorn or having fast food made me want to disappear and that anyone would loudly point it out was my worst nightmare coming true.
    • Do not discuss diets, strict workout plans or how to get in shape for summer with people you don’t know 100 %, and avoid it completely if possible (spoiler: it is). There are so many walking around with these kind of problems and it’s impossible to see who just by looking at them (even though television is trying to tell you otherwise).
    • Just stop talking about bodies all the fucking time. I love that my body can take me out in the wilderness and to amazing views from the top of different mountains, that it can dance in a way that makes my brain produce endorphins, that it has carried me for 26 years and hopefully for many more. But it’s just a body.

 

We can do this together, right?

Några önskningar för 2017

Jag har alltid tyckt det känts lite töntigt att sätta mål. Lite sådär Blondinbella “law of attraction”-igt, att man ändå inte vet vad som händer. Men ju mer jag tänkt desto mer inser jag att jag också har mina mål att sträva efter, även om de inte blir nedskrivna och avbockade. Förra året valde jag att inte göra en önskelista med prylar på bloggis, utan istället skriva ner saker jag önskade hände det kommande året. Nyårsönskningar, eller mål om du så vill. Jag fäste aldrig någon större vikt vid att infria dem för att kunna sätta ännu en bock på papper, istället blev listan en chans att ordentligt tänka igenom grejer jag ändå ville att det nya året skulle innehålla. De flesta saker infriades, medan några, bland annat den största grejen att få praktisera i San Francisco, inte hände. Det känns okej, kanske mer okej än om jag kallat det mål och gjort allt för att checka av dem.

Så, eftersom det ändå blev något av en succé förra året tänkte jag köra samma sak i går. Här är dem, mina önskningar inför 2017:

  • Orka att jobba och plugga samtidigt i vår. Sedan någon månad hjälper jag en gammal lärare med research för olika kunder, något som är både kul och jätterelevant för framtiden. Det vore roligt att fortsätta med det medan jag jobbar på examen.
  • Hitta en praktikplats eller juniorposition i London efter examen.

  • Hajka mer! Skåne, Bergslagen, Norge, England, Skottland. Möjligheterna är oändliga.
  • Skapa en vardag med Marcus (igen). Det här är kanske det finaste önskningen av dem alla, ni förstår inte hur mycket jag längtar efter att på riktigt kunna säga “aldrig mer distans”.
  • Bestiga Kebnekaise.
  • Satsa mer på bloggen. Det här är kanske det mest otippade av alla, men jag känner verkligen att jag vill engagera mig mer i år. Jag tror att det betyder mer frekventa inlägg, bättre innehåll och spännande förändringar, men vi får se.
  • Lära mig mer om min släkt. Mina mor- och farföräldrar blir inte yngre och jag inser att jag inte vet så mycket om var de kommer ifrån. Vissa historier kan jag utantill, men det finns så många luckor att fylla i.

Translation: My wishes for 2017. I want to find an internship or junior position in London after graduation, go on more hikes, build an everyday life with Marcus (which means no more LDR (<3)), conquer Sweden's highest peak, learn more about my grandparents past and family history in general and put more effort into this very blog. Plus, I finally got a reason to publish the photo below, a reason as good as any to write down your New Years wishes. I mean, what is a better match for future hopes than a pic of someone harmonically embracing the nature while staring into the distance. Nothing, I would say.

DSC07590.JPGHar förresten letat en anledning att publicera den har bilden sedan den togs, och nu kom det äntligen?! För vad passar bättre till nyårsönskningar än någon som harmoniskt liksom omfamnar naturen och blickar in i fjärran? Inget tror jag.

Lägesupdate: sista dagen i november

Det är sista dagen i november klockan 16:05 och jag sitter i min lillebrors rum. Han spelar the Sims och jag hänger i soffan. Jag har inte varit utanför vårt lilla samhälle sedan i måndags, flera gånger planerat att åka den knappa milen in till stan men det har snarare gjort mig stressad än fylld med energi. Så istället har jag stannat här. Kollat ikapp serier, jobbat, promenerat på frostbitna löv.

Jag känner mig ganska tillfreds nu. Det är tydligt att den här perioden i mitt liv är tillfällig och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blickar framåt, men trots det har jag landat i något som för tillfället ger mig ro. Jag träffar vänner, tränar, har en bra mix mellan flera stimulerande jobb, får ändå tid till att vila. Äter risgrynsgröt till frukost, sjunger luciasånger och riktigt går in i allt som har med julen att göra.

Om 20 dagar får jag träffa Marcus igen. Just nu är mer förväntansfull än full av saknad, blir helt pirrig när jag tänker på att spendera några dagar i lägenheten på Norr Mälarstrand och bara vara för första gången på tre månader. Ännu mer pirrig blir jag när kollar på Airbnb inför vår Londonresa under 2017 första dagar. Då lägger vi grunden för framtiden, utforskar områden som kan bli våra. När han går på intervjuer ska jag bara vandra runt i staden jag älskar så mycket men inte besökt på nästan fem år. Det blir fint.

DSC08400.JPG

Translation: A few words on life right now. I’m doing alright. Even though this particular time in life really is temporary, and I would be lying saying I’m not looking ahead, I feel pretty good about being here. In 20 days I will be seeing Marcus again and after New Years we’re flying to London to visit a city we haven’t seen in almost five years, make plans for the future and stroll through neighborhoods that might be ours quite soon.

Hur får man ett distansförhållande att hålla?

Processed with VSCOcam with f2 preset

I början av 2012 blev Marcus och jag tillsammans. Under det första året gjorde vi grejer som så många andra nykära: lagade gigantiska bruncher och spenderade hela förmiddagarna i sängen, pussades på olika tåg runt om i Europa, längtade ihjäl oss när vi inte setts på en hel dag och pratade, pratade, pratade om familjer, gamla vänner, drömmar och saker som hände när man var tio. Vi hann till och med flytta ihop i en liten etta mitt i Stockholm. Men nästan hela tiden överskuggades det rosenskimrande av ett mörkt moln som blev större ju längre tiden led, redan i maj visste vi att han året därpå skulle flytta till andra sidan jorden. Klipp till fyra år senare så har vi ännu en gång 800 mil emellan oss och nästan varje gång jag  berättar det för någon ny kommer reaktionen “hur klarar ni det?!”. Så jag tänkte att jag ska bidra med mina bästa tips.

För många känns ett distansförhållande såväl skrämmande som nästintill omöjligt, men så behöver det inte vara. Det är stundtals svinjobbigt och visst har jag haft dagar när jag bara gråtit (många fler än en) men det finns grejer som underlättar:

  • Ha en tidsplan. Planer kan givetvis ändras, men utan någon typ av tanke om när ni slipper distansen blir det lätt outhärdligt. Blir det när du/hen slutar plugga, när ni har möjlighet att flytta till varandra eller till en ny gemensam stad?
  • Innan ni skiljs åt, bestäm nästa gång ni ses. Även om det är sex månader kvar (been there done that) är det så viktigt att ha något konkret att se fram emot och längta till.
  • Prata, prata, prata, prata. När man inte ses så ofta går det inte att visa känslor och tankar via kroppsspråk och handlingar som man annars är van vid. Är du ledsen? Berätta det. Arg? Det också. Känner du dig åsidosatt eller svartsjuk? Håll för guds skull inte inne med det. Underbyggda känslor blir så himla mycket skadligare när man inte ses face to face.
  • Hörs ofta. Ni behöver såklart inte prata varje dag, livet händer ju, men att skicka ett kort hej eller en bild som påminner dig om hen tar inte många sekunder men kan göra en dålig dag väldigt mycket bättre.
  • Lita på din partner. Tillit är ju inte alltid rationellt så detta tips är lite knepigt, men om ett distansförhållande ska fungera måste du tro på att din partner är ärlig. Svartsjuka blir så mycket starkare på distans.
  • För att underlätta tilliten, var delaktiga i varandras liv. Berätta om din nya träningskompis, dem som jobbar på ditt jobb, bekantskapen som blivit en vän. Även saker som kan verka triviala eller självklara för dig kan växa som en ond knut i bröstet hos din partner. När ni väl ses, presentera hen för personer som är frekventa i ditt liv (till en rimlig gräns förstås). Det är så lätt att bygga upp saker i huvudet när man bara får höra vissa grejer, men min erfarenhet är att det blir mycket bättre av en liten reality check.
  • Försök att se fördelarna med distansen. Jag har fått ha mitt “eget” liv med en utbildning, stad och vänner som i första hand är mina. Jag har bott själv i flera år och lärt mig supermycket om mig själv. Vi blev tillsammans tidigt men har på ett vis levt singelliv i perioder under dessa år (minus själva intimitetsbiten då): gått ut med vänner så mycket vi vill, inte behövt ta hänsyn till någon vad gäller matval, inredning eller helgplaner. Vi har båda utvecklats självständigt men ändå alltid haft varandra.
  • Ladda ner en nedräkningsapp (typ Big day) och håll koll på dagarna tills ni träffas, det är härligt att se hur det sakta men säkert tickar nedåt.
  • När vi ändå är inne på teknik, appen Couple är bra för att skicka privata meddelanden, små videoklipp eller töntiga bilder. En plats som är bara eran liksom. Lösenordsskydda för ultimat privacy.

Sen finns det ju inga garantier för att det kommer att hålla även om du följer alla tips till punkt och pricka, men inte heller att ett distansförhållande behöver betyda slutet. Om ni vill vara tillsammans förlorar ni (i de allra flesta fall) ingenting på att försöka, vara snälla mot varandra, prata ofta och härda ut.

Translation: My advice for surviving a long distance relationship: 1. make a time plan, even if it’ll be several years until you can live in the same place 2. every time you say goodbye, make sure you when you’ll be seeing each other again 3. be clear about your emotions, without physical contact and body language it’s super hard for your partner to guess what you’re feeling 4. stay in contact, even if you can’t talk every day it only takes a couple of seconds to send a stupid picture or a simple hello to let them know that you think about them 5. trust your partner, jealousy tends to grow stronger when miles apart 6. make sure to engage your partner in your life, tell them about new friends or co-workers and introduce them to people frequent in your life 7. try to see the ups of long distance, like that you get to be independent but still a part of a team (sorry for cheese) 8. download a count down app (like Big Day) 9. speaking of apps, Couple is great and let you password protect your private conversations, silly pics and short videos. Good luck and remember that long distance doesn’t have to mean the end.

Hur gick det med mina önskningar för 2016?

Inför julen 2015 skrev jag ingen önskelista med prylar, istället berättade jag för er om några saker jag önskade för det kommande året, som en bucket list eller en sorts nyårslöfteslista. Nu har drygt hälften av 2016 passerat så jag tänker att vi tar en titt på hur det gått hittills.

  • Försöka skaffa fler icke-svenska vänner. Men ja! Trodde länge att den här punkten skulle bli katastrof eftersom jag inte ansträngt mig för att bjuda ut presumtiva kompisar på fika eller någonting under våren, men sommaren visade sig vara duktig på den fronten. Nu pratas det engelska i de allra flesta sammanhang jag befinner mig i, förutom när det bara är jag och Marcus.
  • Vara med i minst en kommunikationstävling. Det här däremot, ingen vidare lycka än så länge.
  • Fixa i ordning i vår lägenhet. Redan fixat, det gjordes direkt när Kate flyttade in i februari. Trivs så himla bra i vårt nya vardagsrum.
  • Besöka ett land jag aldrig varit i förut. Även om vi rest en del har vi hållit oss inom rikets gränser men kanske, kanske bjuder vintern på en liten resa någonstans exotiskt.
  • Bli bättre på att FaceTimea med mina vänner i andra länder. Är fortfarande sämst på det, förlåt alla.
  • Ta mer plats i klassrummet. Oh ja, vilken succé våren blev i det syftet, känns som en vinst.
  • Investera i ett gymkort och komma igång med träningen igen. Det blev inget gymkort och dröjde ofantligt länge innan träningen togs upp men nu är jag på g igen sedan ungefär fem veckor tack vare nyvunnen inspiration och Försvarsmaktens träningsklubb.
  • Hitta en riktig kalaspraktikplats här i SF där jag kan spendera hösten. Ja, det här är väl den sorgligaste biten av det hela. För visst hittade jag en praktikplats, två till och med, men inte fick jag stanna för det.

Så, efter en genomgång av lista måste jag ändå säga att större delen av målen redan är avklarade. Kanske får jag sätta mig med en ny lista väl hemma i Sverige, eller så låter vi bara hösten bli som den blir och tar nya tag i vår. Kanske blir det så.

Translation: In December I wrote a list of things I wished for to happen in 2016, and now that we’re more than half way through the year I figured it’s time to evaluate and see how many that have come true so far. I have succeeded in hanging out more with non-Swedish people, redecorating our apartment, speaking up more in class and to take up working out again. I haven’t been competing in a communications/advertising competition yet, I unfortunately didn’t become better at FaceTiming my friends back in Europe (sorry!) and I even though did find a great internship here in SF I still wasn’t able to stay. After looking at the list it seems like I have accomplished most of the “goals” already, so maybe it’s time to write a new one list. But on the other hand, I might just take fall is it comes and start over towards the end of the year. I might just do that.

Tre saker att läsa den 8 mars

– Min vän Linn skrev så fint till sin dotter Lykke i Expressen idag.

– Rättviseförmedlingen tipsar om bra kvinnodagskunskap.

– Ida ger svar på tal, här och här.


Jag orkar inte ens tänka på hur jäkla sjukt det är att vi fortfarande behöver den här dagen, att en kvinna tjänar i snitt 3,6 miljoner (!) mindre än en man under sin livstid, att vi ständigt reduceras till att vara enbart våra kroppar, att det går så otroligt sakta framåt. Jag tänker absolut inte säga grattis på kvinnodagen, men gott nytt kvinnokampsår till oss åtminstone.

Translation: Today it’s International Women’s Day and I posted links to three things that I think you should read (unfortunately they’re all in Swedish). I’d never say congratulations for being a woman today, but we can at least wish each other a happy new feminist year, right?

Repris – hemlös eller hipster

Halloween närmar sig, och därför tycker jag att det känns passande att posta en repris på den krönika jag skrev i Lundagård för precis ett år sedan:

De dyker ständigt upp i din Facebookfeed, evenemangen som rekommenderas för dig eftersom någon av dina vänner ska gå. Nationskvällar, hemmafester, loppissöndagar, de flesta harmlösa och inte särskilt relevanta för den oinvigde. Men ibland kommer inbjudningar som får en att stanna upp lite, klicka sig vidare för att läsa mer om vad som menas.

Det hände mig för någon vecka sedan. En bekant hade anmält sig till en universitetsfest på ett annat universitet där temat var hemlös eller hipster.

Jag har funderat lite på hur en sådan fest skulle kunna se ut. Hur skulle snacket gå? ”Vilken fantastisk utklädnad, hade jag sett dig på stan hade jag aldrig gissat att du faktiskt har någonstans att bo”. Jag undrar om maten går i samma tema, blir gästerna ständigt påminda om hungern som gnager i maggropen? Avslutas kvällen med att ett glänsande pris för bästa kostym delas ut till den som skickligast gestaltat någon på samhällets botten? Finansieras festen genom pantburkar och om turen är framme, lite småpengar som hittas längst ner i plånboken?

Jag tänker också på hur det skulle kännas efteråt, när glasen är urdruckna och ljuset tänds. När deltagarna går hem och byter till hela och rena kläder, kammar håret och tvättar bort den påmålade smutsen. Ägnar de då en tanke åt dem utan möjlighet att låsa dörren om sig, som inte har något täcke att krypa ner under? De som tvingas ta tillflykt till tågstationer, trapphus och toaletter när det blir för kallt för att spendera natten utomhus.

Jag hoppas det. Helst önskar jag att du ägnar en tanke åt dem innan du väljer att göra en rolig grej av deras utsatthet. En utsatthet som du själv antagligen aldrig kommer tvingas bli en del av.

Det är både ledsamt och pinsamt att privilegierade, välutbildade ungdomar inte inser det bisarra i klä ut sig till hemlösa för att ha roligt. Tyvärr verkar tveksamma utklädnader inte vara helt ovanliga på universitetsfester. De som protesterar avfärdas som tråkiga och jag har hört meningen ”kan du inte ta ett skämt” yttras mer än en gång.

Saken är den att det inte är roligt, framför allt inte för dem som varje dag kämpar i utsatthet och mot fördomar. Om du inte drabbas är det inte din sak att avgöra om du får skämta om det eller inte, oavsett hur fyndig outfit du hittat.

Dödsstöten för mitt personliga varumärke

Som ni redan vet så skriver jag krönikor för studenttidningen Lundagård, och nu har jag knåpat ihop ännu en. Den kommer här:

Det var inte helt lätt att skriva den här krönikan. Efter fyra terminer som studentlivskrönikör är det kanske inte så konstigt att det blir allt svårare att hitta ett ämne att diskutera. Jag vill inte vara för gnällig, men samtidigt vass. Inte bli uppfattad som en negativ bakåtsträvare men inte heller som någon helt utan åsikter.

Det handlar inte bara om att försöka skriva en intressant och relativt underhållande krönika för lundastudenter. Om ett år tar jag examen och dessa krönikor blir en del av mitt personliga varumärke, de kommer upp när du googlar mitt namn.

Och om det är något jag matats med sedan jag tog mina första trevande steg i kommunikationsbranschen är det budskapet att vårda mitt varumärke. Jag ska vara försiktig med vad jag postar på sociala medier, knyta kontakter med rätt personer, inte synas i ofördelaktiga sammanhang. För att ha möjlighet att göra karriär och med den få ett framgångsrikt och otroligt lyckligt liv krävs det ett personligt varumärke som sticker ut utan att för den skull vara för spetsigt.

En annons för EF uppmuntrade mig att kontakta dem om jag hade ”panik över min karriär”. Borde jag ha det? Måste man som kommunikatör, jurist, ekonom eller något helt annat drivas av en brinnande vilja att klättra högre och högre på karriärstegen?

Det känns inte längre okej att nöja sig med ett arbete där man trivs, där man känner att man gör ett bra jobb och har roligt. Det kanske är accepterat om du är lärare, men som kommunikatör förväntas du ständigt vilja ta dig längre fram, längre upp, förbi andra.

Det gör mig så trött. Visst är det positivt att vara på väg in i en bransch med utvecklingsmöjligheter, där det inte står helt stilla från inträde till pension. Men att förutsätta att precis alla vill bli partner eller sitta på en VD-post är att missta sig. Och tur är väl det, för så vitt jag vet behöver ett företag inte mer än en verkställande direktör?

Kanske blir den här krönikan dödsstöten för mitt varumärke. Om så är fallet får jag helt enkelt nöja mig med det lilla och hoppas att livet blir bra ändå, utan fina titlar och ett stort bankkonto. Och det känns faktiskt helt okej, för det finns annat som är viktigare.

Han kom tillbaka till oss

Det är påskdagen, solen skiner och vi sitter i bilen och pratar om den femtonåriga killen som blev påkörd och inte klarade sig. Han sprang ut framför en bil som inte såg honom i mörkret. Jag tänker på när hans familj fick meddelandet om att hans hjärna inte orkade längre, på när de begravde någon som inte skulle begravas på många, många år än. Tänker att det kunde varit vi.

Istället sitter vi här i bilen, och han som en gång låg där i en pipande respirator med infarter i alldeles för många vener rattar nu bilen och vill gärna köra både två och tre extra vändor för att öva inför uppkörningen i maj. När jag kom hem i torsdags visade han stolt upp den nyinköpta studentkostymen, beklagade sig över skavsåren från veckans flyttfirmejobb och övade låtar inför första folkhögskolesökningen, precis som vilken artonåring som helst. Det hade inte behövt vara så.

Det hade kunnat ta slut den där fredagen i mars för två år sedan, när den unga sjuksköterskan tog emot oss med stressad blick och snabbt visade in mamma och pappa på avdelningen. När de kom ut behövdes bara en blick för att bekräfta det jag redan kände i hela kroppen. Jag gick aldrig in den dagen. Jag klarade inte av att gå in en enda gång till förrän han vaknade, en och en halv vecka senare.

För till skillnad från den andra, nästan jämnåriga killen, så vaknade min lillebror. Han kom tillbaka till oss, inte direkt och på en gång, men efter drygt två veckor slog han upp ögonen och började resan mot att bli sig själv igen. Det där trädet i kanten av pisten fick aldrig chansen att slita sönder det liv vi sett framför oss.

Det finns fortfarande någon som ringer mig när han har tråkigt på bussen, vi har kunnat fortsätta prata skoltrötthet och filosofi, diskutera träningsmetoder och framtidsplaner. Han kommer stå där i sin vita mössa den tolfte juni tillsammans med den klass han var borta från i drygt en månad efter sportlovet i ettan. Vi behövde aldrig begrava någon som inte skulle begravas på många, många år än.

Och om det är något jag aldrig glömmer att vara tacksam för, så är det det.

DSC_1187

Translation: Two years ago my baby brother crashed backwards into a tree while skiing with friends. He was severely hurt and the following two weeks we yo-yo:ed between hope and despair, not knowing if he would make it. He did, and last spring he graduated high school with the same class he was away from for about a month in the beginning of March 2013. He came back to us and we didn’t have to bury someone that wasn’t supposed to be buried for many years yet. This time of year in particular, but any time of the year really, reminds me of how grateful I am for that.

Du som är så duktig

Som några av er kanske vet skriver jag lite då och då för tidningen Lundagård. Jag har aldrig lagt upp något av mina alster här men tänker att någon gång måste vara den första. Den här krönikan handlar om det där himla duktig flicka-syndromet som jag och så många andra kämpar med hela tiden. Eftersom Lundagård är en studenttidning och min uppgift att skriva studentlivskrönikor har den en viss studentprägel, men jag hoppas ni som inte pluggar kan läsa den med viss behållning ändå. Here we go:

Jag älskar yoga. Jag älskar flödet, lugnet, den styrka och smidighet träningen ger. Jag älskar att gå ut från salen totalt avslappnad och helt mjuk i kroppen. Det var i alla fall därför jag trodde att jag gillade det, det är vad jag fortfarande försöker intala mig. Sanningen är inte riktigt lika harmonisk.

Sist jag låg där under filten på avslappningen och försökte tänka på ingenting slog det mig. Jag greps av insikten att yoga visserligen är allt det där jag gillar, men den största anledningen till att jag älskar de instruktörsledda klasserna är en helt annan. Jag älskar yoga för att det är en chans att visa sig duktig.

Som gammal dansare är det en träningsform som passar mig. Jag är bra på yoga, åtminstone ser det ut så. Efter hundratals timmar i danssalen är det lätt att hålla balansen på ett ben och den smidighet jag tränat upp sedan lågstadiet är fördelaktig i nästan alla positioner instruktören visar. Saken är bara den att yoga inte handlar om vem som kan lyfta benet högst eller orkar stå längst i trädpositionen. Yoga är något som ska göras för dig själv, något som ska träna själen minst lika mycket som kroppen. För att det ska fungera kan man inte snegla på de andra i rummet eller pressa längre bara för att visa att man kan.

Mitt tvångsmässiga duktighetssyndrom är ingenting som är reserverat för yoga. Även skolan har en förmåga att spä på mitt behov av att prestera på topp. Problemet är, precis som med yogan, att det inte är det universitetet är till för. Eftersom få arbetsgivare bryr sig om ifall jag skrev G eller VG på senaste tentan borde jag istället lägga tiden på att förstå och minnas det vi läser, för att kunna använda kunskapen i framtiden.

Hela min uppväxt har präglats av ett ständigt behov av att visa mig duktig. Det är svårt att ignorera, men jag ser ändå ett ljus i prestationsångesttunneln. Idag fejkar jag inte längre toalettbesök för att slippa presentera svaren på veckans nutidsorientering, som i mellanstadiet. Jag vet när jag måste påminna mig själv om att det finns viktigare saker i livet än alla rätt på tentan. Tiden verkar ha en positiv effekt på mitt bekräftelseknarkande.

Och tänk, en vacker dag kanske jag till och med kan låta mig själv att ibland komma sist, vara sämst. Det vore något det.