Sånt jag inte pratar om

Det här är antagligen det mest personliga jag någonsin skrivit här, men jag tror att ju fler vi är som pratar om det desto bättre, så jag har bestämt mig för att inte fega ur. Jag läste precis på Vickys blogg att det är National Eating Disorder Awareness Week (i USA förvisso) och känner att det är dags att äntligen publicera det där inlägget jag funderat på att skriva i flera månader.

När jag gick i högstadiet bestämde jag mig för att börja äta nyttigt. I mitt huvud innebar det inte att få i sig det som kroppen krävde, utan snarare att undvika allt min hjärna (med god hjälp av samhället) ansåg vara för fett, sött eller på annat sätt dåligt. Det började med något så oskyldigt som ett godisstopp, men sen var jag fast. Jag kan titta tillbaka på dagböcker från den tiden och bli så ledsen. Sida upp och sida ner med matdagböcker, där jag kommenterat bra! eller dåligt:(, beroende på hur jag tyckte att veckan gått. Jag var bara ett barn men min hjärna var redan helt inställd på vilka livsmedel som var tillåtna och inte. När andra åt pizza eller McDonalds åt jag en sallad som inte ens var god, jag tackade nej till påskägg och julgodis. Men jag slutade aldrig äta, och jag tror det var därför det var så lätt att dölja. För när du är “nyttig”, tränar mycket och äter “hälsosamt” är det ingen som ser kaoset i din hjärna. Tvärtom får du hurrarop och påhejningar eftersom att du är så duktig och disciplinerad. Och duktig vill man ju vara.

Det pågick i år men jag har inga svältbilder att visa eller skräckhistorier att berätta, rent fysiskt mådde jag bra och eftersom kaoset fanns i mitt huvud och bara där har jag varken diagnosticerats eller behandlats. Precis som Vicky tror jag att man aldrig riktigt blir helt bra, men idag mår jag mycket, mycket bättre, kanske så bra jag kommer kunna må. De ovanliga men förekommande tankarna påverkar inte längre mina mat- och träningsval. Men det finns fortfarande saker som triggar, och om du vill hjälpa mig och många andra med liknande problematik finns det några saker du kan tänka på:

    • Kommentera aldrig, aldrig, aldrig vad/hur/hur mycket någon äter. Även om det är helt oskyldigt i dina ögon. Den skam jag kände (och ibland fortfarande känner) när jag köpte godis, poppade popcorn eller köpte snabbmat gjorde att jag helst ville smälta ihop med väggen och att någon skulle uppmärksamma det mer än vad jag trodde att alla redan gjorde var min värsta mardröm.
    • Diskutera inte dieter, strikta träningsscheman eller hur du ska komma i form till sommaren med folk du inte känner till 100 % och undvik det helst överhuvudtaget. Det är så många går runt med problematiska tankar och det är helt omöjligt att se på utsidan, även om media matar oss med hur en ätstörd person ser ut.
    • Prata överlag inte om kroppar så himla mycket hela, hela tiden. Jag älskar att min kropp kan ta mig ut i naturen och upp på olika berg med feta utsikter, att den kan dansa och få hjärnan att spruta ut endorfiner, att den har orkat bära mig i 26 år och förhoppningsvis orkar i många fler. Men det är bara en kropp.

 

Vi kan väl hjälpas åt?

DSC07202 (kopia).jpgTranslation: This is probably the most personal I’ve ever been on this blog, but since Vicky informed me that it’s National Eating Disorder Awareness Week I feel like it’s time to publish the blog post I’ve been thinking about for months.

When I was in junior high I started to eat healthy. In my mind that wasn’t equal to eating what my body and mind craved and needed, but rather cutting out everything that I deemed as too sweet, too fat or just bad. It started very innocent with a bet consisting of me not eating candy for a year, but that was all it took. When I read my diaries from that time I feel like crying. Page after page with entries on what I’ve eaten and comments like good! and bad:( depending on how well I’d stuck to my made up food rules. I was only a child but already my brain was set on what I was allowed to eat and not. When the other kids had pizza or McDonalds I ordered a salad (that didn’t even taste good?), I turned down birthday cakes and Christmas candy. But I never stopped eating, and I believe that’s why it was so easy to hide. Because when you’re “healthy”, work out a lot and eat according to what society think is good for you no one sees the chaos in your brain. Instead, you get loads of encouragement on your discipline and are constantly being told that you’re doing great. And who doesn’t want to do great?

It went on for years but I don’t have any pictures of my starving body to show or horror stories to tell. I was in great physical shape and since the sick thoughts were in my mind and only there I haven’t been diagnosed or treated. Just like Vicky I believe that you never really recover from these kind of things, but today I’m much, much better. Maybe as good as I’ll ever get. The occasional twisted thoughts no longer control my eating or exercising. But there are still things that triggers these kind of thoughts, and if you want to help me and others with a similar problem there’s a few things you can do:

    • Do never, ever talk about what/how/how much someone eats. Even if you don’t mean anything by it. The shame I felt buying candy, making popcorn or having fast food made me want to disappear and that anyone would loudly point it out was my worst nightmare coming true.
    • Do not discuss diets, strict workout plans or how to get in shape for summer with people you don’t know 100 %, and avoid it completely if possible (spoiler: it is). There are so many walking around with these kind of problems and it’s impossible to see who just by looking at them (even though television is trying to tell you otherwise).
    • Just stop talking about bodies all the fucking time. I love that my body can take me out in the wilderness and to amazing views from the top of different mountains, that it can dance in a way that makes my brain produce endorphins, that it has carried me for 26 years and hopefully for many more. But it’s just a body.

 

We can do this together, right?

Advertisements

Det blir söndag i London också

För några veckor sedan var jag ju i London som ni vet, så jag tycker vi tar och tittar på hur det såg ut under söndagen. Vi började dagen med lax och avokadomackor och På Spåret i sängen men till slut var klockan så mycket att det knappt skulle bli någon dag kvar om vi inte skärpte till oss. Så då gjorde vi det. Vi fortsatte på vårt mission att ta oss bort från öst och hamnade i Notting Hill där man kan strosa bland antikviteter, peka på hus man vill bo i och äta semla på Fabrique, bland annat. Så vi gjorde det också. Via Little Venice hamnade vi inne i stan igen och bläddrade i böcker på Marylebone High Street, åt nudlar på Wagamama och uppskattade hur britterna hittat ett nytt användningsområde för de ikoniska telefonkioskerna. När vi satte oss på bussen hem var tanken att se La La Land på Hackney Picturehouse (Marcus hade redan sett den men den var “så mysig” att han hade noll problem att se om) men vi hamnade hemma med glass och Tallulah på Netflix istället. Jag var supernere och på gränsen till katastrofgråt mest hela tiden, så det var nog bäst. Fy fan vad jag hatar distans ändå.

Translation: A few weeks ago I was in London as we all know by now, so let’s take a look at how our Sunday played out. We started the day by being super lazy in bed with lox&avo sandwiches and a Swedish geography game show (which I love but am probably not the target audience for). After spending way too many hours doing nothing we realized that the day was kind of slipping through our fingers, so we walked to London Fields Station and headed west. In Notting Hill we looked at antiques and had cinnamon buns and my favorite pastry of all times, semla, at Fabrique on Portobello Road. On our way back east we walked through Little Venice and Marylebone High Street where we flickered through books at Daunt Books and had noodles at Wagamama. The plan was to see La La Land at Hackney Picturehouse, but we ended up in bed with ice cream and Tallulah on Netflix instead. I was kind of a wreck and on the verge of becoming a bawling meltdown of a human so I guess it was for the good. Long distance can be tough sometimes you guys.

 

Tre riktiga kalastips

  • Lyssna på Frida Hyvönens nya skiva Kvinnor och Barn. Från början till slut, på en plats där du har möjlighet att riktigt lyssna på texterna.
  • Titta på Bonusfamiljen på SVT play och skratta samtidigt som du får lite ont i magen.
  • Ladda ner 80 riktigt goda mackor-podden med David Sundin och Albin Olsson. Perfekt matlagningssällskap.
    DSC09720.jpgTranslation: A album you should listen to, a tv-series you should watch, a podcast to download. Unfortunately they’re all in Swedish this time.

En gång var jag i London två gånger

För två veckor sedan flyttade Marcus. Han och hans (jobb-)partner Kate frilansar på en reklambyrå i några veckor och jag är ensam igen. Man tror ju att vi borde ha vant oss vid det här laget, men jag har typ aldrig gråtit så mycket som de två senaste gångerna vi sagt hejdå. Kaos verkligen. Jag tror det är för att vi, efter fyra år, känner oss rätt så himla klara med den här distansen. Tack gud att det bara är fyra månader kvar.

Fördelen med att hans nya adress är att jag får åka till London lite oftare än vart femte år. Så förra torsdagen, när saknaden gjorde sig påmind redan efter mindre än en vecka, spontanbokade jag biljetter tio timmar innan planet skulle gå och satte väckarklockan på 04.15.

Fredagen spenderade jag mest sovandes på vårt Airbnb för att sen möta upp Marcus och Hugo för middag hemma hos oss. På lördagen vaknade vi helt okej pigga och bestämde oss för att köra en riktig turistdag. Hugo har bott i London i drygt en månad men knappt varit väster om Russel Square, och det måste man faktiskt (åtminstone en gång).

Det var varmt och supersoligt, så killarna gick och kisade medan jag kände mig smart i solglasögon.

Vårt första delmål var södra sidan av London Bridge. Vi tänkte nämligen inte promenera till väst, utan anlända med båt. Det visade sig vara betydligt mindre glassigt än jag mindes det, men ändå lite mysigt.

Efter att ha trängts med ungefär alla andra turister vid Houses of Parliament och Westminster Abbey började hungern göra sig påmind och vi insåg att vi var på ungefär det sämsta stället i hela London för tidig middag. Vi promenerade upp genom Green Park och höll tummarna.

Tack och lov hittade vi en pub där man kunde få både öl och snacks. Ni ser ju hur glad jag blev för det.

Trots att vi åt en hel hög med nachos fortsatte både öl-och matmagen att kurra, så vi hoppade på en buss som kryssade mellan galna shoppare på en fortfarande proppfull Oxford Street. Mot Tesco!

Där handlade vi allt vi var sugna på dvs. guac-ingredienser, chips, blinier, rökt lax, hummus och bröd. Väl hemma i den gamla prästgården tyckte Marcus att det var jättekul att peka finger (fucka?) när jag skulle ta kort, ungefär hur kul ser ni här.

Mogenheterna fortsatte vid middagen vilket ledde till ett långt samtal om konstiga grejer man gjorde på högstadiet, att strypa varandra tills man svimmar och varför vissa alltid blir raggade på av det motsatta könet. Vi tänkte ta oss vidare till någon pub men fastnade i vardagsrummet när vi insåg att tröttheten var alldeles för påtaglig för att gå någonstans än till sovrummet (eller hem till Clapton då, för Hugos del). Snipp snapp snut, så var den lördagen i London slut.

Translation: Two weeks ago Marcus moved again, and even though you might think we’re used to long distance by now I bawled my eyes out when we said goodbye. I feel so very, very over with this ldr shit now, thank god it’s just four months left. The only upside with him being 617 miles away is that I have an excuse to visit London as often as I can afford. Last Thursday (yeah that’s less than a week after he left) I decided that we’ve been apart for too long and booked a flight for 10h later. After spending most of Friday in bed after waking up at 04.15 we decided to make Saturday an active (and very touristy) day. Themsen boat ride, showing Hugo Houses of Parliament, beer and nachos at a random pub led to dinner at our Airbnb and a failed attempt of pub hopping. Instead, we decided moving from the living room anywhere else than the bedroom would be too much of an effort. Well, except from Hugo who had to take the bus up to Clapton. Poor guy.

Sounds of the trail

Jag är inget stort fan av #liveauthentic-poster på Instagram, men har nog aldrig varit så nära att använda det gamla John Muir-citatet “the mountains are calling and I must go” som idag. Det har varit påtagligt ända sedan jag flyttade ner till Skåne igen, för hur vackert det än är här i juni kan vi väl alla komma överens om att sydligaste Sverige på vintern suger? Det är platt, dimmigt och gråbrunt, med noll snö och ens en upphöjning så långt ögat kan nå. Jag längtar efter Mount Tam, Kilsbergen, Clouds Rest, Desolation Wilderness, Orsaskogarna. Karga fjäll, lummiga skogar, snöklädda vidder.

Sedan drygt ett år har jag varit fast besluten att jag någon gång i livet ska klara hela Pacific Crest Trail, från 4,265 kilometer mexikanska gränsen till Kanada. Men det blir inte det här året, så under tiden drömmer jag mig bort med diverse media för att dämpa hikesuget, även om det snarare har motsatt effekt. Min nyaste upptäckt, podden Sounds of the trail följer två tjejer som gör PTC och respektive Appalachian Trail och rapporterar från vägen. Det känns lite, lite som att vara där ute med dem, och om inte annat som en väldigt bra förberedelse för att få förståelse för vad det faktiskt innebär att bara gå och gå och gå i drygt fem månader.

Translation: I’m not the biggest fan of #liveauthentic posts, but I don’t think I’ve ever been this close to using the old John Muir quote “the mountains are calling and I must go”. Ever since I moved down to the very south of Sweden I’ve been craving mountain air, lakes, snow. Here it’s just greyish, foggy and flat. My heart aches with longing for Mount Tam, Clouds Rest, Desolation Wilderness, the mountain range outside my hometown.

Basically the only thing on my bucket list is to thru-hike the PCT, but it won’t happen this year. Until it does, I listen to Sounds of the trail (a podcast that follows two thru-hikers on the PCT and the AT respectively) in an attempt to still my urge. It’s not working at all, but I think you should listen to it anyway if you like outdoorsy stuff or are simply interested in why people would come up with the idea to walk every day for five months straight.