Sånt jag inte pratar om

Det här är antagligen det mest personliga jag någonsin skrivit här, men jag tror att ju fler vi är som pratar om det desto bättre, så jag har bestämt mig för att inte fega ur. Jag läste precis på Vickys blogg att det är National Eating Disorder Awareness Week (i USA förvisso) och känner att det är dags att äntligen publicera det där inlägget jag funderat på att skriva i flera månader.

När jag gick i högstadiet bestämde jag mig för att börja äta nyttigt. I mitt huvud innebar det inte att få i sig det som kroppen krävde, utan snarare att undvika allt min hjärna (med god hjälp av samhället) ansåg vara för fett, sött eller på annat sätt dåligt. Det började med något så oskyldigt som ett godisstopp, men sen var jag fast. Jag kan titta tillbaka på dagböcker från den tiden och bli så ledsen. Sida upp och sida ner med matdagböcker, där jag kommenterat bra! eller dåligt:(, beroende på hur jag tyckte att veckan gått. Jag var bara ett barn men min hjärna var redan helt inställd på vilka livsmedel som var tillåtna och inte. När andra åt pizza eller McDonalds åt jag en sallad som inte ens var god, jag tackade nej till påskägg och julgodis. Men jag slutade aldrig äta, och jag tror det var därför det var så lätt att dölja. För när du är “nyttig”, tränar mycket och äter “hälsosamt” är det ingen som ser kaoset i din hjärna. Tvärtom får du hurrarop och påhejningar eftersom att du är så duktig och disciplinerad. Och duktig vill man ju vara.

Det pågick i år men jag har inga svältbilder att visa eller skräckhistorier att berätta, rent fysiskt mådde jag bra och eftersom kaoset fanns i mitt huvud och bara där har jag varken diagnosticerats eller behandlats. Precis som Vicky tror jag att man aldrig riktigt blir helt bra, men idag mår jag mycket, mycket bättre, kanske så bra jag kommer kunna må. De ovanliga men förekommande tankarna påverkar inte längre mina mat- och träningsval. Men det finns fortfarande saker som triggar, och om du vill hjälpa mig och många andra med liknande problematik finns det några saker du kan tänka på:

    • Kommentera aldrig, aldrig, aldrig vad/hur/hur mycket någon äter. Även om det är helt oskyldigt i dina ögon. Den skam jag kände (och ibland fortfarande känner) när jag köpte godis, poppade popcorn eller köpte snabbmat gjorde att jag helst ville smälta ihop med väggen och att någon skulle uppmärksamma det mer än vad jag trodde att alla redan gjorde var min värsta mardröm.
    • Diskutera inte dieter, strikta träningsscheman eller hur du ska komma i form till sommaren med folk du inte känner till 100 % och undvik det helst överhuvudtaget. Det är så många går runt med problematiska tankar och det är helt omöjligt att se på utsidan, även om media matar oss med hur en ätstörd person ser ut.
    • Prata överlag inte om kroppar så himla mycket hela, hela tiden. Jag älskar att min kropp kan ta mig ut i naturen och upp på olika berg med feta utsikter, att den kan dansa och få hjärnan att spruta ut endorfiner, att den har orkat bära mig i 26 år och förhoppningsvis orkar i många fler. Men det är bara en kropp.

 

Vi kan väl hjälpas åt?

DSC07202 (kopia).jpgTranslation: This is probably the most personal I’ve ever been on this blog, but since Vicky informed me that it’s National Eating Disorder Awareness Week I feel like it’s time to publish the blog post I’ve been thinking about for months.

When I was in junior high I started to eat healthy. In my mind that wasn’t equal to eating what my body and mind craved and needed, but rather cutting out everything that I deemed as too sweet, too fat or just bad. It started very innocent with a bet consisting of me not eating candy for a year, but that was all it took. When I read my diaries from that time I feel like crying. Page after page with entries on what I’ve eaten and comments like good! and bad:( depending on how well I’d stuck to my made up food rules. I was only a child but already my brain was set on what I was allowed to eat and not. When the other kids had pizza or McDonalds I ordered a salad (that didn’t even taste good?), I turned down birthday cakes and Christmas candy. But I never stopped eating, and I believe that’s why it was so easy to hide. Because when you’re “healthy”, work out a lot and eat according to what society think is good for you no one sees the chaos in your brain. Instead, you get loads of encouragement on your discipline and are constantly being told that you’re doing great. And who doesn’t want to do great?

It went on for years but I don’t have any pictures of my starving body to show or horror stories to tell. I was in great physical shape and since the sick thoughts were in my mind and only there I haven’t been diagnosed or treated. Just like Vicky I believe that you never really recover from these kind of things, but today I’m much, much better. Maybe as good as I’ll ever get. The occasional twisted thoughts no longer control my eating or exercising. But there are still things that triggers these kind of thoughts, and if you want to help me and others with a similar problem there’s a few things you can do:

    • Do never, ever talk about what/how/how much someone eats. Even if you don’t mean anything by it. The shame I felt buying candy, making popcorn or having fast food made me want to disappear and that anyone would loudly point it out was my worst nightmare coming true.
    • Do not discuss diets, strict workout plans or how to get in shape for summer with people you don’t know 100 %, and avoid it completely if possible (spoiler: it is). There are so many walking around with these kind of problems and it’s impossible to see who just by looking at them (even though television is trying to tell you otherwise).
    • Just stop talking about bodies all the fucking time. I love that my body can take me out in the wilderness and to amazing views from the top of different mountains, that it can dance in a way that makes my brain produce endorphins, that it has carried me for 26 years and hopefully for many more. But it’s just a body.

 

We can do this together, right?

Advertisements

4 thoughts on “Sånt jag inte pratar om

  1. Haha, av någon anledning när jag kommenterade så loggades jag in på mitt wordpresskonto som användes för en webbsida till en skol-gruppuppgift. Så nerver mind att mitt namn länkar till en fejkad musikfestival… 😄

  2. Så bra inlägg!! Bra tips också. Känner också tyvärr igen både mig själv & många i min närhet tråkigt nog… Så detta är jättebra att lyfta!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s