Hackney, Hampstead and a bunny

Jag kämpar på med uppdateringarna här, även om de inte blir så frekventa som de en gång var. Men nu har jag åkt på en härlig förkylning och kan inte göra mycket annat än att ligga i sängen, så har jag egentligen någon ursäkt? Nej precis.

Hursomhelst, för några veckor sedan var Måns här och hälsade på, och jag tycker att vi kan ta en kik på vad vi gjorde en av dagarna.

Det var soligt och man kunde riktigt känna våren i luften (inte visste vi då att inte bara en, utan två snöstormar väntade). Sugna på sol tog vi overground österut och hoppade av i Haggerston.

Där gick vi runt på Broadway market en sväng, och blev hungriga av alla bröd, ostar och street food. Tänk, jag har varit där ungefär en miljon gånger och läskats, men aldrig någonsin köpt något. Gör detta mig till deras sämsta kund någonsin?

När vi var färdiga med att ooha och aaha över diverse bakverk smet vi in på NT’s för att, jag vet inte, vila kanske? Man blir bra trött av att fönstershoppa mat.

Där kunde man sitta ute och inmundiga sin lemonad, så det gjorde vi såklart, i sällskap av den starka rösten tillhörande en instruktör som höll någon typ av gympapass några våningar ned. Kan inte riktigt avgöra vad Måns menar med sin min här, är det beundran eller typ “vem är du ens?”.

Sen promenerade vi vidare mot ett av mina absoluta favorit brunch/helglunchställen, Rawduck. Det ligger mellan London Fields och Hackney Central och har så mycket spännande och god mat. Hett tips om du har vägarna förbi.

Mätta och glada bestämde vi oss för att byta såväl miljö som vädersträck, och började röra oss norrut. Någongång i höstas tog nämligen Nic med oss på något som skulle kunna likna en pub crawl (med spöktema…) i Hampstead och Highgate, och vi blev lite kära i hela grejen. Kanske för att den delen av London är så otroligt olik där vi bor, så tillrättalagd, ren (och lite tråkig), och omväxling förnöjer ju. Hursomhelst bestämde vi oss för att ta med Måns dit, och började på The King William IV.

Där var det som vanligt supermysigt, och vi satt länge och pratade om familjen, Stockholm och vad man skulle pyssla med om dagarna ifall man var brittisk överklass.
DSC05292.jpg
Men det bästa av allt, och enda anledningen till att jag smyger in en dålig mobilbild här, är att en person hade med sig en kanin till puben. En kanin som jag, efter att ha kollat över axeln lite för många gånger, fick gosa med. Jag vet att det är tveksamt hur bra det är för en kanin att hänga på en högljudd pub, men han verkade förvånansvärd okej med det (ta det från någon som en gång födde upp kaniner, yep true story).


När det började skymma och jag slitit mig från goset gick vi vidare, upp mot heden (som tydligen heath översätts till, man lär sig något nytt varje dag…). Titta vad mysigt det är i Hampstead, med vindlande gränder, kullersten och maffiga hus.

Det var sådär fuktigt i luften och trots att mörkret kom snabbt kändes det så himla vårigt.

Efter en riktig hajk (det var mycket längre än vad vi mindes det) så kom vi fram till vår destination, the Spaniard’s Inn. Det är en supergammal pub med byggnadsår 1585 som frekventerats av många kända ansikten genom åren. Allt är trångt, snett och vint, men vansinnigt mysigt.
DSC05300.jpgDet var ännu en gång dags för mat och någonstans här fick Marcus kontakt med såväl Kate och Jacob som Hugo och vi bestämde oss för att åka tillbaka där vi kom ifrån, alltså Hackney.

Vi tog oss till Pub on the Park och efter en smärre brottningsmatch med alla galna rugbyfans hittade vi ett bord. Kul ju!

De andra hade mer storslagna planer för kvällen än jag, så när de ville gå till Kansas Smitty’s för drinkar och livemusik kände jag mest av allt att jag ville hem. Så jag drog hemåt och gänget fortsatte sin kväll. Mkt trevlig dag.

Translation: A few weeks ago Måns was here visiting, the sun was shining and I felt all the spring feelings. And when that’s the case you can’t simply stay inside, right? So Måns, Marcus and I took the overground to Hackney where we strolled down Broadway market, made a pit stop at NT’s and had lunch at one of my favorite spots, Rawduck.

Then we felt like changing the scenery and travelled further north, to Hampstead. It’s so different from where we live, and maybe that’s why I like it so much? It’s clean, pretty, and maybe just a little bit boring, quite the opposite to Brixton. However, all we did was spending time in different pubs, one where I met a bunny (that obviously made my day!) and one that was established in 1585 (kind of also made my day, being the history nerd that I am).

After a few hours we had had enough of posh people (jk!) and made our way back to Hackney to meet up with Kate, Jacob and Hugo for, surprise surprise, some more beer. When the others went on to Kansas Smitty’s I headed back down South, there’s a limit to how many pubs I can do in a day. Great day though.

Advertisements

Hoppers in Soho

“Welcome to advertising” säger dom när man är trött efter en 60-timmarsvecka. Det vansinniga i det kan vi ju diskutera en annan gång, men för nu kan vi nöja oss med att konstatera att jag precis gått ur min vansinnigaste jobbperiod jag någonsin och börjar sakta men säkert hitta tillbaka till mig själv. Februari liksom försvann, men nu är det mars och förhoppningsvis fokus på lite annat än jobb.

Hursomhelst, innan allt blev galet firade Marcus och jag sexårsdag (!) på ett ställe som var så bra att jag måste tipsa vidare. Det heter Hoppers, ligger i Soho (men finns också vid St Christopher’s Place) och serverar lankesisk mat. Och det är så.himla.gott. Dessutom gillar man ju när man får lära sig något nytt, och jag måste erkänna att jag hade väldigt dålig koll på vad man äter på Sri Lanka innan vårt besök. Det visade sig att det var precis i min smak, sådan tur. Dessutom hade de drömgoda drinkar.

Gå dit om du någonsin har vägarna förbi Soho!

Translation: I’ve never spent so much time at work that I’ve done the past month. People say that’s a part of being in advertising, and even though I know they’re right I know damn well that I look forward to doing something else than alternating between my desk and bed. February kind of disappeared, but before things went crazy Marcus and I celebrated our 6th(!) anniversary at a place that I can’t keep to myself (even if I kind of want to). It’s called Hoppers and have one restaurant in Soho and one in St Christopher’s Place. They serve Sri Lankan food, and to be honest I wasn’t completely sure what that ment before going, but it turned out to be sooo good. Also, their drinks are amazing, so even more reasons to go. Just do it.

 

Brighton Sundays

För ett tag sedan (eller egentligen jättelängesen, så blir det när man inte bloggar på månader) kände Marcus och jag för att lämna storstan för några timmar. Vi hoppade på tåget söderut och drygt en timme senare var vi framme i Brighton.

Där var det mulet och regnet hängde i luften men det spelade inte så stor roll, havet är ju alltid havet. Plus att det finns något magiskt med kuststäder på hösten och vintern, älskar det där blåsiga och lite karga.


Marcus hade aldrig varit i Brighton förut, så vi gick bort till piren. Det är ändå ett måste.Jag gillar det lite skavigt sunkiga som ändå är stora delar av strandpromenaden. Med reservation för att jag är heeeeelt ute och cyklar här, men vissa delar av Brighton känns som en kuststad som hade sina glansdagar för ett bra tag sedan, riktigt dekadent och härligt, men som sedan fallit lite i glömska. Man kan liksom se spåren och lätt föreställa sig hur maffigt allt var, men nu känns inget varesig nytt eller fräscht. Eller så var det bara lågsäsongen som spökade.

Fint är det ju i alla fall.

Sen strosade vi in mot stadskärnan, som har en helt annan vibe. Färgglatt och hippies och vegansk mat och vintagebutiker om vartannat. Älskar det. Men det bästa var nog godisaffären som, undangömt längst in, hade riktig svensk lakrits. Salta döskallar, hallon- och lakritsskallar, chilifrukter. Förstår ni lyckan?

När vi kände oss klara med stan tog vi oss ner mot stranden igen, molnen hade nämligen skingrats och solen sken in i gränderna.

Där satt vi och åt lakrits (jag) och aktade oss för måsar (Marcus) tills det var dags att gå upp mot tåget igen.

Hejdå Brighton! Eftersom det varit fotboll fick vi stå hela vägen hem, 1 timme och 40 minuter denna gång, vilket gjorde att vi blev jättesura på allt. Inte alls något värdigt avslut på en jättefin dag. Men tillslut rullade vi in mellan taken i Lambeth och kunde andas ut, rufsiga i håret, saltstänkta i ansiktet och helt okej redo för en ny vecka.

Translation: A (quite long) while ago Marcus and I took the train to Brighton. We strolled along the beach, checked out the pier and the vintage stores, talked about how different the city must have been in its seaside resort heydays and most importantly, found Swedish licorice (!). Such a nice day trip.

Monsteror, slussar och lite kändisspotting

Förra helgen när vi satt och åt frukost fick jag en notis på Facebook, det var Kate som berättade att hon och Jacob tänkte spendera dagen i Hackney och undrade om vi ville hänga på. Det ville vi såklart, så när vi druckit upp vår smoothie och ätit upp vår ciabatta tog vi sikte på Columbia Road.

Där är det nämligen blommarknad varje söndag och de mest macho män du kan tänka dig kränger blommor som om livet hängde på det.

IMG_0917.pngDet är en sådan fantastisk kontrast att man helst vill ta kort på alla, men är man så pass harig som jag får det räcka med en smygbild. Vill bli kompis med denna man.

När alla nödvändiga inköp var gjorda och trängseln blev lite för mycket flydde vi in på TUYO för brunch för några och ginger beer för andra.

När vi sen fortsatte strosa längs kanalen inträffade en stor händelse för Kate. Hennes första slussning! Alltså, hon var inte med på båten, utan hade aldrig sett en slussning förut och visste inte ens att det fanns något liknande. Antar att de inte har så många kanaler i East Bay.

Efter att ha inspekterat de nyinflyttades lägenhet gick vi ner till kvarterspuben för en avslutande söndagsöl. Medan vi valsar runt det lilla stället i jakt på ett bord i solen fångar plötsligt en mörklockig man i gubbkeps Marcus uppmärksamhet. Inte medvetet förstås, han satt bara oskyldigt och drack öl, men råkar också vara en av de mest populära karaktärerna i en av de mest populära tvserierna just nu. Kit Harrington mina damer och herrar. Yep, vi tog deras bord när de gick. Sådana är vi.

Sen blev det lite för kallt och jag kände mig lite för sjuk, så vi tog bussen hemåt. Dagen därpå skulle vi nämligen åka till Bath, och man ville ju vara på topp. Mer om det senare!

Translation: Last weekend we met up with Kate and Jacob on Columbia Road to buy flowers from the most macho men you’ve ever seen. When that was covered we went for some brunch and a stroll along the canal where Kate ended up watching her first locking (is that even the word?). Very exciting! We ended up in De Beauvoir Town at the same pub as Kit Harrington. We took his seat when he left because we’re classy like that.

Brixton – Clapham – Peckham

Det blir många rapporter om helgäventyr här, men när man spenderar precis hela vardagarna med plugg, jobb och lite mer jobb finns det inte så mycket mer att rapportera om. Den här helgen var, pga skäl precis nämnda, lugn som en filbunke, men förra veckan hade vi besök av Marcus mamma och då måste man ju aktivera sig.

Här kommer därför en liten bildbomb från lördagen då vi visade runt här i Brixton, tog en sväng förbi Clapham för att fly regnet med bubbel och lyxmellis (kommer mer om detta!) och åkte till Peckam för att hänga på takbaren Frank’s Cafe och äta middag på Montpellier. Det blir alltid så maxade dagar när man har besök? Intensivt men härligt såklart, och kul att få visa runt på ställen man tycker så mycket om.

Fortsättning följer.


Translation: I’m aware that it’s a lot of weekend stuff here, but when your weekdays consist of work, school and some more work that’s how it is. This past weekend was spent mainly in bed, but before that Marcus’ mom was visiting which of course called for some adventure.

Saturday we showed her Brixton, hid from the rain with sparkling wine and snacks in Clapham and took the bus to Peckham for some roof top drink sipping at Frank’s Cafe and dinner at Montpellier. Days get so intense when you have visitors, but it we had so much fun showing her all the places that we love around here. To be continued

Brixton Sundays

God morgon från en nyvaken! Nu tar vi och tittar på vad jag gjorde en söndag för en vecka sedan.

Good morning from a sleepy face. Let’s have a look at some stuff I did last Sunday.

Det här med att posa verkar inte ha varit min starka sida just denna dag, men vem bryr sig egentligen? Här bor vi i alla fall, på andra våningen med utsikt över tågrälsen.

It seems like my timing was a little bit off that day, so here’s another photo of me not posing. Anyway, here’s my new home! Hugo, Marcus and I live on the second floor and I really don’t mind the upgrade from the bug infested ground floor apartment in the Tenderloin (even though I would move back in a heartbeat).


När jag icke-posat färdigt promenerade Marcus och jag över bron och till “riktiga” Brixton. Det var högljudd, massor av folk och varmt som sjutton.

When I was done not posing Marcus and I walked across the bridge to Brixton, noisy and packed with people as always on the weekends.


Efter att ha strosat igenom marknaden svängde vi in i Brixton Village för att spana på diverse saker till hemmet. Vi hittade inte en enda, men var ganska glada ändå.

After strolling through the market we walked around Brixton Village, trying to find some bits and bobs for our apartment. We totally failed, but it didn’t really matter.
DSC04293.jpg
Och ännu gladare blev vi när Hugo hörde av sig och sa att han, Nic och två av hans vänner från New York drack söndagsdrinkar på Brixton Pops övervåning. Vi är väl inte dom som tackar nej, så vi promenerade över gatan.

Because Hugo called and let us know that him, Nic and two of his friends from NYC were having Sunday drinks on the upper floor of Brixton Pop and wanted us to join. And who are we to declines an offer like that?

DSC04292.jpgDet var så varmt, så varmt, så varmt.

It got hotter, and hotter and hotter. Och till slut pallade vi inte mer sol utan möjlighet till skugga och började dessutom bli superhungriga, så när amerikanerna åkt vidare och Hugo och Nic letade efter shorts i diverse affärer siktade jag och Marcus in oss på att hitta något att fylla magen med.

And after a while we had enough of sunshine for one day. The Americans had to leave to catch their flight back to the US, Hugo and Nic where rambling through the high street stores trying to find some clothes that didn’t make you feel like you were melting, and Marcus and I went on a food hunt.

Vi lyckades ganska bra måste jag säga med en surdegsmacka med grillade grönsaker för mig, en paneerburgare till honom och massor av pommes. Det hela intogs på terassen medan tågen rullade förbi i bakgrunden.

We did quite well and got back to Hubert Grove with a paneer burger, a sandwich with grilled veg and (of course) fries. Yum.

Sen spenderade vi resten av eftermiddagen halvsovandes i skuggan, tills det blev för varmt även där.

Then we spent the rest of the afternoon on the terrace semi-sleeping in the shade, listening to the trains go by.

Och det var min söndag, den allra första i juli.

And that’s how I spent the first Sunday of July.

 

En onsdagsupdate

Wow vad intensiva de senaste dagarna varit. Eller ja, egentligen har de kanske bara varit lite mer intensiva än vanligt, men jag lyckades dra på mig någon typ av minisjuka med förlamande trötthet, huvudvärk och halsont mitt i allt vilket gjorde det hela ungefär tio gånger mer svåröverkomligt. Men nu mina vänner har jag precis avslutat en hel dags rekryteringövningar som ett andra steg i processen för en roll på en byrå (håll tummarna!) och kan alltså officiellt deklarera minisemestern påbörjad!

Det var en intressant upplevelse idag. Man tänker att kulturchocken bör bli större ju längre bort från sitt eget land man kommer, men så visar det sig att man bara behöver åka till England. Herre jisses, jag fattade nog ungefär 60 procent av alla referenser och samtalsämnen som slängdes runt av de andra sökanden under lunch och pauser. Det är så märkligt när man förstår precis vad någon säger, men har precis noll kontext för att faktiskt fatta innebörden. Jag har nog aldrig känt mig så lost rent kulturellt och min dag har bestått en hel del av att nicka, le och skratta när alla andra skrattade. Som tur var fanns det personer som ville prata om annat än skolresultat och brittiska kändisar. Dessutom gick intervjuerna och själva övningarna bra, så överlag har det varit en bra, om än otroligt köttig, dag. Nu är det bara att hoppas att det går hela vägen.

Mina planer för resten av kvällen är inte mer glamorösa än att somna som en stock. Imorgon är jag ledig på förmiddagen och sen åker vi till Sverige (!!!) för en hel helg av konsert och festligheter. Är så orimligt peppad på detta.

DSC09203.jpg

Translation: These past couple of days have really been intense. Or well, maybe just a slightly bit more intense than usually, but I managed to catch some kind of cold which has made everything more of a struggle. But now the moment that I’ve been waiting for since Sunday is finally here. I just finished a super ambitions assessment day and can declare my mini vacation officially started.

It was an interesting day today. You’d think that the further away your from home you get the more intense culture shock, and then it turns out that the UK is a whole new level of compared to the US. I mean, I probably understood about 60 percent of the references and topics my fellow applicants were chatting about over lunch. It’s so weird to completely understand the words they’re saying, but totally lacking the context necessary. You know, when you smile and nod and hope you don’t laugh when you’re not supposed to laugh? That was me today. Luckily there were some people that wanted to talk about things other than Uni results and British celebrities. Also, the task and interviews went really well so overall it was a really good day. Now I’m just crossing my fingers and hope that the agency agree.

But I’ll be happy no matter what, because tomorrow I get to sleep in and in the evening we’re flying to Sweden! I’m so excited!

En söndag i London

I söndags vaknade jag upp efter att ha sovit nästan tio timmar, de senaste veckornas intensiva flängande har visst tagit på krafterna. För första gången på länge kände jag mig relativt pigg och redo för dagen. Marcus ville på loppis i Dalston och hade väldigt lägligt även kollat upp ett ställe som gjorde amerikansk brunch i närheten. Han vet hur man övertygar mig.

Sagt och gjort, vi tog overgrounden i riktning nordöst. Och tur var väl det för Hash E8 visade sig vara ett så bra ställe. Vår servitris var så bakis att man inte kunde göra annat än tycka synd om henne (hon trodde vi ville betala när vi precis satt oss och började duka fram bestick när vi ätit upp), men alla var trevliga och lokalen lagom trångt och mysigt.
Och maten var supergod! Jag åt hash benedict, = hash browns istället för muffin, med umamipuder och drack en kokos/banan/jordnötssmörssmoothie till. Drömmen.  Deras veggie breakfast gick inte av för hackor den heller.DSC09146.jpgHej hej!
Sen promenerade vi bort till den gamla ABC-bion där det utlovades “östra Londons största inomhusloppis”. Jag kanske är för bortskämd med de gigantiska lagerlokalsloppisarna i Sverige, men jag måste säga att det var lite upplagt för besvikelse. Det var inte så stort och det enda vi ville köpa, en liten lampa, kostade 95 pund. Ovärt. Efter lite övervägande bestämde vi oss för att hoppa på tåget en gång till och besöka dagens tredje stadsdel.
Marcus hade nämligen fått nys om att Gaurab Thakali (jag visste inte heller vem det var…) ställde ut i samarbete mellan puben Camden’s Daughter och Beach London. Visade sig vara en riktigt hit, även om vi inte riktigt tjänar tillräckligt med pengar för att köpa ett original än. 
Men Marcus gick därifrån en patch och ett litet print rikare i alla fall, alltid något.

Eftersom utställningen var på en pub köpte vi oss en öl, och när vi kollat klart satte vi oss i fönstret, spanade på folk, pratade om något jag glömt och sippade långsamt.

Men, visade det sig, det roliga var inte slut där. När vi landat i Brixton ramlade nämligen Hugo innanför dörren. Han hade varit i Sverige i drygt två veckor så vi bestämde oss för familjemiddag och catch up på min favorit Nanban.

På vägen hem passade vi på att spana in våra grannar London Beer Lab, som visade sig vara hur mysiga som helst. Det blev inga inköp den här gången, men nu vet jag var jag ska ta alla eventuella besökande ölfantaster. Efter lite småprat med en av bryggarna promenerade vi hem och avslutade vi kvällen på terassen. Ändå lyxig dag va?

Translation: Yesterday Marcus and I really embraced “Sunday Funday”. We started the day in Dalston with brunch at Hash E8, which turned out to be great. I had hash benedict (hash browns instead of muffins) with umami powder and a banana/coconut water/peanut butter milkshake = +++++. The actual reason we travelled 40 minutes north east before noon was to visit “east Londons biggest indoor flea market” (or that’s what we were trying to tell ourselves, but we all know my real priorities), a market that turned out to be somewhat disappointing. After some consideration we decided to get on the overground once again and headed for the third neighborhood of the day, Kentish Town, where Beach London and the pub Camden’s Daughter had a collaboration exhibition with artist Gaurab Thakali. Luckily no disappointment here. The show was tiny but great and even though we don’t make enough money to actually by a proper painting yet Marcus at least got a small print. While finishing our beers we sat in the window people watching and talking about stuff I don’t really remember. BUT, as it turned out, our Sunday Funday was far from over. A few moments after we got home Hugo suddenly appeared. He just got back from Sweden where he’s been hiding for over two weeks and we decided on family dinner at Nanban for catch up and gossip. On the way home we checked out our neighbors London Beer Lab, and then spent the rest of the night on the terrace. Quite a sweet day, right?

Födelsen av ännu en Londonblogg

Jag har flyttat till London! Igen. Det känns fantastiskt men jag har nog inte riktigt fattat att jag bor här nu. På riktigt och permanent, och aldrig behöver man (jag, vi) ha distans igen. Det är ju helt otroligt när jag tänker efter. Om två och en halv vecka åker vi dock tillbaka till Sverige för Håkan-konsert och examensfirande, så kanske är det efter det som jag verkligen fattar.

Hittills har staden förärat mig med ett riktigt superhögtryck och trots att alla måste jobba och göra vettiga saker så är det mycket som stryker på foten när man knappt orkar andas. 32 grader har vi haft nu sedan i lördags och det är mest bara varmt, varmt, varmt. Men lite saker har vi såklart gjort ändå, för att fira att man äntligen får vara tillsammans precis så mycket som man vill. Så här såg min (vår) helg ut genom mobilen:

I fredags efter jobbet promenerade Marcus till Borough Market och köpte med sig allt gott han kunde hitta (kan man tro i alla fall). Det var den första riktigt varma dagen så vi packade ut oss på altanen och carpade kvällen. Exakt sådant jag längtat efter när jag suttit ensam i min lilla studentlägga och saknat.

På lördagen vaknade vi till en stekhet dag och bestämde oss för att stanna i närområdet. Vi tog en sväng förbi Brixton Pop och kikade på alla som redan startat dagen med drinkar, kollade in framtida inköp i Village och strosade runt på marknaden.

IMG_5863 (kopia).jpg
Vi kikade också in i den superseriösa ölbutiken på Atlantic Road, inga inköp den här gången men lite lyxigt att bo nära alla dom här + hundra till.

Sen hörde Kate och Gillian av sig och sa att de hängde i Clapham Common, så vi bytte riktning och tog oss västerut. För att överleva hettan köpte vi milkshakes på Five Guys (säger bara salted caramel, hett tips till alla) och strosade runt lite på farmers market innan vi letade upp dem.
IMG_5938.JPG
Lite senare, när vi hade vilat upp oss tillräckligt mycket med chips och öl på terassen för att orka ut igen, tog vi tåget till Hackney. Det var fortfarande så varmt att man knappt kunde röra sig utan att svettas, men Marcus kämpade på som ni ser.
IMG_5933 (kopia).jpg
På tåget träffade vi av en slump på Bea och Sofia som varit på takhäng i Peckham, så vi fick sällskap till Sebright Arms. Där skulle nämligen ett band som heter Sports Team spela, men tills de gick på hängde vi ute i gränden för inte går man ner i en fullproppad källare när det är 26 grader om man inte måste. Spelningen visade sig vara högt över förväntan och när puben stängde vid 23 (så smidig tid för en kvällströttis som jag) promenerade vi tillbaka till tåget och åkte hemåt, glada och nöjda. På söndagen orkade vi inte göra mycket mer än att ligga i skuggan i Clapham Common med massor av picknickmat styrd av Kate och Gillian med vänner innan vi gick hem och kollapsade av värmeslag. En liten kvällspromenad längs Brixton Hill på det så var helgen slut.

Vilka fina första dagar va? Stay tuned för mer London, lovar att vara mer aktiv nu när mitt liv inte är så kaosigt längre.

Translation: I moved to London! It feels amazing and strange at the same time, strange mainly because I’m having a hard time wrapping my head around that I actually live here now. In three weeks we’ll go back to Sweden for a short visit and after that it might get easier. However, I’ve had a great time so far. It’s been (and still is) crazy hot outside (tomorrow it’s supposed to be 34C = 93F), and this weekend was a lot about surviving. But we did it in style though: drinking wine and eating cheese from Borough Market on the terrace Friday evening, strolling around Brixton and Clapham Saturday and going to a live gig in Hackney later on plus hanging out in the Common with Kate and Gillian with friends on Sunday. Stay tuned for more London, I promise to be a more frequent blogger from now on!

The most wonderful time of the year

Jag hade nästan glömt bort hur speciell den här tiden på året är, när allting äntligen slår ut, ljuset kommer tillbaka och livet med det. Man sitter där i början på april och tänker att det ska bli härligt, men HUR härligt är det liksom svårt att ta in. Livskvaliteten har ökat med ungefär 100 procent nu när vi dessutom snart är klara med c-uppsatsen och framtiden sakta men säkert börjar utkristallisera sig. “Skolavslutningstider” har alltid varit min bästa tid på året, så jag antar att det bara är att njuta.

Det bestämde jag mig i alla fall för att göra i lördags och tog med mig Hanna och Judith till Söderåsens nationalpark. Hur har jag missat att det finns en nationalpark 40 minuters kollektivtrafikresa bort? Varför har jag hängt runt i Lund när man kan gå i bokskogar, äta matsäck på klippor med fötterna dinglandes över kanten och se ut över mäktigare utsikter än vad man trodde fanns i Sveriges plattaste landskap (obs kanske inte sant, men har en stark känsla)? Vansinne.

Titta vad fint vi hade det! På kvällen var det Eurovision, ett event som på senare år verkligen hittat fram till mitt hjärta. Älskar Eurovision! Melodifestivalen ger jag inte mycket för, men Eurovision, ett så otroligt konstigt, härligt spektakel. I år firade jag genom att äta pizza och dricka sangria med Emma, My och Rebecca. En sån himla lyxlördag.

Translation: Summer has finally arrived in Skåne and I realize that I had almost forgotten how incredibly magical this season is. I mean, you know it’s going to be good, but exactly how good is almost impossible to imagine before the daylight comes back (sun’s up between 4am – 9.30pm atm) and the trees are blooming. Last Saturday we decided to embrace the weather change (even if it was more springlike than summer-y) and hike Söderåsen national park. But first, how could I possibly have missed that there’s a national park like 40 minutes from where I live? Madness. However, I found out and immediately felt an urge to go. So I did. I brought Hanna and Judith with me to walk in the beech forest, have lunch dangling our feet off a cliff ledge and gasping at the views. The best cure for thesis anxiety.