Eftersom mitt liv just nu mest består av tentaplugg och förberedelser inför b-uppsats tänker jag att vi fortsätter med bilderna från San Francisco. Innan jag åkte berättade jag för er att vi planerade att åka till Alcatraz och se Ai WeiWeis utställning, så nu tänkte jag visa hur det blev.
För att slippa trängas med de stora folkmassorna bestämde vi oss för att ta en tidig båt från stan, så när klockan ringde var vi lite trötta. Det avhjälptes med en frukost på fram: table som ligger på Marcus gata, ett superlitet ställe där alla gäster sitter runt samma bord. När vi kom dit var det fullt, men som tur var var det tillräckligt varmt för att sitta ute även om solen inte orkat över skyskraporna än.
Vi åt toast med kanelmascarpone, frukt och pistaschkross, kan låta som en konstig kombination men var verkligen jättegott.
Sen fortsatte vi ner mot Union Square och vidare mot pirerna. När vi kom fram fick vi stå i kö ganska länge men det gjorde inte så mycket, fast det var lite kallt.
Efter en del väntan fick vi äntligen hoppa på. Det är fantastiskt fint att åka båt i bukten, vi hade världens utsikt mot stan.
Då måste man passa på att ta kort såklart.
När vi kom fram blev vi välkomnade och begav oss sedan direkt mot utställningens första del. Den var belägen på andra sidan ön, i huset där fångarna brukade arbeta när Alcatraz fortfarande var fängelse.
Där möttes vi av en drake.
Miljön i kombination med konsten var så fascinerande, så jag var tvungen att föreviga ungefär allt.
Sen kikade vi in i nästa rum.
Där fanns porträtt av människor som fängslats eller mördats för att de stått upp för mänskliga rättigheter som exempelvis yttrandefrihet.
I böckerna kunde man läsa om vilka de är/var.
I gången på bilden nedan patrullerade beväpnade vakter för att hålla reda på arbetarna. Det var trångt och lite obehagligt.
Sen gick vi ut i friska luften igen.
När den har ruinen var ett hus användes det som samlingssal för de 70-90 arbetare med familjer som bodde på ön. Att det bodde barn där har man liksom inte tänkt på.
Vi gick vidare till huvudbyggnaden, där var det både vackert och obehagligt.
I cellblock D kunde man gå in i cellerna och lyssna på musik eller dikter som skapats som en protest mot diktaturer, omänskliga förhållanden och orättvisor.
Sen gick vi upp för trapporna mot fängelsets mest skrämmande del, sjukhuset.
I de två mörka cellerna på psych ward spelades musik av tibetanska munkar.
I andra delar av sjukhuset såg det lite härligare ut.
Efter allt mörker behövde vi ta lite luft och få lite sol, så vi gick ut på gården och tittade på utsikten mot San Francisco.
Det sista vi gjorde var att gå till matsalen. Där kunde man nämligen skriva vykort till några av dem som sitter fängslade runt om i världen. Marcus ritade bilder och skrev texten till Chimes of Freedom.
Jag skrev mest “kämpa på” och sånt, det är lite svårt att veta vad man ska säga till någon som sitter på Guantanamo.
När vi kände oss klara tog vi båten tillbaka igen och staden välkomnade oss hem.
Linnéa Berglund 