The most wonderful time of the year

Jag hade nästan glömt bort hur speciell den här tiden på året är, när allting äntligen slår ut, ljuset kommer tillbaka och livet med det. Man sitter där i början på april och tänker att det ska bli härligt, men HUR härligt är det liksom svårt att ta in. Livskvaliteten har ökat med ungefär 100 procent nu när vi dessutom snart är klara med c-uppsatsen och framtiden sakta men säkert börjar utkristallisera sig. “Skolavslutningstider” har alltid varit min bästa tid på året, så jag antar att det bara är att njuta.

Det bestämde jag mig i alla fall för att göra i lördags och tog med mig Hanna och Judith till Söderåsens nationalpark. Hur har jag missat att det finns en nationalpark 40 minuters kollektivtrafikresa bort? Varför har jag hängt runt i Lund när man kan gå i bokskogar, äta matsäck på klippor med fötterna dinglandes över kanten och se ut över mäktigare utsikter än vad man trodde fanns i Sveriges plattaste landskap (obs kanske inte sant, men har en stark känsla)? Vansinne.

Titta vad fint vi hade det! På kvällen var det Eurovision, ett event som på senare år verkligen hittat fram till mitt hjärta. Älskar Eurovision! Melodifestivalen ger jag inte mycket för, men Eurovision, ett så otroligt konstigt, härligt spektakel. I år firade jag genom att äta pizza och dricka sangria med Emma, My och Rebecca. En sån himla lyxlördag.

Translation: Summer has finally arrived in Skåne and I realize that I had almost forgotten how incredibly magical this season is. I mean, you know it’s going to be good, but exactly how good is almost impossible to imagine before the daylight comes back (sun’s up between 4am – 9.30pm atm) and the trees are blooming. Last Saturday we decided to embrace the weather change (even if it was more springlike than summer-y) and hike Söderåsen national park. But first, how could I possibly have missed that there’s a national park like 40 minutes from where I live? Madness. However, I found out and immediately felt an urge to go. So I did. I brought Hanna and Judith with me to walk in the beech forest, have lunch dangling our feet off a cliff ledge and gasping at the views. The best cure for thesis anxiety.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s