Att flytta hem

Jag ska inte sticka under stol med att det varit lite märkligt att komma hem. Jag har alltid känt mig välkommen tillbaka till Örebro, självklart av vänner och familj men också av staden i sig själv på något sätt. Det har varit härligt att vandra på gatorna igen, fint att se bekanta ansikten, skönt att inte behöva anstränga sig, att kunna vara maximalt bekväm. Men så har det inte riktigt känts den här gången. Jag vet inte om det har att göra med att jag har varit borta för länge nu, eller det faktum att jag ska stanna längre än en kort påhälsning. Det var många år sedan jag bodde här en längre tid, och om jag ska vara ärlig trodde jag nog inte att det skulle ske igen. Inte på väldigt många år i alla fall.

Det känns som att det är så mycket som har förändrats här. Jag inser att jag är åtta år äldre än gymnasietjejerna som jag tränar bredvid på gymmet, samma gym som jag tränade på när jag gick på gymnasiet. Mina jämnåriga knallar runt på stan med barnvagnarna i bredd. Jag kan inte ens relatera till studenterna. Det finns ingen självklar plats för 25-åriga Linnéa. Det fanns en för den nyss fyllda 18-åringen som spenderade varje helg på Frimis, för 20-åringen som precis kommit hem från London och ramlade rakt in i ett delvis nytt och stort kompisgäng, för 22-åringen som kom tillbaka med ångesten brännande i bröstet våren 2013 och fick ett lugn att landa i. Men inte nu. Jag känner mig lite klaustrofobisk, fångad men samtidigt vilsen.

Jag hade tänkt fortsätta det här inlägget på samma ton, förklara hur märkligt det känns att vara här och hur jag egentligen skulle vilja vara någon annanstans. Men så läste jag (precis nu, mitt i skrivandet) Sandras blogginlägg. Och jag vill inte vända det här inlägget till någon happy go lucky-post om att se saker från den ljusa sidan, för det går inte alltid. Just nu har jag oftast ganska svårt för det ens när jag försöker. Men, det finns faktiskt en hel del saker som kommer att göra den här hösten betydligt bättre, och det börjar redan nästa vecka.

Då börjar jag jobba nästan heltid på mitt gamla sommarjobb och slipper dessa evighetsdagar utan några direkta planer. Om tre veckor startar repen inför den julshow jag tackat ja till att dansa i och är så peppad på. Redan nu har jag köpt gymkort på mitt favoritgym (för att orka ens ta några steg i nämnda julshow) och gått med i en mysig kör som har både konserter och tv-inspelning planerat framöver. Imorgon ska jag ringa ett samtal för att förhoppningsvis få lite ordning på mitt redan svajiga mående som tyvärr försämrats en del den senaste månaden. När jag ser på det så här, lite utifrån, så känns det faktiskt helt okej att vara i Örebro just nu. Det måste bara komma igång. Jag måste bara komma igång.

Translation: I have been feeling quite low since I left SF. For some reason it didn’t feel like I expected to come back to my hometown, something that I usually love. Things have changed and I’m having a hard time finding my spot here. However, there are things to look forward to this fall: like starting work on Monday, start rehearsing for the Christmas show that I’m going to be a part of and finally calling someone to start sorting out the mess that has been my mind for the past months.

DSC07519.JPG

Advertisements

8 thoughts on “Att flytta hem

  1. Igenkänningsfaktorn i det här inlägget alltså. Känner igen mig så mycket i det där att återvända och så blir det inte alls som en hade tänkt sig. Jag gick och längtade efter att få flytta hem i ett år, och sen när jag väl var där kändes det bara konstigt och ganska skavigt.
    Som du säger förändras saker, och en tänker väl lätt att saker ska bli precis som det var innan en flyttade, eller som det är när en är hemma och hälsar på. Men så blir det något annat. Och det är svårt att förstå att det kanske tar lika lång tid (eller längre) att återanpassa sig när en flyttar hem som när en flyttade till en helt ny stad. Tack för fin läsning!

  2. vilket fint inlägg! Hittade precis din blogg via Sandra 🙂 och jag är också en utflyttad örebroare, så dina beskrivningar blir väldigt bekanta. Om du inte lyssnat på Hanna Järver kan jag tipsa om det – utöver att hon gör himla fin musik beskriver hon precis hur det är att ha lämnat Närke och komma tillbaka 🙂
    Ha det fint!

    • Tack så jättemycket! Har bara lyssnat lite på Hanna, men känner att hon borde bli soundtracket för den här hösten (om än lite dystert kanske). Detsamma, och kul att du hittat hit!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s