Djävulsberget, andra delen.

DSC07175
Där jag lämnade er senast hade vi nästan nått toppen av Mt Diablo. Efter lite bristande vägbeskrivning vilket ledde till en smärre förvirring tog vi oss ända upp.
DSC07178
Där visade det sig att det fanns en fyr (heter det ens så när det inte är vid havet?), som i början av nittonhundratalet guidade flygplan i området. Efter attacken på Pearl Harbor släcktes den ner av rädsla för inlandsbombningar, men själva huset står kvar och har blivit ett turistmål.
DSC07179
Vi var såklart tvungna att gå upp och titta innan vi började vandringen tillbaka till Mitchell Canyon.
DSC07198
Hemvägen visade sig vara fantastisk, den också.
DSC07200
Det var en ganska klar dag, så man såg verkligen jättelångt. Det var längesen jag var så högt upp tror jag, blev helt fascinerad av utsikten.
DSC07175
Ja ni ser ju.
DSC07216
Efter att ha gått några miles genom en eldhärjad skog började det verkligen gå nedför. Vi sprang mest, för det var lättare än att gå.
DSC07211
Det var också här någonstans som Marcus tröttnade lite på hela vandringsgrejen, så resten av mina bilder från tillbakavägen är mest på hans rygg några meter framför.
DSC07230
Men plötsligt uppenbarade sig detta, och då gick det ju faktiskt inte att vara sur längre.
DSC07258
Det är lite svårt att förklara hur sinnes-fint allt var. Lägg på att det var perfekt lagom varmt, solen var på väg ner över bergen och vi var helt ensamma.
DSC07262
Mhm.
DSC07255
Snapchat är viktigt, i alla fall när det är så här vackert (och man vill skryta för alla pga precis klarat en 2,4 mils hajk).
DSC07246
När vi gått tills vägen tog slut var vi tillbaka där allt startade sex och en halv timme tidigare. Hela parkeringsplatsen var full av män i kakikläder och seriös hiking gear med en rangersymbol på skjortan, tydligen skulle de upp på berget för att leta efter en artonåring som försvunnit. Hoppas verkligen, verkligen att hans mobil laddat ur och att han bara tagit lite längre tid på sig än planerat.
DSC07264När vi insett att vi inte direkt kunde hjälpa satte vi oss vid vägkanten och väntade på vår Lyft. Så här fin blir man av att springa runt i vägdamm hela dagen.
DSC07266
Vi hade planerat att hänga på ett ölcafé i Walnut Creek, men det visade sig vara en stor besvikelse. Istället blev det middag på den mest amerikanska restaurangen jag besökt på länge. Allt var gigantiskt, från vinglasen (ja ni ser ju…) till möblerna och pizzorna. Gott var det i alla fall, och när vi var mätta och glada tog vi BARTen hem till SF igen och somnade som stockar. Vilken fantastisk dag.

Translation: Second part of our Mt Diablo hike. After checking out the lighthouse at the summit we started walking down towards Mitchell Canyon. The view was amazing, totally astonishing. But after a while Marcus became quite sick of walking and we continued down the mountain in silence. Until it flattened out and we arrived at this field though, because then everything became so beautiful that it was hard to keep an annoyed face. After Snapchatting everyone bragging about how we’d walked 13 miles and climbed a mountain, we returned to the parking lot and took a Lyft to Walnut Creek. I had the biggest glass of wine I’ve ever seen, we ate tremendous amounts of pizza and then took the BART back home. Wonderful, wonderful day.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s