Dödsstöten för mitt personliga varumärke

Som ni redan vet så skriver jag krönikor för studenttidningen Lundagård, och nu har jag knåpat ihop ännu en. Den kommer här:

Det var inte helt lätt att skriva den här krönikan. Efter fyra terminer som studentlivskrönikör är det kanske inte så konstigt att det blir allt svårare att hitta ett ämne att diskutera. Jag vill inte vara för gnällig, men samtidigt vass. Inte bli uppfattad som en negativ bakåtsträvare men inte heller som någon helt utan åsikter.

Det handlar inte bara om att försöka skriva en intressant och relativt underhållande krönika för lundastudenter. Om ett år tar jag examen och dessa krönikor blir en del av mitt personliga varumärke, de kommer upp när du googlar mitt namn.

Och om det är något jag matats med sedan jag tog mina första trevande steg i kommunikationsbranschen är det budskapet att vårda mitt varumärke. Jag ska vara försiktig med vad jag postar på sociala medier, knyta kontakter med rätt personer, inte synas i ofördelaktiga sammanhang. För att ha möjlighet att göra karriär och med den få ett framgångsrikt och otroligt lyckligt liv krävs det ett personligt varumärke som sticker ut utan att för den skull vara för spetsigt.

En annons för EF uppmuntrade mig att kontakta dem om jag hade ”panik över min karriär”. Borde jag ha det? Måste man som kommunikatör, jurist, ekonom eller något helt annat drivas av en brinnande vilja att klättra högre och högre på karriärstegen?

Det känns inte längre okej att nöja sig med ett arbete där man trivs, där man känner att man gör ett bra jobb och har roligt. Det kanske är accepterat om du är lärare, men som kommunikatör förväntas du ständigt vilja ta dig längre fram, längre upp, förbi andra.

Det gör mig så trött. Visst är det positivt att vara på väg in i en bransch med utvecklingsmöjligheter, där det inte står helt stilla från inträde till pension. Men att förutsätta att precis alla vill bli partner eller sitta på en VD-post är att missta sig. Och tur är väl det, för så vitt jag vet behöver ett företag inte mer än en verkställande direktör?

Kanske blir den här krönikan dödsstöten för mitt varumärke. Om så är fallet får jag helt enkelt nöja mig med det lilla och hoppas att livet blir bra ändå, utan fina titlar och ett stort bankkonto. Och det känns faktiskt helt okej, för det finns annat som är viktigare.

Advertisements

2 thoughts on “Dödsstöten för mitt personliga varumärke

  1. Mycket intressanta tankar där. Just den branschen är spännande, det händer saker hela tiden och kreativiteten flödar. Men som du skrev, hetsen att prestera twenty-four-seven och framför allt överträffa sig själv och andra hela tiden kan vara utmattande. Att vara den personliga på sociala medier men absolut inte för privata och hela tiden tänka på vad man säger och gör kan ju skapa en inre stress. Att hitta sin balans i allt detta kan vara rejält utmanande.
    Du verkar i alla fall vara medveten om dilemmat och det är ett viktigt steg i att inte tappa bort sig själv antar jag. Och gå på din egen magkänsla, sunt förnuft och ditt egna uttryck så kommer du gå långt. All lycka 🙂

    • Tack för att du tog dig tid att kommentera! Håller med, första steget är nog att vara medveten och försöka bromsa när det blir mycket. Sen att man ens ska behöva det kan jag bli trött på, alltså att man förväntas att prestera på topp och vilja klättra hela tiden. Men man kan väl inte få allt antar jag… Detsamma!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s