Han kom tillbaka till oss

Det är påskdagen, solen skiner och vi sitter i bilen och pratar om den femtonåriga killen som blev påkörd och inte klarade sig. Han sprang ut framför en bil som inte såg honom i mörkret. Jag tänker på när hans familj fick meddelandet om att hans hjärna inte orkade längre, på när de begravde någon som inte skulle begravas på många, många år än. Tänker att det kunde varit vi.

Istället sitter vi här i bilen, och han som en gång låg där i en pipande respirator med infarter i alldeles för många vener rattar nu bilen och vill gärna köra både två och tre extra vändor för att öva inför uppkörningen i maj. När jag kom hem i torsdags visade han stolt upp den nyinköpta studentkostymen, beklagade sig över skavsåren från veckans flyttfirmejobb och övade låtar inför första folkhögskolesökningen, precis som vilken artonåring som helst. Det hade inte behövt vara så.

Det hade kunnat ta slut den där fredagen i mars för två år sedan, när den unga sjuksköterskan tog emot oss med stressad blick och snabbt visade in mamma och pappa på avdelningen. När de kom ut behövdes bara en blick för att bekräfta det jag redan kände i hela kroppen. Jag gick aldrig in den dagen. Jag klarade inte av att gå in en enda gång till förrän han vaknade, en och en halv vecka senare.

För till skillnad från den andra, nästan jämnåriga killen, så vaknade min lillebror. Han kom tillbaka till oss, inte direkt och på en gång, men efter drygt två veckor slog han upp ögonen och började resan mot att bli sig själv igen. Det där trädet i kanten av pisten fick aldrig chansen att slita sönder det liv vi sett framför oss.

Det finns fortfarande någon som ringer mig när han har tråkigt på bussen, vi har kunnat fortsätta prata skoltrötthet och filosofi, diskutera träningsmetoder och framtidsplaner. Han kommer stå där i sin vita mössa den tolfte juni tillsammans med den klass han var borta från i drygt en månad efter sportlovet i ettan. Vi behövde aldrig begrava någon som inte skulle begravas på många, många år än.

Och om det är något jag aldrig glömmer att vara tacksam för, så är det det.

DSC_1187

Translation: Two years ago my baby brother crashed backwards into a tree while skiing with friends. He was severely hurt and the following two weeks we yo-yo:ed between hope and despair, not knowing if he would make it. He did, and last spring he graduated high school with the same class he was away from for about a month in the beginning of March 2013. He came back to us and we didn’t have to bury someone that wasn’t supposed to be buried for many years yet. This time of year in particular, but any time of the year really, reminds me of how grateful I am for that.

Advertisements

8 thoughts on “Han kom tillbaka till oss

  1. Du skriver så ….. nära!
    Vet av erfarenhet hur det kändes. Din text som visar sån värme och kärlek ger också ord på våra tankar. Känner också enorm glädje över att er Erik och vår Andreas lever.
    kram till dig
    ps. Skriv mer…du har ordets gåva!

  2. Jättefint skrivet Linnea! Jag har kvar alla sms från den tiden mellan din pappa och mamma och mig. Läser dem ibland och minns! Många kramar! ❤

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s