Något som skrevs för ett halvår sedan men passar lika bra idag.

Jag slutade gråta i höjd med Södertälje Syd. När tåget stannade på perrongen sken sensommarsolen rakt in genom fönstret och liksom torkade tårarna som rullat ner för mina kinder sedan vi lämnade stan. Det handlade inte om någon vacker, filmisk gråt med stora tårar som långsamt föll nedför ett lagom sorgset ansikte. Nej, det som höll på att hända framkallade den fulaste gråten, en sådan man sällan ser utanför hemmen, som inte existerar utanför sjukhusen. Hulkande, snörvlande, svullnande gråt.

Vid Södertälje Syd kunde jag ta mig samman, eller så fanns det inga tårar kvar. Så som det ibland blir när man varit väldigt ledsen lite för länge. Utanför fönstret rullade augusti-Sverige förbi. Solen som torkat mina tårar spred ett nästan gyllene sken över åkrar, ängar och sjöar. Allt det vackra gav ändå någon slags tröst mot det som gjorde så ont. Det som gjorde mig så ledsen, frustrerad, arg. Det som fortfarande gör mig ledsen, frustrerad och arg.

Det som gör så ont är det faktum att jag inte får vara med den jag helst av allt vill spendera mina dagar med. Inte för att han inte vill, utan på grund av de där 800 milen som separerar oss. På grund av där världshavet och kontinenten som gör att vi kväll efter kväll måste somna i olika sängar utan att pussas godnatt. Den där jävla distansen som gör att jag sitter och gråter på ett tåg tills solen torkar mina tårar i höjd med Södertälje Syd.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s